Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Sveriges hemliga krig

Ingen utomstående får veta deras namn eller se deras ansikten. Men de är landets bäst tränade militärer och har krigat under svensk flagg världen över. DN har som första tidning släppts in till Försvarsmaktens absoluta elit: Särskilda operationsgruppen.

Från att vara nedtvingad i en container med iskallt vatten till bakbunden i en brinnande bil. I kompakt mörker räddar han svårt skadade människor med kulor vinande runt sig.

Det är en dag på jobbet för Anders. Han är en gift man på dryga 30 år och ingår i en grupp topphemliga svenska yrkesmilitärer, ett förband som i 20 år har verkat under radarn. Det svenska försvarets elit har konfronterats med barnsoldater i Kongo och stridit i Tchad och Afghanistan. De ingår i ett internationellt nätverk och samarbetar nära Nato och USA.

Mellan uppdragen drillas militärerna i verklighetstrogna övningar. Vi har som första tidning fått följa elitförbandet på nära håll: varit med ombord på plan och fartyg och sett deras hemliga övningsanläggningar och omklädningsrum under sammanlagt sju dygn sedan slutet av sommaren.

De hoppar fallskärm, beskjuts, dyker i nollgradigt vatten och räddar stympade civila, allt för att vara redo att när som helst skickas iväg på farliga uppdrag på andra sidan jorden. Bara under de senaste åren i Afghanistan har några dussin motståndare skjutits ihjäl av svenska specialförbandssoldater. Och samtidigt, poängterar en av soldaterna, erkänner Sverige knappt att vi är i krig.

En grupp svartklädda män med grön- och svartmålade ansikten närmar sig snabbt färjan i en gummibåt. De lägger till vid lotsporten, en dörr i fartygssidan nära vattenlinjen, och kliver ombord på en stege, in på bildäck. De är trötta och lortiga efter att ha varit gömda på en ö i Stockholms södra skärgård i fem dygn för att spana mot ett hus där några beväpnade män tagit gisslan. I går natt slog en insatsstyrka till. I skydd av mörkret greps gärningsmännen och de tillfångatagna befriades.

De kamouflagemålade männen möts av kramar och skämt från sina kolleger, som kom tillbaka till färjan redan under natten som gick. De skojar om alla fästingar, en närgången katt och hur de luktar efter att i fem dagar ha legat stilla under ett skydd byggt av hönsnät, jutesäck och mossa.

Jag frågar varför de kommer tillbaka först nu, mitt på dagen, när operationen avslutades redan under natten.

Det är lärdomar från Afghanistan, förklarar en av männen, där man insåg vikten av att stanna kvar efter en operation och fotografera vad som hänt. Annars riskerar man att resultatet av operationen manipuleras.

Han berättar hur förbandet från marken har fått hjälp av utländska bombflyg under strider i Afghanistan. Svenska militärer har med laser pekat ut områden som ska bombas. Planet har träffat målet och dödat den eller de personer som de avsåg att döda. Efteråt har motståndsmän burit dit döda kroppar, kvinnor och barn, och placerat på platsen. Upprorsmännen har fotograferat och filmat de döda och mejlat bilder till stora nyhetsredaktioner, som ”bevis” på att attacken skördat civila dödsoffer.

– Sådant tar tid att motbevisa om man inte dokumenterar det noga från början, berättar den svenske officeren.

Men det finns en viktig skillnad mellan berättelsen från Afghanistan och nattens fritagning. Det här är ingen riktig operation. Det är en övning. Specialförbandsledningen har hyrt in Gotlandsfärjan ”Gute” och förvandlat den till en flytande militärbas för sina förband.

Männen som tagit gisslan i Stockholms södra skärgård föreställer en kristen väpnad motståndsrörelse. De har börjat samarbeta med två olika grupper pirater. Specialförbandet är förstås the good guys, och en del av en fredsframtvingande multinationell styrka med FN- mandat.

