Svår situation för pressade samer

Det här är en berättelse om renskötarna Daniel Andersson och Per-Henrik Bergkvist. Daniel tog sitt liv när han var 22 år och Per-Henrik var 30 när han valde att leva.

Daniel var yngst i en syskonskara på fem. En kille som redan som liten hade hand med renarna. Han tog tag i deras horn kastade sig upp och lyckades rida på dem. En glad prick som ville bli renskötare och började som dräng i Idre. De pengar han tjänade sparade han duktigt och idogt, och hans sparkapital växte. Han skulle bygga upp en egen renhjord.

Vi har stämt träff med Solveig Andersson, Daniels äldre syster. Vid sjön Lossen, mellan Hede och Funäsdalen, deltar Solveig i same-byns skiljning. Renarna delas upp mellan familjerna och kalvar tas ut till slakt. Solveigs äldre bror och mellanbror är här. Men sedan tolv år saknas Daniel.

När det börjar skymma åker vi till Funäsdalen, där Solveig bor. På ett kafé berättar hon om det som hände.

- Det kom utan förvarning. Ingen kunde tänka sig att han...

Ett år innan Daniel sköt sig hade en annan renskötare i Idre tagit sitt liv.

- Daniel tog det mycket hårt, säger Solveig.
Det var i slutet av februari 1996. Solveig arbetade i Tromsö och fick oväntat besök av två väninnor, som blivit ombedda att resa dit. Sedan ringde Solveigs far. "Daniel har täge sig i natt", sa han.

Daniel hade varit hemma hos sin flickvän. Hon gick och lade sig. Han satt framför teven och bad flickvännen komma dit. Men hon skulle arbeta tidigt och ville sova.

Vad tänkte han? Ingen vet. Han lämnade ingen förklaring, inget brev. Han tog fram pistolen som han använde för att skjuta järv och lo när dessa rev kalvarna. Riktade pistolen mot sitt huvud och sköt.

Familjen hämtade hans kista i Särna för att köra den till Funäsdalen. Kistan var öppen, och innan de for smekte Solveig hans hår. Längs vägen stod människor och ville ta farväl, i Brändåsen, i Hede. När de nådde Ljusnedal och Funäsdalen följde en lång rad bilar hans öppna kista. Alla ville ta farväl.
Solveig vill inte tro att han med berått mod tog sitt liv. Hon vill tro att det var en olyckshändelse. Men hon funderar mycket över varför så många unga renskötare tar livet av sig här på sydsamiskt område. Hon säger att själen har gått vilse. Det är samerna mot staten, så som det alltid varit i modern tid. Staten tvingade barnen att gå i speciella skolor långt hemifrån, förbjöd dem att tala samiska och tog ifrån dem deras språk. Föräldrar och barn tappade bort varandra, känslolivet stympades.

- Nu sitter herrar i domstolen och bestämmer över vår framtid, säger hon.

Daniel grubblade över rättegången om renbetet i Härjedalen, som då pågick i tingsrätten i Sveg. Domen föll den 21 februari. Sa-merna förlorade rätten till vinterbete på markerna.
Tre dagar senare, den 24 februari 1996, tog Daniel Andersson sitt liv.

Innan det ljusnat kommer Per-Henrik Bergkvist, hans sambo Anja och deras två små barn till rengärdet nordost om -Offerdal. Lillpojken Nejla har en grön lasso över bröstet, och Solveig, som bara är tre månader, snusar i en pytteliten, röd sovsäck.

Intill rundeln med det höga staketet, dit renarna ska drivas, gör Per-Henrik upp eld. Han är mitt i det liv som ger honom så mycket glädje, men som för två år sedan hade tagit livsgnistan ifrån honom.

Vägen mot botten började redan i skolan. Han började på fordonsteknisk linje, men trivdes inte. Han ville vara i renskogen och tog ett sabbatsår. Sedan sökte han till ekonomisk linje, men började aldrig på den. Han blev kvar i renskogen, som han säger. Det var där han ville vara, där fick han energi. Han fick som myror i kroppen om han inte varit ute på ett par dagar.

