Benjamin Hillback har knappt landat. För några dagar sedan arbetade han fortfarande som skyttesoldat i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Nu sitter han i ett grått Sverige och försöker summera.
Hur mår du?
- Det känns bra att vara hemma. Nu behöver jag smälta mina intryck.
Benjamin Hillback är 26 år och uppvuxen i Stockholm. Efter värnplikten jobbade han på Gröna Lund och Löplabbet innan han bestämde sig för att söka ett utlandsuppdrag.
- Jag vill inte bara sitta framför tv:n och klaga, jag vill göra något själv, säger Benjamin Hillback till DN.se.
Under ett år ingick han i snabbinsatsstyrkan Nordic Battlegroup utan att bli skickad på något uppdrag. Så fick han sen en plats i Isaf-styrkans pansarskyttekompani, FS17. En halvårig utbildning påbörjades där de läste allt ifrån historia och språk till Khaled Hosseinis ”Flyga drake”.
- Det kändes skönt att äntligen få komma iväg. Jag kunde fokusera på mitt arbete.
Stämde din bild av Afghanistan överens med verkligheten?
- Ja. Jag blev inte paff över värmen eller kvinnorna i burka. Men det stank av sopor och skit. Mest tänkte jag bara att nu kör vi och gör vårt jobb.
Svenska soldater har utsatts för flera attacker de senaste åren. I november dödades en afghansk tolk och fem svenskar skadades när terrängbilen körde på en hemmagjord bomb. Svenskarna jobbade med Benjamin Hillback. Alla är nu hemma i Sverige, två av dem vårdas på Akademiska sjukhuset men läget uppges vara stabilt. Tolken, Hamid Hussaini, kände Benjamin Hillback bara ytligt. Två tolkar har slutat efter attentatet. Rädslan tog överhand.
Vad tänkte du när du fick reda på att dina vänner skadats?
- Jäklar, vilka är skadade? Det var förfärligt. Men jag tänkte bort de stunder vi har skrattat och haft roligt tillsammans. Istället fokuserade jag på vad som skulle göras.
Han pratar om oroliga anhöriga som får reda på nyheter via löpsedlar eller tv-inslag. Benjamin Hillback mejlade familjen ”Jag mår bra ingenting har hänt” så fort han varit på uppdrag. Hans flickvän stödde beslutet att åka till Afghanistan.
- På många sätt är det jobbigare för de anhöriga. Jag är ju där och kan överblicka min situation.
Innan avresa valde Benjamin Hillback att planera sin begravning i det Vita Arkivet. Väl på plats var han aldrig speciellt rädd.
- Man taggar till och får styr på sin rädsla. Jag var mer fokuserad än rädd.
Jag undrar över en vanlig arbetsdagdag, när man äter frukost och när man skrattar. Benjamin Hillback lutar sig tillbaka i sin fåtölj på Livgardets soldathem. Han tar en paus från de väl inövade replikerna och säger att vardagen är varierad eftersom de är i ständig beredskap. Han berättar om datorer, bibliotek och volleybollplan som står för fritidsunderhållningen.
- När tjänsten tillät drack vi öl, men högst två stycken.
Benjamin Hillback och hans kollegor är inte längre anställda av Försvarsmakten trots ett tidigare löfte om anställningar på mellan fyra och sex år efter hemkomsten. Ekonomiska nedskärningar uppges vara anledningen. Benjamin Hillback är besviken.
- Det är tråkigt att vi inte får fortsätta med vår kunskap och erfarenhet. Nu blir det till att ströjobba medan jag väntar på besked från de utbildningar jag har sökt.
Kan du tänka dig att åka tillbaka?
- Inte just nu, nu vill jag landa. Kanske i framtiden, om familjen stöttar mitt beslut.