Svenska skolor saknar riktlinjer för hur man ska arbeta mot mobbning och trakasserier. Många skolor kombinerar därför fritt olika antimobbningsprogram för att få en fungerande ”modell” på den egna skolan. Enskedeskolan i Stockholm är en av dem.
Överallt syns grupper av barn som leker i snön på Enskedeskolans skolgård i södra Stockholm. Den höga 1910-talsbyggnaden omsluter gården där närmare 900 elever från ettan till årskurs 9 möts varje dag. På skolgården träffar vi fyra kompisstödjare från årskurs 7 av de närmare 50 som finns på skolan. De har varit kompisstödjare i flera år och valdes av sina klasskompisar.
– Jag vet att jag hjälpt minst 4–5 elever genom att reagera. Det är skönt att få säga ifrån när man ser att någon mår dåligt, säger Judit Nadam i 7 A.
De andra kompisarna nickar och alla kan mana fram bilder av elever som de vet att just de gjort skillnad för. Själva får de stöd av klassmentorerna eller skolans trygghetsgrupp där bland annat kuratorn och andra vuxna på skolan ingår. Minst var tredje vecka möts de och diskuterar eventuella problem.
Läraren Ida Appelgren undervisar i årskurs 4–9. Hon säger att den ”dolda” mobbningen i dag på nätet eller mobiltelefoner kan vara svår att upptäcka för vuxna på skolan. Och gränsen mellan fritid och skola är alltmer flytande. Där får kompisstödjarna en viktig roll.
På Enskedeskolan har man plockat grepp från olika modeller. Stödjarna utbildas utifrån Friends antimobbningsprogram. Om någon blir mobbad så samtalar personalen i arbetslagen direkt med de inblandade enligt en reviderad samtalsmall som härstammar från den så kallade Farstamodellen.
Vid akuta fall följer ansvariga på skolan en tydlig åtgärdsplan där rektorn i allra yttersta fall kan tvingas polisanmäla en händelse.
Finns det en forskningsbaserad patentlösning för att arbeta mot mobbning? I dag ger regeringens utredare sitt svar.
– Varje mobbningsfall är unikt och verkligheten passar inte alltid in i programmallarna, säger läraren Ida Appelgren.