Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Större hjälpvilja när kriget härjade vid vår gräns

De finska flyktingarna kom över älven, de norska över fjällen. Balterna och danskarna kom över havet.

Under andra världskriget blev Sverige ett invandrarland. I en unik mätning har DN/Ipsos jämfört attityder till flyktingmottagande då och nu.

Under andra världskriget kom ungefär 200.000 flyktingar till Sverige. Det handlade om norrmän, balter, finländare och danskar som tog sig till vårt land, ibland med fara för eget liv.

Ofta bodde flyktingarna hemma hos svenska familjer. Redan trångbodda småbrukare inkvarterade finländare och norrmän på flykt.

Sett över hela kriget kom de flesta flyktingarna från Norge. Efter att tyska trupper skärpt bevakningen av gränsen i söder hänvisades de norska flyktingarna till långa vandringar över fjällen, ofta i tuff väderlek.

Fjällstationen Blåhammaren, där turister i dag pustar ut under fjällvandringen, var då räddningen för dem som flydde till Sverige via Jämtlandsfjällen.

Vid den här tiden rapporterade DN ofta om hur norrmän tog sig över den svenska fjällkedjan.

”De omkring 200 personer som man vet finns uppe bland fjällen i  Jokkmokkdistriktet har nu tagit sig fram till väl ombonade turisthyddor”, stod att läsa i tidningen den 6  december 1944.

I långt i från alla fall slutade det lyckligt.

”Ibland hinner dock inte hjälpen fram i tid och man vet att på ett ställe efter gränsen några flyktingar dukat under och blivit liggande. Det har emellertid fallit så mycket snö sedan dess att det inte finns någon utsikt att hitta liken”, rapporterade TT den 2 december 1944 från Arjeplog, dit många flyktingar sökte sig vid denna tid.

Hösten 1944 var dramatisk i Norden. Under Lapplandskriget, som DN berättade om förra veckan, flydde omkring 50.000 finländare till Sverige.

Från Baltikum flydde ester och letter i små båtar, färder som var livsfarliga. De flesta tog sig i land på Gotland, men en del båtar hamnade så långt norrut som i Örnsköldsvik.

”Jag gör hellre denna mardröm till resa tre gånger än jag stannar i  Estland”, sade en av de till ett tusental uppgående estniska flyktingar som anlände till Örnsköldsvik efter en fruktansvärd färd i en motor­skonare tvärs över Botten­havet.

”Det var en hemsk syn att se alla dessa hemlösa som stått tätt hoppackade på däck i samma ställning under drygt 38 timmar. Alla upptänkliga däcksluckor hade man använt för att skydda sig mot stormen och det iskalla regnet”, berättade DN den 28 september 1944.

Under 1944 undersöktes vid flera tillfällen opinionsläget i flykting­frågan. Mätningarna som publicerades i Dagens Nyheter var de första i Sverige i sitt slag.

Opinionsmätningar introducerades i Sverige i början av 1940-talet av institutet Gallup. Mätningen inför andrakammarsvalet 1944, publicerad i DN, är fortfarande den mest träffsäkra väljarbarometern någonsin med en avvikelse på 0,18 procentenheter i genomsnitt.

I augusti 1944, när Lapplandskriget stod för dörren, uppgav 56 procent i  en Gallupmätning att Sverige skulle ta emot ett ”större antal” flyktingar från Finland. ”Finsk invasion bör tas emot”, löd rubriken.

I december samma år undersöktes opinionen kring en kommande norsk flyktingström. I takt med att tyska trupper retirerade norrut under hösten 1944 väntades en ny stor flyktingvåg från Nordnorge.

En överväldigande majoritet, 81 procent, svarade då ja på frågan om Sverige ska ge den nödlidande befolkningen i Nordnorge all den hjälp vi kan, även om det skulle betyda minskade ransoner i Sverige.

En samnordisk tanke om att man skulle hjälpa sina grannar var grunden i den tidens flyktingdebatt.

– Det var geografiska, etniska och historiska tankar som domineradehur man diskuterade flyktingar under den här tiden. Norrmännen var de som ansågs stå oss närmast, de hade nästan en gräddfil. Efter 1942 avvisades i princip inga norrmän, säger historikern Mikael Byström som forskat om flyktingmottagandet under kriget.

