David Ström satt i rullstol när han tog emot sin förtjänstmedalj av överbefälhavaren. Journalisterna som var med under medaljutdelningen frågade förstås om han kunde tänka sig att åka tillbaka till Afghanistan.
Då svarade han: Ja, absolut. Så svarar nästan alla när de precis har kommit hem.
Nu, knappt ett år senare, säger han:
– Jag är stolt över min insats, som nästan kostade mig livet. Men nu skulle jag aldrig vilja utsätta mina anhöriga för den här fruktansvärda oron igen. Inte ens om jag blir så stark att det vore möjligt.
När den svenske soldaten Kenneth Wallin omkom för någon vecka sedan var det som om David Ströms olycka upprepade sig igen. Båda två hade bara några veckor kvar av tjänstgöringen. De satt i en pansarterrängbil när en vägbomb exploderade.
Det telefonsamtal som David Ströms sambo fick i november förra året var i princip i ett dödsbesked. När de sågs igen hade han flugits nedsövd hem till universitetssjukhuset i Uppsala.
– Efteråt har jag verkligen förstått vad min sambo utsattes för. Och jag känner en väldig sorg när jag tänker på Kenneth Wallins anhöriga.
Själv minns han bara att han packade och att han var ”tröttilsk” på tonen när han ringde hem före det som skulle bli hans sista insats. Den afghanska armén hade tagit över ansvaret, vilket innebar korta varsel, stor brådska och stress för svenskarna som skulle ge stöd. Men det fick han inte berätta. Inte heller att han skulle åka ut.
Han hade varit trött förr på telefon, säger han, så hans sambo uppfattade det nog inte som om det var något särskilt.
Vid den tidpunkten hade attackerna ökat. Men rädslan hade inte krupit in under hans eget skinn. På sju månader hade han blivit beskjuten en gång på 600 meters håll. Han hade haft fingret på avtryckaren, men aldrig tryckt av.
Att han själv varit med när tre vägbomber påträffades var inte enbart skrämmande. Det gav även tillfredsställelse att de oskadliggjorts under kontrollerade former.
När explosionen inträffade hade fordonen just börjat rulla igen efter att styrkan desarmerat en annan vägbomb.
Förhoppningarna kantades med oro inför det val som skulle hållas i landet 2009. David Ström skyddade transporterna med valarbetare och valurnor till byar där man aldrig hade fått rösta. Vägarna genom bergen var farliga, och talibanerna och de kriminella gjorde allt för att sabotera.
– När vi kom fram till en by fick vi höra att tjugo man med vapen just passerat. I några andra byar gömde invånarna sig. Antagligen var de bevakade. Därför var det en stor glädje att komma till byar där alla kom fram och mötte oss, säger han.
– Men de lokala poliserna som skulle stanna kvar var livrädda. Vi hade bättre utrustning och åkte vidare. Jag minns två poliser som såg ut som om de väntade på döden när vi lämnade byn. Då kände jag att jag hade velat stanna kvar.