Älgjakt innebär vanligen att människa skjuter älg. Men i Hälsingeskogarna händer det att det sånär blir tvärtom — älg skjuter jägare.
Hur kan det gå till, undrar vän av ordning.
Älgjägaren Sven-Erik Rådlund från Ljusdal berättar den smått otroliga historien för Ljusdals-Posten om jakten där jägaren själv fick känna på att ha kulorna visslande om öronen.
Han var ute på så kallat eftersök efter en skadskjuten älgtjur i Ytterdal i nordvästra Hälsingland, där storoxarna håller till. Efter någon kilometer fick han tillsammans med sin egen hund kontakt med tolvtaggaren som nu lagt sig ned, samtidigt som ytterligare en hund kom fram till älgen.
- Jag var rädd att hundarna skulle börja slåss och ville plocka in en av dem innan jag sköt, berättar Sven-Erik Rådlund för tidningen.
Han tog chansen att närma sig skogens konung och ett tiotal meter från den liggande älgen fick han tag på en av hundarna.
Storoxen såg nu sin chans när Sven-Erik höll på med kopplet, störtade upp och kastade sig över honom. Cirka 450 kilo älgtjur hade inga problem med att med en välriktad stöt fälla sin fiende till marken.
Hjälplös fick Sven-Erik älgen över sig, berättar han. Den trampade honom i magen och över munnen. Bössan hade hamnat på sidan och i tumultet satte tjuren klöven över kolven.
Samtidigt som geväret knäcktes gick ett skott av.
- Det small alldeles bredvid huvudet på mig, men hur vapnet låg och var kulan tog vägen vet jag inte, säger Sven-Erik Rådlund till Ljusdals-Posten.
Smällen fick ändå älgen att ge sig. Den drog sig tillbaka, lade sig igen och en mörbultad Sven-Erik kunde kravla upp ur mossan och kalla på hjälp av jaktkamraterna.
Utdela något nådaskott var det inte längre tal om, geväret var förstört.
Men redan innan kamraterna kom fram, drog älgen sin sista suck och vandrade ut på det eviga kalhygget, där granskotten aldrig tar slut.
Sven-Erik är numera omplåstrad. Förutom sår, fläskläpp och något spräckt revben har han också en hyfsad jakthistoria att dra vid brasan.