I en internationell undersökning som presenteras i dag får Sverige högt betyg för sin beredskap mot cyberattacker. Sverige ligger i topp bland 27 länder tillsammans med Finland och Israel.

Skälet hittar vi i historien, enligt Lars Nicander som leder Centret för studier av assymetriska hot på Försvarshögskolan. Han är en av de experter som har intervjuats av tankesmedjan SDA som tillsammans med säkerhetsföretaget McAfee ligger bakom rapporten.

– Vi låg nära Sovjet under kalla kriget och levde med hotet om en markinvasion. Därför byggde vi in redundans i vårt elnät och systemen för telekommunikationer. Det gör att det går att driva saker från ett annat håll om något går sönder, säger Lars Nicander till DN.se.

– Det är arvet från totalförsvaret som gör att vi klarar oss bra och det är ett tänk som lever kvar hos myndigheter som PTS och MSB.

Det skiljer oss från bland annat USA, enligt Nicander.

– Amerikanerna fick en chock på 90-talet när de insåg hur sårbar deras infrastruktur var. De hade inte byggt in säkerhet i sina civila system.

I rapporten har länderna prövats i fem steg, från basalt säkerhetstänk på individnivå till förmågan bedriva ett flexibelt försvar mot attacker. Sverige får betyg 4,5 på den 5-gradiga skalan.

Till Sveriges styrkor hör enligt rapporten att vi har ett center för cyberincidenter (ett så kallat CERT) och deltar i internationella nätverk och övningar. Det framhålls också att vi har både en säkerhetsstrategi och en plan för hur incidenter ska hanteras.

Svagheter som pekas ut i rapporten är samarbetet mellan offentligt och privat, att ansvaret på regeringsnivå är splittrat på fyra olika departement och att den tekniska kunskapen är för låg bland de högsta beslutsfattarna.

Ett problem som tas upp i rapporten är att olika slags cyberhot ofta blandas samman, när det i själva verket kan se mycket olika ut och kräva olika åtgärder. Ett av de potentiella hoten är cyberterrorism, vilket Lars Nicander definierar som attacker från icke-statliga aktörer med politiska syften (se exempel i faktaruta här intill).

– Vi vet att det finns ambitioner bland terrorgrupper men förmågan saknas ofta till stor del.

Det talas också om faran för cyberkrig, där stater direkt och storskaligt attackerar varandras digitala infrastruktur. Lars Nicander anser dock att faran överdrivs.

– Det vore som att skjuta sig själv i foten, alla stater är för beroende av varandra. Det är ingen idé att slå ut ett annat lands banksystem, man förlorar för mycket själv på det.

Vad som däremot redan har förekommit är mer kirurgiska punktangrepp – Lars Nicander syftar på Stuxnet, ett stycke skadlig kod som saboterade iranska kärnkraftsanläggningar. Stuxnet var så avancerad att bara en statlig organisation kan ha haft kapaciteten att skapa den. Misstankarna har riktats mot USA och Israel.

Vad som också är verklighet är cyberspionage. Kina beskylls ofta för detta och sägs vara ute bland annat efter affärshemligheter och tekniska kunskaper. Nicander tror dock att kineserna kommer att slå till reträtt i takt med att de får allt fler egna tillgångar som de behöver skydda.