Det finns en sak som är värre än att vara därborta. Och det är att vara här hemma – att vara den som väntar. För ett år sedan var Annelie Forshage i Afghanistan. Nu har hennes man åkt dit.
– När det kommer dåliga nyheter från Afghanistan knyter det sig direkt i magen. Och så börjar man backa bandet. När ringde han sist? Vad sa han egentligen? Jag har blivit mer lyhörd, säger Annelie Forshage.
Förut när hennes man var på utlandstjänst tolkade hon inte tystnaderna mellan sms:en och samtalen.
– Men han får ju inte säga något. Jag vet ju att det finns de som har utvecklat något slags kodspråk. Det har inte vi. Jag känner nog av om det skulle vara något.
Sönerna, 19 och 14 år gamla, tycker att det får vara nog.
Själv var hon chef för expeditionen Camp Northern Lights i Afghanistan för ett år sedan.
Där fanns det en stor närhet, man hade varandra och där nere var problemen uppgifter som skulle lösas.
– Att jag vet hur det är bidrar nog till oron nu. Jag tycker att vi utsätter våra soldater för onödiga risker. Jag vet att alla fordon inte är lika väl utrustade. Allt finns inte till alla, trots att behovet är känt och ska åtgärdas. När jag var där tillfördes utrustning efterhand. Det verkade fastna i mellanskikten. Och det jag själv såg, det var att allt plötsligt kom fram på en gång, när vi hade blivit beskjutna.
Det är klart att vi måste diskutera priset för att vara i Afghanistan, tycker Annelie Forshage.
– Men samtidigt måste vi diskutera priset för att inte vara där. Då skulle allt vi åstadkommit vara bortkastat.
Glädjen kunde komma när hon mötte en burkaklädd kvinna som höjde handen under tyget och hälsade.
Trots ett löfte till barnen om att hon som chef för expeditionen inte skulle lämna campen så hände det att hon följde med ut på fotpatruller.
– Någon enstaka gång var jag med om att folk kastade burkar och sten på oss längs vägarna. Då blev man förstås lite rädd. Men oftare mötte jag människor med öppna ansikten som ville prata.
– Och, korruptionen, fortsätter hon, beror på att det inte finns pengar. Poliserna får inte ut sina löner.
I stället för att vara pessimistisk om Afghanistans framtid tror hon på vattnet som urholkar stenen.
– Det behövs fortsatt närvaro, vilket ger möjlighet till ökat bistånd.