ANALYS. .
Inga ögonbryn kommer att höjas i kontinentens kungaslott när prinsessan Madeleine förlovar sig med en jurist från Djursholm. Kärlek utanför den kungliga kusinkretsen är dagens norm i Europas furstehus. Och prinsessors val är mindre spännande än prinsars.
Jur kand Jonas Bergström behöver inte känna sig bortkommen på framtidens kungliga släktkalas. I Europa finns det gott om prinsessmakar utan kungliga titlar. Som författaren Ari Behn, gift med norska prinsessan Märtha Louise, eller förre professionelle handbollsspelaren Inaki Urdangarin Liebaert, gift med spanska prinsessan Christina, eller professor Pieter van Vollenhoven, gift med holländska prinsessan Margriet.
Kronprinsessan Victoria var ett specialfall eftersom hon är tronföljare och kanske också för att hennes utvalde från Ockelbo var ovanligt vanlig. Ändå följde hon på det hela taget normen i dagens kungahus.
När Sveriges kung Carl Gustaf 1976 gifte sig med en vanlig tysk medelklassfröken sågs det av de europeiska hovens strateger som ett intressant men riskfyllt experiment. Men det slog väl ut.
I dag har alla Europas manliga tronföljare valt sina blivande drottningar bland icke-kungliga yrkeskvinnor i 30-årsåldern med livserfarenhet i bagaget. I en tid då monarkins överlevnad hänger på folklig popularitet i stället för på allianser med utländska furstehus och stöd från kyrkan och militären är det viktigare att göra sig bra på bild och vara socialt kompetent än att ha blått blod och furstliga anor.
Men redan på 60-talet valde prinsessor makar utanför furstehusen. Av den nuvarande svenske kungens fyra systrar, ”Hagaprinsessorna”, var det endast Birgitta som hittade en prins. Margaretha gifte sig med en engelsk affärsman, Desirée med en svensk friherre och Christina med en svensk direktör.
Det vållade inte alls samma uppståndelse som när de svenska prinsarna Sigvard, Lennart och Carl Johan ett par decennier tidigare miste prinstitel och arvsrätt till tronen genom att välja brudar ur medelklassen. Då blev det nästan konstitutionell kris.
Men när Hagaprinsessorna gifte sig icke-furstligt berördes inte tronföljden eftersom Sverige före 1980 hade manlig tronföljd.
Så är det inte i dag. Även om Jonas Bergström inte blir prins Jonas (prinsessmakar får oftast ingen titel om inte frun är tronföljare) kommer de framtida barnen Bergström att kunna ärva den svenska kronan. Helt normalt enligt äktenskapsstrategierna i dagens europeiska furstehus.