Men det fanns också en annan anledning. I skolan i Krokom blev han kallad lappdjävel, nerslagen, slogs. Han säger att lapphatarnas ord skar i hjärtat.

Men också i renskogen hände sådant som tärde.
- Som liten fick jag några renar av min far, och den vinter jag fyllde 16 hade vi stora problem med lodjur. Dag efter dag hände det. Min svåger och min äldre bror kom hem och berättade att de hittat rivna kalvar. Flera av dem var mina. Det tog mig väldigt hårt. Jag hade ju så få.

Så kom vintern då han råkade ut för en skoterolycka och fick en pisksnärtsskada. Krafterna försvann ur kroppen och han fick leja en dräng till renarna.
Så slog betet fel.

Och så gick slakteriet i konkurs. Det som Per-Henrik var delägare i. Svåra år lades till ännu svårare. Inkomsterna blev så dåliga att han tvingades ta lån för att leva, och i skogen åt rovdjuren upp hans renar.

- Jag såg att många kalvar hade fötts på våren, men sedan togs de av lo, järv, björn och örn. På sommaren fanns inte många kvar. Jag såg hur örnar gick ner och lyfte kalvarna i sina klor. Det kändes som knivar i bröstet.

För två år sedan gick han in i en tunnel, säger han. Han blev avskärmad, irriterad och kall, och några dagar före nyårsafton hade han bestämt sig. Han gick in i rummet där bössan stod och tänkte göra slut på sig.

- Efter en stund vaknade jag som till sans och undrade vad jag höll på med.
Han hade tidigare på hösten berättat för Anja hur han kände och de hade åkt till hälsocentralen i Offerdal. Men läkaren tyckte inte det lät så farligt. "Kom tillbaka om det blir sämre!"

På nyårsafton åkte hela släkten till Åre för att fira Per-Henriks 30-årsdag och att systern fyllt 40. Vid middagsbordet berättade han hur han kände sig inombords. Han skämdes när han gjorde det, säger han. Många började gråta.

Några dagar senare stack hans svåger åt honom en lapp med numret till psykakuten i Östersund. Den till synes enkla handlingen blev början på något nytt.

I ett och ett halvt år åkte Per-Henrik ner till Östersund och talade med en psykolog, och han säger att hon stärkte och byggde upp honom.

I dag förstår han inte hur han kunde känna och tänka som han gjorde.

- Men det är ju som en sjukdom man drabbas av.
Han säger att det är tufft att vara renskötare. Man ska vara stark och stå emot rovdjurstrycket, myndigheterna, köttprisernas bergochdalbana.

Man ska processa med skidanläggningar, kämpa mot utbyggnad av vindkraftverk och uranbrytning.

Bland de renägande samerna i Jämtland och Härjedalen känner alla alla, och Per-Henrik berättar att han känner fem renskötare som tagit sitt liv, och flertalet av dem i deras umgängeskrets har haft samma funderingar.

I våras, när Per-Henrik stod hemma och slaktade, kom hans syster med ett bud att en vän och nära släkting hade "gjort med sig". En ung man, glad och positiv.

- Åtminstone visade han bara den sidan. Men det gjorde jag också när jag var dålig.
Per-Henrik blev arg på sig själv. Varför hade han inte talat med honom om hur han själv hade mått?

När det hölls en minnesstund för den döde i församlinghemmet i Åre ställde han sig upp och berättade: "Jag har varit i samma situation. Men jag tog mig ur det, för det finns hjälp att få", sa han.

Där och då bestämde sig Per-Henrik för att alltid vara öppen med hur det kan kännas i själen för en renskötare.

Vi står på rengärdet, renarna springer runt, runt, alltid motsols. Kalvarna invid vajorna. Det ryker om dem, knäpper från hovarna. Marken gungar. I mitten står Nejla, Per-Henriks lille son, och håller sin gröna lasso.

Jag frågar Per-Henrik:
Vad är det bästa med det här livet?
- Att se honom där, säger han och nickar mot Nejla.

- Han kommer att bära det här vidare.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut