Skarp kritik av Umeåpolisen

Jakten på den okände våldsmannen pågick under nära åtta års tid. Flera gånger var polisen honom i hälarna men inte förrän den 29 mars 2006 kunde han gripas.

Den utvärdering av polisens arbete som gjorts av överåklagare Peter Hertting vid Åklagarmyndigheten i Umeå pekar på att det mesta sköttes på ett bra sätt. Några undantag finns dock.

När Hagamannen Niklas Lindgren i mars 2000 lämnat ett av sina offer medvetslös i snön på universitetsområdet upptäcktes han en stund senare i stadsdelen Haga av en ledig polisman som tyckte att signalementet stämde väl mot en man som tidigare på kvällen gjort ett våldtäktsförsök i centrala Umeå. Lindgren gömde sig bakom en källardörr och kom undan när poliserna dirigerades om till universitetsområdet.

I december samma år våldtogs en ung kvinna i stadsdelen Ersboda och även då kunde Niklas Lindgren ha gripits. Men platsen för brottet stämde enligt polisen inte in på Hagamannens mönster, händelsen avfördes från utredningen och hår och fibrer som tagits tillvara förstördes.

- Det är klart att hade vi varit framsynta och vetat vad vi vet i dag så hade vi givetvis hanterat det på ett annat sätt, säger polisens förundersökningsledare Göran Markström.

Han sticker inte under stol med att misstag begåtts. Exempelvis är dokumentationen bristfällig vad gäller flera av de tekniska undersökningar som gjordes i samband med Hagamannens tidigaste överfall.

Leif G W Persson vill likna den utvärdering som nu gjorts för en "försvarspamflett".

- Det är för mig obegripligt hur en myndighet kan få utvärdera sig själv. Det naturliga hade varit att överlämna det här till en oberoende instans i stället för att smörja in varandra i väldoftande oljor och tacka för visat intresse, säger Persson.

Göran Markström vill inte kommentera kritiken.

- Jag kommenterar inte tyckande. Vill man utveckla vårt sätt att arbeta tycker jag att man ska ta kontakt direkt med oss, säger han.