Anders Landewall var ställföreträdande kompanichef och hade det yttersta ansvaret ute i öknen den 11 november 2009 när en hemmagjord vägbomb exploderade under en pansarterrängbil.
Tolken Hamid dog och fem svenskar skadades, bland annat David Ström.
Efteråt har han fått frågor om varför tolken inte bar skyddsväst och varför det dröjde så länge innan kroppen fördes till campen. En stark bild från olyckan som han fortfarande bär med sig är soldaterna som sjönk ihop först när platsen var säkrad och helikoptern med de skadade hade lyft.
– De satt bredvid fordonet och grät. Som chef kunde jag inte släppa fram några känslor på platsen. Om jag skulle ha gjort det finns risken att man sedan inte kan sköta sina uppgifter.
Först senare när han drog sig tillbaka på sitt rum, då kom tårarna.
Som ansvarig chef var han mer ensam än soldaterna. De kunde hela tiden prata med varandra i gruppen.
– Det finns rutiner som fungerar. Men jag kände mig ensam med mina beslut och med sorgen. Skriv inte att jag tycker att systemet är uselt, men jag tycker att det borde förfinas. Även efteråt när vi har kommit hem. Nu görs det enkäter, men man vet aldrig när de starka känslorna slår till.
I Danmark har dokumentärfilmen ”Armadillo”, som visar soldater med brutal jargong som likviderar sårade, väckt en opinion mot den militära närvaron. Finns risken att svenska soldater beter sig så här om även de svenska dödstalen stiger?
– De danska och svenska soldaterna är lika. Är du under hård belastning och stor press för länge kan det börja hända konstiga saker. Vi svenskar har inte befunnit oss i samma situation. Men jag tycker att filmen är bra, även om den inte riktigt speglar vår situation.
Anders Landewall menar att jargongen förändrades i takt med att riskerna ökade.
– Det blev hårdare. ”Ska vi ut till det där skitstället?” Det är ju en balansgång, och det gäller att man tar sig i kragen och tänker efter varför man är där. I stort sett alla afghaner är krigströtta och vill bara få ett bättre liv. Därför är det viktigt att uppföra sig när man kommer till ett ställe där man blev beskjuten kvällen innan, säger han.
Fattigdomen är det värsta problemet, menar han. Den gör att vem som helst kan köpas. En bonde som hotas kanske väljer att i stället bära delar till en vägbomb för 300 dollar. Av den anledningen ville han aldrig heller avslöja styrkans planer i detalj för polisen.
Men trots korruptionen så tror han att den militära insatsen är nödvändig.
– Jag känna misströstan när byarna inte får sina brunnar eller skolor. Om det inte händer något så tappar folk tilltron.
– Vi frågade alltid byäldsten om vad som fattades. Då undrade de varför jag frågade igen. De hade ju redan svarat flera gånger, utan att få det de behövde.