Klockan är 22.30 och mörkret faller över Mäster Samuelsgatan i centrala Stockholm. Köparna cirklar varv efter varv i sina röda skåpbilar, firmabilar med tydlig logga, snygga BMW och skraltiga Volvo.
De är män i alla åldrar, medelålders välklädda män, kutryggiga män i slitna fritidsjackor, både blonda svennar och invandrarmän.
Under de två och en halv timme DN befinner sig i området kring Malmskillnadsgatan/Mäster Samuelsgatan räknar vi till 18 kvinnor som säljer sex. Vi pratar med kvinnor från afrikanska länder, från Brasilien, Thailand och Sverige.
En kvinna i vita åtsittande byxor med mycket eyeliner kring ögonen säger att hon är 23 år och från Albanien. Mer vill hon inte säga. En man i en sportbil sitter och betraktar oss när vi pratas vid och kör därifrån med en rivstart.
Prostitutionen på gatan gick ner kraftigt efter sexköpslagens införande 1999. I dag, tio år senare, är gatuprostitutionen tillbaka i stor skala i Stockholm, Göteborg och Malmö.
– Vi har sett en ökning av antalet prostituerade senaste halvåret. För ett år sen låg gatuprostitutionen på 10–15 kvinnor om dagen. Nu ser vi 20–30 kvinnor varje dag, vilket är avsevärt många fler med tanke på den lilla ytan vid Malmskillnadsgatan, säger Jonas Trolle, polisinspektör vid Stockholmspolisens traffickinggrupp.
Panida som står i hörnet Malmskillnadsgatan/Mäster Samuelsgatan är välsminkad och har många smycken. Hon är över 50 år och har två vuxna barn som inte vet att hon är här.
– Min son skulle döda mig om han får veta, säger Panida.
Hon är ensamstående och har försörjningsansvar för släkten i Thailand. Hennes syster ligger på sjukhus och har behövt göra flera kostsamma operationer. Det är Panida som betalar.
Hon föredrar de äldre kunderna, de är snällare.
– De yngre är mer hårdhänta, som apor. De är mer elaka.
Panida tar 1.500 kronor i timmen. Vissa kvällar får hon gå i många timmar. De unga tjejerna får sina kunder snabbare.
Men sexköpslagen, har inte den avskräckande effekt?
– Nej, lagen bryr de sig inte om. Kunderna köper sex ändå, säger hon.
Socionomen Miki Nagata arbetar med uppsökande verksamhet vid Stockholms stads prostitutionsgrupp. Den största förändringen som hon och hennes kolleger har märkt är att allt fler av kvinnorna på gatan pratar engelska, inte svenska.
– De människor vi möter är trasiga individer. Jag har arbetat här i tre år, min kollega i 20 år. Vi har hittills inte mött några ”lyckliga horor” här, säger Miki Nagata.
I Göteborg har kvarteren kring Rosenlund fått nya grupper av prostituerade det senaste året.
– Förra året var det väldigt få, man fick nästan känslan att gatuprostitutionen var på väg att avta helt. Men i år har vi sett en ökning, en normalkväll är det väl ett tjugotal som står där. Nyrekryteringen kommer från utländska tjejer, framför allt från Nigeria, säger Mats Paulsson, kriminalinspektör vid Göteborgspolisens prostitutionsgrupp.
Under många år fanns flera hundra nigerianska prostituerade kvinnor i Oslo, men vid årsskiftet infördes den norska sexköpslagen, vilket gjort att fler nigerianska kvinnor kommer till Göteborg i stället.
I Malmö har polisen lagt ner sin prostitutionsgrupp på grund av resursbrist, enligt Lennart Sverremo, chef för spaningsroteln.
Kommunens prostitutionsgrupp fortsätter dock sitt uppsökande arbete. I februari hade de 23 kontakter med prostituerade på gatan, medan i maj och juni hade de 50 respektive 48 kontakter med kvinnorna.
– Antalet kvinnor som går på gatan har legat stadigt under rätt många år, men under våren har vi sett en ökning. Det kan vara upp till 20 kvinnor per kväll som går på gatan, säger Marco Vega, metodutvecklare i kommunens prostitutionsgrupp.
Tillbaka till Stockholm. En av de afrikanska kvinnorna vi pratat med lutar sig in i en taxi där det sitter tre män i baksätet. Förhandling pågår och efter en stund öppnar hon bildörren och taxin kör i väg.
Fotnot: Panida heter egentligen något annat.