Filmen baserad på Roberto Savianos bok, Gomorra, har premiär i Sverige den här veckan.
En fråga som jag tror kommer att ligga nära till hands för många efter att ha sett filmen och/eller läst boken är om det finns organiserad brottslighet i Sverige?
- Det är väl klart det gör, det har det alltid gjort, Salaligan t.ex.
Men det var kanske inte det frågan avsåg? Var frågan egentligen om det finns sådan organiserad brottslighet i Sverige som Saviano skildrar?
- Nej det gör det egentligen inte (fast kanske lite).
- Men sluta slingra dig som en förbaskad jurist, svara på frågan.
- OK.
Det finns ingen enhetlig definition av begreppet organiserad brottslighet, men om vi tittar på en av de mest använda, EU:s, så finns det grupperingar i Sverige som uppfyller rekvisiten för att kallas organiserad brottslighet.
Juridiskt korrekt svar och till intet förpliktande. Om vi då går från de teoretiska resonemangen och tittar litet mer på hur det ser ut i praktiken, och samtidigt försöker göra en enkel jämförelse med Roberto Savianos Italien kan det se ut såhär.
Det som beskrivs i boken är Camorran, dvs. den napolitanska "maffian". Saviano nämner också två ytterligare sammanslutningar av samma slag. I övrigt berörs inga andra slags grupperingar i boken, och jag kan inte heller påstå att jag hört talas om något annat än "maffian" när man berört förekomsten av organiserad brottslighet i Italien. Det behöver naturligtvis inte betyda att det inte finns några andra grupperingar, men man har nog fog för att säga att "maffian" dominerar.
När man pratar om organiserad brottslighet i Sverige är det väl så att de flesta tänker på Hells Angels, Bandidos och deras motsvarigheter. Och det stämmer, de grupperna räknas till den organiserade brottsligheten. De är dock inte de enda.
När vi inom rättsväsendet pratar om organiserad brottslighet har vi hittills syftat på tre, eller fyra, olika sorters grupperingar. De första är de redan nämnda som vi brukar sammanfatta under begreppet 1 %-gäng (mc-gängen med supportergrupperingar). Närbesläktade är de s.k. fängelsegängen, exempelvis Brödraskapet Wolfpack. Sedan finns det gängbildningar i förorterna och etniskt sammansatta ligor och nätverk. Idag kan man enligt min uppfattning lägga till familjer och en motsvarighet till de danska gadebanden.
De två sistnämnda grupperingarna kan sägas vara nya på kartan i varje fall för svenska förhållanden. En kort beskrivning.
Med familj avser jag just en familj i traditionell bemärkelse, med biologiska och andra släktskapsband. En sådan familj kan bestå av flera tusen medlemmar och finnas i flera länder. Makten utgår oftast från en huvudman i släkten.
En annan sorts grupperingar som visat sig under sommaren i Göteborgsområdet är olika kriminella personer eller grupper som gått samman i löst sammansatta nätverk och som haft som syfte att göra motstånd mot det mer etablerade grupperna. Medlemmarna behöver inte vara desamma på kvällen som på morgonen samma dag. De har kommit hit via Köpenhamn där de fått beteckningen gadeband. Motståndet mot de mer etablerade grupperna handlar inte om principer utan om revir och arbetsområden.
Det man kan säga om våra svenska förhållanden är att det ännu inte är någon av grupperingarna som dominerar över de andra.
Gemensamt för alla dessa grupper i såväl Sverige som Italien är att man sluter sig samman för att tjäna pengar. Syftet är alltså inte i första hand att begå brott, men det är oftast den vägen som ger störst utdelning till minsta möjliga insats. Precis som i Italien varierar man sig här i Sverige när det gäller verksamhetsområden, även om spektrat inte är lika brett här som det är i Savianos värld. Här kan det handla om narkotika, människohandel, beskyddarverksamhet, stölder osv., som i Italien, medan vi ännu inte t.ex., och tack och lov, har sett något av den organiserade hanteringen av farligt avfall som förekommer i boken.
Ett påfallande inslag i Savianos skildringar är det inflytande Camorran har på det samhälle som man finns och verkar i. Påfallande är också det intresse man har av att ha ett sådant inflytande.
Även svensk organiserad brottslighet ägnar sig åt det vi kallar systemhotande verksamhet. Den består dock hittills mest av utpressning mot det lokala näringslivet och påtryckningar i form av våld och hot mot befattningshavare inom rättskedjan, vittnen och målsägande, som är illa nog. Det svenska samhället har hittills dock varit förhållandevis förskonat från korruption i andra former. De åtal och domar som finns handlar mest om konferensresor och andra gåvor. Vi har däremot sett en utveckling även på det här området, betalningar för uppehållstillstånd, medborgarskap och körkort, som visar att vi kan vara inne på en väg som leder till påtagligt mycket allvarligare problem om vi inte ser upp.
En annan skillnad mellan svensk och italiensk organiserad brottslighet är våldsbrotten. Visst, man dödar och misshandlar på båda ställena. Tendensen i Göteborg i sommar visar på att man också blivit mer benägen att ta till grovt, och dödande, våld här i Sverige. Men än använder inte de organisationer som är verksamma i Sverige våldet och dödandet på samma systematiska och organiserade sätt som det som Roberto Saviano berättar om i sin bok.
Så om jag skall försöka ge ett kort svar på frågan om den organiserade brottsligheten i Sverige är lik den som finns i Italien så blir det ja, men nej.
Syftet med verksamheten och de medel man använder är desamma i stor utsträckning men endast Sverige svensk organiserad brottslighet har. Med detta menar jag att man, än så länge, är mer lagom. Man dominerar inte sin omgivning på samma sätt, man använder inte våld och hot om våld på samma sätt och man har ett något mer begränsat verksamhetsområde.
Detta är dock förhållanden som snabbt kan ändra sig om vi inte ser upp och om vi inte lär oss att bli bra på att hantera dessa företeelser. Med vi menar jag hela samhället och inte bara rättskedjan. Så länge det finns förutsättningar för den organiserade brottslighetens verksamhet på grund av brister i lagstiftningen, upphandlingsreglerna t.ex., eller på grund av att vi kan för lite och vågar för lite har det ingen som helst betydelse att de enskilda gärningsmännen grips, lagförs, döms och avtjänar sina straff, för när de kommer ut är det bara att fortsätta där man blev avbruten. Frågan om att hantera den organiserade brottsligheten är alltså en fråga som gäller hela samhället och alla oss som bor här. En bra början vore t.ex. en genomlysning av all lagstiftning och hur den fungerar, eller inte fungerar, när man skall vidta åtgärder för att förhindra den organiserade brottslighetens verksamhet.
Avslutningsvis skulle man alltså kunna säga att vi har ännu inte kommit fram till Gomorra, inte ens till Sodom, men vägen finns utritad på kartan om vi inte gör något för att styra i en annan riktning.
Följ den fortsatta debatten på Newsmill.