Svenskarna plockar allt färre blåbär till försäljning. Trots att 250.000 ton bär mognar varje år tas bara fem procent till vara. Det mesta hittas av utländska bärplockare som reser hit från framför allt Thailand. Sedan köps bären av grossister som i sin tur säljer dem vidare, ofta till samma världsdel som bärplockarna kommer ifrån – Asien. Enligt Ivan Harnesk på Skogsbärsbranschens intresseförening, SBIF, säljs 80 procent av bären dit.
– Det har pågått i mellan fem och tio år och ökat stadigt under den tiden, säger han.
Anledningen till det asiatiska intresset är blåbärens höga halter av nyttiga antioxidanter och anticyaniner, som de odlade bären saknar. Av bären utvinns ett extrakt som används till olika hälsopreparat. Försök på råttor som får blåbär visar att deras hjärnceller återbildas. Tidigare amerikanska studier har visat att blåbär kan motverka demens. I Asien är hälsokostprodukter som baseras på skandinaviska blåbär en industri som omsätter hundratals miljoner kronor.
Även Sverige har fått upp ögonen för produkterna. Företaget New Nordic tillverkar tabletterna Blue Berry som ska ”bibehålla ögats vitalitet”. De innehåller svenska blåbär, som först skickats till Kina och blivit extrakt, vilket sedan skeppas tillbaka till ursprungslandet, efter en snabb avstickare till fabriken i Danmark.
Onödiga transporter? Ja, det tycker bland andra Roger Uddstål, projektledare för ett forskningsprojekt i Umeå som ska visa på nya sätt att ta till vara skogsbären.
– Vi konstaterade att vi har råvaran, men är inte särskilt duktiga på att förädla den. Vi tror det finns behov av att titta på och göra nya saker av våra bär, säger han.
Blåbärsextraktindustrin började i Italien, men i dag finns de flesta fabrikerna i Kina, medan större delen av handeln utspelar sig i Japan.
– Vi exporterar till Kina och Europa som löser ut färgämnet och gör ett pulver, vilket exporteras till Japan och andra länder. Vi kan konstatera att vi har inte i dag någon som kan det här området. Extraktion är ingen konst, men ingen har gjort industri av det i Sverige. Finland har byggt en fabrik som gör just det här. Vi sitter på råvaran, vi har tre gånger så mycket blåbär som finnarna och borde titta på möjligheterna att lägga någon produktion här.
Det skulle inte bara leda till arbetsmöjligheter, utan också minskade transportutsläpp. Om vi i stället exporterade extraktet skulle transporterna dels inte gå fram och tillbaka, dels skulle de bli mindre redan från början.
– Det här färgämnet är 0,4 procent av bäret. Vi skickar alltså 99 procent vatten och mer till Asien. Vi borde kunna göra det här i Sverige, säger Roger Uddstål.
Om bärplockningen dessutom organiserades bättre skulle inte 95 procent av blåbären behöva gå om intet varje år, enligt Uddstål. Då skulle kanske även svenska konsumenter kunna köpa en blåbärspaj som inte innehåller bär från Kanada eller Tyskland.
– Det vore roligt med svenska bär, men det finns andra köpare som kan betala de svenska priserna, säger Bengt Flink, marknadschef på Frödinge, om varför företagets produkter innehåller bär som transporterats tusentals mil.
– Våra produkter tillverkas i Tyskland och innehåller polska bär. Utbudet är för litet i Sverige, det skulle bli för dyrt med svenska bär, säger Friggs marknadschef Catharina Setterwall.
Roger Uddstål tror inte att problemet är bärbrist, utan snarare dålig organisation och planering.
– Många skulle säkert vilja äta mer svenska bär, men det är svårt att få tag i, eller för dyrt. Torkade blåbär finns inte och finns det i affären så kommer de från Tyskland. Vi kanske inte ser skogen för alla träd. Det fattas något här, säger Roger Uddstål.