Det står två helikoptrar uppe på fördäck. En bit därifrån är en stor lastbil fastsurrad. Den används för att vinscha ribbåtarna, de stora gummibåtarna, upp och ned från färjan. Nere på bildäck har militärerna rest en tältby. Det hänger tvätt utmed väggarna, sura uniformer och overaller. Plaggen skiljer sig åt i färg och typ, men en sak har de gemensamt. De saknar gradbeteckningar och riktiga namnskyltar.

Här kallas ingen för sitt riktiga namn. De flesta får ett smeknamn när de anställs, några låter som om de hängt med sedan dagis.

En av soldaterna hoppar rep framför tälten, dubbelhopp i en serie som skulle ha gjort en hel skolgård andlös. En annan lyfter en skivstång med 90 kilo. Lite klent, tycker ett par av hans kolleger. Några av dem är långhåriga, andra kortklippta. Några är muskulösa, andra smala och seniga. Vissa går i mjukisbrallor i väntan på nästa övning, då färjan ska bordas från småbåtarna. Stämningen är lugn, trots att bajamajorna på bildäcket gungar oroväckande när det blåser upp till hård kuling. Doften av diesel och smörjolja blandas med dasslukten.

De nyanlända packar upp fem dygns sopor, överbliven mat och ammunition och urladdade batterier och det som först ser ut som en röra av ammunitionsboxar, energikakor och kamerautrustning visar sig snart vara ett system av ordning och reda.

Vinden tar ytterligare fart och vågorna är så höga att det vore farligt att försöka fästa vinscharna i gummibåtarna och lyfta ombord dem. Båtförarna får i stället åka efter färjan, de svarta gummibåtarna rör sig längs fartygssidorna som en flock delfiner.

Specialförbanden deltar i hemlighet i utkanten av den stora marinövningen ”Northern Coasts 2013”. Nåja, helt diskreta är de inte, några fartygsskådare har redan skrivit på internet att ”Hangarfartyget Gute” befunnit sig i Stockholms skärgård denna förmiddag. Det är ovanligt med helikoptertrafik och ribbåtar i Gotlandstrafiken.

I matsalen frågar jag en operatör (de kallar sig så och vill inte lystra till vare sig soldater eller officerare) om det är en verklighetstrogen övning.

”Jo”, nickar han, ”men det är ju ingen som skjuter på oss.”

Särskilda operationsgruppen, SOG, har under flera perioder verkat i Afghanistan. Den har bland annat varit med och byggt upp ett specialförband med poliser, som med stöd av domstol eller åklagare ska gripa motståndsmän och misstänkta brottslingar. Det har skett efter beslut från det afghanska inrikesministeriet och Isaf, den Natoledda militära styrkan som verkar i Afghanistan på FN:s mandat. Insatsen pågick i två och ett halvt år och avslutades för ett drygt år sedan.

– Vi såg att det inte räckte med operationer där man spårade upprorsmän och tillfångatog dem. De vi grep kom ofta snart ut igen, de släpptes av polis eller domstol mot betalning eller i brist på arresteringsorder. Därför beslöt Isaf att bygga upp ett afghanskt polisförband som samarbetade med åklagare, berättar Urban Molin, som är chef för specialförbandsledningen på försvarshögkvarteret och den ende som uttalar sig med fullständigt namn för förbandens räkning.

– Den afghanska insatsen har varit en stor framgång och lett till många domar, säger han.

Brigadgeneralen berättar att hans operatörer från början utförde allt arbete själva, för att visa de afghanska poliserna hur det skulle gå till. Gradvis lämnade svenskarna över större ansvar till afghanerna.

– Vi har tillsammans med afghanerna gjort flera hundra gripanden. Några gånger har vi blivit beskjutna och besvarat elden.

Han säger att några dussin afghaner har blivit ihjälskjutna av svenska specialförbandssoldater.

– När någon var bekräftat död så gick vi till byäldsten och informerade om vad som hänt. Likaså om vi förstört någons egendom, då gick vi dit och gjorde upp om en skälig ersättning.