I mätningen ställdes också en fråga om människor skulle kunna tänka sig att ta emot en flykting från Nordnorge i sitt hem utan ersättning.

En dryg tredjedel, 37 procent, kunde då tänka sig att ta emot flyktingar i sitt hem. Nära hälften, 48 procent, ville ta emot flyktingar men hade inte möjlighet.

– 1944 levde människor under betydligt knappare omständigheter än i dag. Familjerna hade många barn och var mer trångbodda, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos.

Mot bakgrund av dagens flykting­situation beslutade sig DN och Ipsos för att försöka ställa liknande frågor i dag.

– Det är inte första gången Sverige står inför stora flyktingströmmar. Jag tycker att det är intressant att se hur opinionen har sett ut i  den här frågan ur ett historiskt perspektiv, säger Nicklas Källebring.

Den nödlidande befolkningen i Nordnorge byttes i den nya mätningen ut mot ”de som är på flykt från Syrien”. Minskade ransoner ersattes av ”påfrestningar för den svenska välfärden”.

I mätningen i september 2015 ­svarar 62 procent att vi ska ge all hjälp vi kan även om det innebär påfrestningar för den svenska välfärden. En knapp tredjedel, 32 procent, tycker att Sverige bara ska ge hjälp om det kan ske utan påfrestningar.

Givetvis ska man vara försiktig med att dra långtgående slutsatser av två mätningar med 71 års mellanrum, men Nicklas Källebring menar trots allt att benägenheten att hjälpa har minskat.

– Jag tycker att man ska ha lite perspektiv på det här. 1944 hade man ransonering i Sverige på en rad olika varor. Den materiella nivån vi lever på i dag går inte att jämföra med hur det såg ut under kriget. Människor hade en större vilja att hjälpa till utifrån knappa om­ständigheter. Trots att vi har det betydligt bättre i dag är vår hjälpvilja påtagligt lägre, säger han.

Att kriget då pågick i våra närmaste grannländer har självfallet en betydelse, menar Nicklas Källe­bring.

– Det kan spela en roll att vi känner oss mer närbesläktade med det som händer i våra grannländer. Vi befann oss i en situation där tre av våra grannländer befann sig i krig. Syrien ligger längre bort. Så det kan finns sannolikt en broderfolks­effekt 1944, men det är fortfarande en tydlig skillnad, menar han.

Samtidigt påpekar Nicklas Källebring att viljan att hjälpa är stor även 2015.

– 62 procent är en väldigt hög siffra. Och det är nästan ingen som inte vill hjälpa alls, bara två procent. Det är ingen tillfällighet att svenska folket ställer upp när människor är på flykt. Vi har gjort det förr, säger han.

En av de mer påtagliga skillnaderna mellan mätningen 1944 och 2015 är viljan att ta emot flyktingar i hemmet. En knapp tredjedel, 31  procent, nästan lika många som 1944, kan tänka sig att ta emot flyktingar i hemmet. Men gruppen som inte vill ta emot flyktingar i hemmet har vuxit från 9 procent till 39 procent.

– Den är fyra gånger större, säger Nicklas Källebring.

Även under kriget fanns en debatt om flyktingarna. I en riksdagsdebatt hösten 1944 talades det om skärpta asylkrav och i en av opinionsmätningarna som DN publicerade var svenskarna delade i frågan om flyktingar skulle tillåtas att stanna efter krigsslutet.

Under andra världskriget gick Sverige från att ha fört en restriktiv politik till att bli ett invandrarland. Grunden för dagens integrationspolitik lades också under denna tid.

I takt med att kriget drog ut på tiden och tusentals norrmän tog sig över gränsen uppstod en diskussion om att flyktingarna borde jobba. Under en period under kriget var en fjärdedel av alla skogs­arbetare i Sverige från Norge.

– De måste ju försörjas på något sätt alla dessa norrmän, tyckte man. Då inrättade man för första gången en arbetsförmedling för norska flyktingar. Det utvidgades efterhand till en arbetsförmedling för flyktingar, säger Mikael Byström.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.