Det var starka bilder från Kenya av DN-fotografen Paul Hansen i onsdagstidningen. Särskilt bilden på första sidan där en grupp unga män utrustade med machetes, påkar och pilbågar tillfångatagit en man från motståndarlägret. Det ser hotfullt ut och den tillfångatagne ser ut att be om nåd. Han släpptes dock sedan.
Lennart Lundmark, en av de läsare som klagat, skriver: "Begriper inte redaktionen att många människor har små barn hemma och att de lätt får syn på förstasidan? Det tog timmar att få barnbarnen lugna och det kommer inte att bli lätt att söva dem i kväll."
Jag förstår att barn blir skrämda av en sådan bild. Samtidigt måste man fråga sig om verkligheten inte får visas. På förstasidan brukar man välja ut de bästa och mest talande bilderna, annars skulle man kunna tänka sig att lägga denna bild i reportaget inne i tidningen och ha en annan på första sidan. Men det är svårt att avstå från en bild som så direkt visar vad som skett.
DN:s chefredaktör Thorbjörn Larsson säger att det var självklart att ha denna bild på första sidan.
- Vi får inte blunda för verkligheten även när den är skrämmande. Det framgår av texten att den unge mannen släpptes. I annat fall hade valet av bild blivit annorlunda. Våra utsända Paul Hansen och Anna Koblanck har som vanligt gjort ett professionellt och bra arbete. Men jag tycker att vi tydligare borde ha talat om att bilden hade tagits tio dagar tidigare, säger han.
Så var det nämligen. Det har inte rapporterats om nya strider den senaste veckan. Det har en del läsare påpekat. De hänvisar till rubriken "Våldet sprider sig som en löpeld från by till by", till att texten var skriven i presens och att bilderna var så levande och direkta. Man fick en stark känsla av att det pågick nu. Är inte det att luras? Varför kommer publiceringen just när det pågår stora ansträngningar som verkar kunna lösa konflikten? Det är vad läsarna frågar.
Reportageteamet var på plats när striderna pågick, men DN:s Afrikakorrespondent Anna Koblanck lämnade texten dagen innan reportaget publicerades. Hon säger att avsikten var att skildra ett skeende, att ge läsaren en ögonblicksbild av den våldsvåg som svept över delar av Kenya efter det omtvistade valet i slutet av december, och som hittills lett till ett tusental dödsfall och drivit 600 000 människor på flykt. (Dödssiffrorna kommer från regeringen i Kenya och flyktingsiffrorna från FN.) Hon och Paul Hansen ville också ge en bakgrund till våldsamheterna och visa att bedömare varnar för att det kan bli ännu värre om inte fredsförhandlingarna mellan regeringen och oppositionen går i lås.
Tanken var alltså att ge läsarna en djupare inblick i vad som hänt, händer och kan hända och det var mycket väl värt publicering. Det var inte tänkt som ett rent nyhetsreportage. Ändå var det så det redigerades. Varför det egentligen?
Redaktionssekreteraren på utrikesredaktionen, Mia Holmgren, säger att det ju framgick av texten att striderna var över. Ja, om man läste mycket noga. Men när hon får höra hur läsare reagerat säger hon att man tydligare borde ha framhållit när reportageteamet var på plats, så att läsarna inte trodde att det hade flammat upp nya oroligheter.
Även om flera läsare säger att reportaget var upplysande och mycket bra, har några synpunkter på att det presenterades som "stamstridernas Kenya" på första sidan. "Nedlåtande, på gränsen till rasistiskt, ett slarvigt kolonialistiskt perspektiv på Afrika", lyder argumenten.
Det bör påpekas att Anna Koblanck aldrig använde ordet stamkrig i sin text och hon framhåller att hon är noga med att inte använda ordet i sin rapportering från Afrika. Hon ville i detta reportage visa på likheterna med Balkankonflikten, där politiker från båda sidor piskat upp stämningen mellan folk som tidigare levt i sämja med varandra.
Ur den synpunkten var det onödigt att i detta fall använda "stamstridernas Afrika", som leder tanken till att där pågår stamfejder hela tiden. Men att helt förbjuda ordet stam av politiskt korrekta skäl är inte alltid självklart. Den minsta grupperingen är familjen, därpå följer klanen, sedan stammen, som kan vara så stor att den utgör en folkgrupp. Sådana grupperingar kan utnyttjas av ledare för olika syften. Detta måste ibland förklaras. Och det är minsann inte bara i Afrika det finns stammar.