Utbildningen av poliserna i norra Afghanistan är specialförbandens längsta operation, men inte den första. De har varit insatta i Afghanistan tidigare under kortare operationer och i Kongo, Centralafrikanska republiken och Tchad. Dessutom har de utfört ett okänt antal hemliga operationer i Sverige och utomlands.

– Vid vissa insatser i Afrika har det varit otroligt hårda strider. Det har blivit stupade på motståndarsidan, men jag vet inte hur många. I Kongo, under ”Operation Artemis”, var det riktigt hårda strider, förmodligen bland de hårdaste som den svenska Försvarsmakten varit delaktig i fram till dess, berättar Urban Molin.

Det är slående att ingen av de officerare och soldater jag talar med i specialförbanden använder ordet döda. De beskriver dödandet indirekt eller väljer ord som nedkämpa, ta av daga eller ta ut.

De svenska specialförbanden konfronterades med barnsoldater i Kongo.

– De är precis lika farliga som äldre soldater. Ibland till och med farligare, säger Urban Molin.

Sverige är en del i ett internationellt nätverk av specialförband med EU- och Nato-länder. De utnyttjar varandras övningsanläggningar, tränar ihop och utför gemensamma operationer. I Kongo och Tchad samarbetade Sverige till exempel med Frankrike.

Nu är den långa insatsen i Afghanistan avslutad och förbandet är åter i kasernen i Karlsborg och övar. Efter att ha verkat i ett bergigt och sandigt land utan kust tillbringar de nu mycket tid till sjöss. När sommaren går över i höst får vi följa med upp i ett Herkulesplan. Vi sitter tätt sammanpressade med operatörerna när vi lyfter men kommer att vara nästan ensamma i kabinen när vi landar. De andra ska hoppa ner i Vättern och simma bort till några gummibåtar, som väntar 350 meter under oss. Några av operatörerna tycker att det är lite genant att det är just detta vi får se, när vi som de första journalisterna släpps in i SOG. De brukar hoppa med avlånga skärmar och syrgas. Då kan de landa på ett A4-ark på ett fält trots att de har släppts ovan molnen flera mil därifrån. Men nu ska de i stället hoppa med vanliga runda skärmar rakt ner i spat. Ingen särskild finess eller precision, en axelryckning för en van hoppare, säger de.

Hoppinstruktören låter dem dock inte slappna av utan påminner om att hålla avstånden och om att de ska se ut som badmintonbollar när de är i luften, där rumpan är den vita korkploppen på bollen och armarna och benen fjädrarna. Uthoppen blir väldigt bredbenta.

För SOG är fallskärmshoppning och dykning två av standardsätten att ta sig ut på ett uppdrag när man inte får dra uppmärksamhet till sig. Förbandet övar ofta på fallskärmshoppning, precis som på skytte och sjukvård.

SOG har en egen övningsanläggning på en hemlig plats. Där har de byggt ett flervåningshus med möjlighet för en helikopter att landa på taket. Materialet i husets väggar absorberar kulor, de är fulla av hål och repor eftersom operatörerna för det mesta skjuter skarpt vid sina övningar. Trapphallen luktar rök och krut och väggarna är svartflammiga med tydliga mönster av eldslågor.

Denna byggnad har en osannolik förbrukning av fönster och dörrar. SOG köper in hundratals åt gången. De sparkar in, spränger och knäcker dem i samma takt.

På skjutbanan bakom byggnaden tränar de nyanställda i förbandet sjukvård. På 30 sekunder ska de kunna snöra av en skadad arm eller ett ben från blodcirkulation för att hindra en sårad från att förblöda. De tränar i grupper om tre. Först släpar de omilt och snabbt den skjutne i skydd, sedan sätter de ett avsnörande förband och vrider åt.

