I lördags befann sig Sverige i den lite speciella julefrid som råder dagen efter Nobelprisutdelningen. En etapp avklarad i julmånadens ritual och på Grand Hôtel ett antal bakrus. På den annars mörka norra slottsfasaden glittrar fönstren i representationsvåningen. Där förbereds kvällens kungamiddag med pristagare och statsminister.

I city råder julklappsträngsel och när smällen från självmordsbombaren tonat ut dröjer det nitton timmar innan statsministern har en kommentar.

Där rök en oskuld. En om krisberedskap, och till exempel lärdomar av tsunamin.
En 28-årig man som bilat upp från Tranås och som har bott i Sverige i arton år parkerar sin bil i hörnet Drottning­gatan/Olof Palmes gata. Den sistnämnda hette förr Tunnelgatan och om 28-åringen vänder sitt ansikte mot Sveavägen kan han se hörnan där Olof Palme sköts till döds.

Det var kanske då nationens oskuld försvann första gången. Liksom ur-oskulden. Man sa att folkhemmet aldrig skulle bli sig likt igen. Fast vad sade man 1974 när terrorister blåste ur västtyska ambassaden på Gärdet med en explosion som alla kunde se i teve? Jag minns inte.

Klockan 16.52 sätter den 28-årige mannen, Taimour Abdulwahab, sin bil i brand och tar sig vidare till Bryggargatan. Han har sänt ett meddelande från sin mobil till Säpo och nyhetsbyrån TT. Kanske ska han bara fixa en grej, osäkra något, innan han fullbordar sitt kall på den fullproppade Drottninggatan.

Det blir inte riktigt så. Han spränger sin mage i bitar alldeles för tidigt. Men han har med framgång torpederat en illusion: den att Sverige inte skulle nås av den internationella terrorismen. En oskuldsfull hållning som också Säpo intar i sin senaste årsredovisning. Där betecknas risken som ”låg”. Jihads unga män i Sverige väntas ha blicken riktad mot utländska mål.

Taimour Abdulwahab sitter där i gränden, på Bryggargatan, med sin tunga ryggsäck, framför Scoretts skyltfönster och med Indiskas på andra sidan gatan. Han förgör strax en annan önskebild: att en man som utför detta dåd måste vara onormal, ha en trasig bakgrund, kanske vara drogberoende. Så här långt talas om en basketspelare i Tranåsidyllen, med normala betyg och utan känt aggressivt beteende. En man som inte alls fanns på Säpos radar trots alla signaler han lade ut på Facebook.

På måndagseftermiddagen avlöser teveteamen varandra i gränden. Här finns inte mycket att filma, ett demolerat stuprör, lite puts som ramlat från fasaden och skylten som annonserar dagens rätt på restaurang London. Därinne står Anna Andersson och serverar biffstek med kantarellsås och råstekt potatis. När hon blundar ser hon scenen när hon rusade ut på gatan och såg det som var kvar av Taimour Abdulwahab. Det som hon först trodde var en trasig docka.

Anna Andersson vill gärna vara på jobbet även om hon hamnade i chock. Hon vill vara bland kolleger, det känns tryggast så. Kanske har hon förlorat något slags illusion: ”Vi med vår yttrandefrihet och gästfrihet och så blir det så här.”

Oskulden. Vi vill så gärna behålla den. Vi kommer att glömma och uppfinna den igen.