En blivande operatör låter mig pröva. Han erbjuder mig artigt att slippa bli släpad. Jag lägger mig ner på gruset och inom 25 sekunder känns det som om benet förlorat kontakten med resten av kroppen. Det gör fruktansvärt ont och benet känns helt stumt. Hade det varit på riktigt hade jag, om det inte pågick någon strid, nu ha släpats eller burits till en säker uppsamlingsplats i väntan på en helikopter eller ambulans. Men om någon hade beskjutit oss hade jag vackert fått vänta tills fienden var ”nedkämpad”, som det heter på militärspråk. Regeln som instruktörerna lär ut är baserad på statistik från krigsområden: skjut först, hjälp sedan. Annars kan offren som måste förbindas bli fler.

Någon timme senare börjar mitt ben kännas som vanligt igen. Vid en brygga i Vättern lägger tre gummibåtar till och en grupp dykare går i land. Det är nyanställda operatörer som lär sig att dyka med slutna andningssystem, där syret cirkulerar och luften renas utan att en enda bubbla släpps ut. Dykarna ska kunna överraska genom att osedda simma under vattnet långa sträckor.

Nu har de lunchpaus. Vi äter ärtsoppa och pannkakor med jordgubbssylt med en av de blivande operatörerna. Maten har körts hit från regementet i Karlsborg några mil härifrån.

Alla operatörer i förbandet ska kunna dyka och hoppa, men vissa utbildas till specialister. Vårt lunchsällskap hade aldrig dykt innan förbandet bestämde att hans lungkapacitet, fysik och lugn skulle göra honom till en bra dykspecialist. Tidigare arbetade han som vanlig soldat på Livgardet. Han är nöjd med sitt byte.

– Här genar man inte i kurvorna, man måste ha råkoll. Det är andra sidan av att ta stora risker, säger han.

Efter lunch sätter de blivande dykarna sig i grupper och börjar rita sina egna sjökort på en liten bricka som går att ta med under vattnet tillsammans med kompass och djupmätare.

Lugnet lägrar sig över bryggan.

Segelbåten ”Tingeling” lägger till. Snart kommer två civila båtar till och en katt i koppel lyfts i land och binds fast i ett träd. Befälet för dykgruppen hälsar vänligt på seglarna och berättar att de har en militärövning. Han slipper följdfrågor.

Över kaffekopparna på däck får det semesterfirande båtfolket se hur en av Sveriges hemligaste militära grupper går ner i vattnet iförda sina svarta grodmansdräkter.

Thomas, vår kontaktperson som tidigare tjänstgjort i förbandet, berättar att det trots händelser som denna kunnat verka utan uppmärksamhet sedan starten 1994. Undantagen är ett, från förbandets sida, lika oönskat som oväntat möte med ett tv-team från TV4 i Tchad 2008 och så SVT:s ”Uppdrag gransknings” program samma år om att svenska officerare varit passiva åskådare till en skenavrättning som en fransk officer utfört under ”Operation Artemis” i Kongo 2003. En uppgift som dementeras av förbandet.

Anders och Martin har varit operatörer i förbandet i åtta år. De var i Tchad 2008 och nu har de slitit hårt i Afghanistan. Anders är sjukvårdare och prickskytt, Martins specialitet är ”direkt aktion” – kvalificerad strid. De är bägge över trettio år och har familjer. De ger vare sig intryck av att vara macho eller aggressiva, utan tvärtom lugna, samhällsengagerade och omtänksamma mot sina arbetskamrater. Jag har inte sett vuxna män kramas så mycket utanför en fotbollsplan som under de sammanlagt sju dygnen med SOG och de and­ra specialförbanden.

– Det binder oss samman i förbandet att alla har klarat nålsögat. Det skapar en särskild förbandsanda, säger Anders.

Uttagningstesterna var tuffa, med långa löprundor, marscher med tung packning och övningar som utmanade höjdskräck och klaustrofobi. Nio av tio klappar igenom eller sorteras ut efter läkarundersökning eller psykologiska test.

Anders och Martin klarade det, och nu ser de också baksidor med drömjobbet. Priset är att behöva vara borta från familjen under långa tider.

– Sedan finns det förstås situationer då man blir rädd eller känner obehag, men det går över, säger Martin.

De berättar om det afghanska förbandet de har tränat, om hur poliserna utvecklades och blev allt bättre.

– När man har varit i Afghanistan några år så ser man utvecklingen. Men man märker också av korruptionen. I början var jag väldigt entusiastisk, efter ett tag såg jag hur några skor sig på andra. Ofta möter man motgångar som korruption eller droger, säger Martin.

De oroade sig för att talibaner skulle infiltrera förbandet eller muta en polis att vända sitt vapen mot dem.

Anders, du är prickskytt med uppdrag att döda människor – är det inte svårt att leva med?

– Jag är en precisionsskytt. Jag skjuter på långt avstånd och ser inte resultatet nära inpå mig. Det är annorlunda för honom, säger han och pekar på Martin.

– Han skjuter på ett par meters håll.

Martin säger att han är fokuserad, har ett högt tempo och känner ett hat mot motståndarna, ”det är de eller vi”, när striderna pågår.

– Man gör det man måste för att lösa uppgiften, säger han.

– Jag har aldrig känt att det har varit fel att ta någon motståndarkombatant av daga. Däremot har jag känt frustration när vi inte har hunnit fram i tid, inte gjorde tillräckligt.

I april 2011 var det ett upplopp efter en fredagsbön i Mazar-e Sharif i norra Afghanistan. I Blå moskén hade en imam fördömt en amerikansk pastor som samma vecka hade bränt ett exemplar av Koranen. Efter predikan gick en uppretad folkmassa mot FN-lägret, en bra bit därifrån. De stormade området.

Det svenska specialförbandet var snabbt redo att rycka in för att skydda FN-personalen, men tvingades vänta närmare två timmar på klartecken från Isafs regionala högkvarter.

Då var sju personer redan döda, däribland den svenske människorättsjuristen Joakim Dungel och den norska militärrådgivaren Siri Skare.

–Vi gick in för att söka efter överlevande. Jag vill inte berätta vad som mötte oss. Det var fruktansvärt, säger Martin och tittar ner.

Hade ni kunnat rädda någon om ni hade fått åka direkt?

– Jag får lita på att de fattade rätt beslut. De säger att soldater inte ska bry sig om politiken, men man vill ju vara tapper med sin mantel och sitt svärd och så får man inte ingripa, säger han.

Urban Molin säger senare att det inte hade hjälpt om ordern hade kommit tidigare, de brutala morden på FN-personalen genomfördes så snabbt.

Anders anser att det finns en ganska naiv syn här i Sverige på det som händer i Afghanistan.

– Sverige erkänner ju knappt att vi är i krig. Även de vanliga förbanden där var i strid fyra fem kvällar i veckan under delar av 2010. De dödar också motståndsmän, fyller Martin i.

Han berättar att många av de operationer som han deltagit i därnere liknade varandra, även om en del var planerade långt i förväg och en del var hastiga utryckningar.

– Ofta klampade man in i någons hem mitt i natten. Även om det var en ”bad guy”, någon som tillverkat vägbomber eller som begått terrorattentat, så fanns det ofta barn där. Vi måste hela tiden vara beredda att stöta på motståndare som öppnade eld, så vi försökte få kvinnorna och barnen åt sidan.

Martin säger att det var väldigt värdefullt att ha de afghanska poliserna med, de kan språk och seder.

Stormade ni in?

– När polisen knackade på öppnade de ofta dörrarna.

De amerikanska specialförbandens ”kill/capture-operationer” har satt sina spår, förklarar Martin. Människor vet att det kan vara farligt att inte öppna eller att göra motstånd.

– Om amerikanerna tvingades backa tillbaka så kom ofta flyget till undsättning och släppte en bomb i stället.

Nästa gång vi ser Anders är det sent på hösten och han ska just dyka ner i en container med iskallt vatten. Badet är inledningen på den tredje delen av en sjukvårdsövning med deltagare från flera andra länder. Den påbörjades med nedsövda och skottskadade grisar som patienter två dygn tidigare.

I dagens övning ingår inga försöksdjur, i stället medverkar figuranter, skådespelare, som sedan tidigare saknar ett ben eller en arm. Vi har redan träffat dem som ska spela offer i matsalen på en övningsanläggning i Skåne, där de lunchade med sina kryckor lutade mot bordsskivan. De kommer från den brittiska firman ”Amputees in action” och de medverkar i actionfilmer och avancerade militärövningar som den här. Efter lunchen börjar de sminka och göra i ordning sig. Det ser ut som om de just fått lemmarna bortsprängda. Det är skrämmande verklighetstroget, blod, avslitna senor och benpipor sticker ut.

Scenerna som följer kunde vara hämtade ur en actionfilm.

Från det att Anders och de andra sjukvårdarna tvingas ner i det kalla vattnet utsätts de för ett inferno av eld, rök och skottlossning bland svårt skadade människor. I det kaoset ska de vårda de sårade.

Övningsledarna iscensätter anfall mot en FN- bas med många skadade civila, brinnande hus och ständiga överfall av gömda motståndarsoldater.

Operatörerna är samlade och försäkrar ständigt sina skräckslagna patienter att allt är lugnt och går bra. Den underofficer som för befälet går runt bland de skadade och klappar sjukvårdarna på axeln och berömmer dem för det strålande jobb de gör.

För oss som ser på är det uppenbart att inget är lugnt eller bra. Allt är fruktansvärt och det blir bara jävligare. En skadad man skriker nerifrån en brunn. Det brinner därnere. En annan jämrar sig inne i en byggnad varm som en bastu. Han håller på att förblöda. Sjukvårdarna kämpar på, trosvisst och fokuserat, med sina bandage och undersökningar. De motas ständigt undan av skott, eld och kallt vatten och tvingas besvara skottlossning och flytta de sårade i skydd.

När det närmar sig midnatt avbryts plötsligt övningen. Operatörerna samlas ihop och bakbinds med buntband. De förses med luvor över huvudena, fråntas sina vapen och förs in i var sitt fordon.

En av dem skriker allt vad han orkar. Han vrålar ut hur hårt de har bundit honom och att de gått över alla gränser när övningsledarna leder in honom i en bil. Jag kan inte bedöma om han fått panik eller om det är ett medvetet sätt att berätta för kollegerna vad som sker med honom.

Bilarna nitas ihop så att dörrarna blir omöjliga att öppna. Sedan sätts bensinfat, bengaliska eldar och facklor i brand runt omkring. Övnings­ledarna skjuter övningsammunition med automatkarbiner och kastar övningsgranater uppifrån en byggnad. Det brinner snart överallt.

Anders hör explosionerna och känner värmen och röklukten. Han förstår att han måste ut ur bilen omedelbart. Han förstår också att han inte är ensam där inne. Han ger order till sina passagerare att ta upp hans skalpell och skära loss honom. När han kommit fri och fått av huvan så ser han att det är två svårt sårade passagerare i bilen, den ene blöder kraftigt från ett avslitet ben.

Anders har varit med förut, så han vet att det återigen är en statist från ”Amputees in action”. Men för några av de andra deltagarna i övningen är det en chock att se olycksoffren med sina blodsminkade arm- och benstumpar.

Anders slår snabbt sönder bakrutan och släpar ut de två sårade utom skotthåll. De är chockade och skriker. Han sätter avsnörande förband på de avslitna kroppsdelarna och kollar så att deras luftvägar är fria. Då öppnar övningsledarna eld igen, denna gång från närmare håll. Han anar det förstås redan, men det kommer att bli mycket värre. Igen.

– De gör det så jobbigt för oss under de här övningarna som de bara kan. I verkligheten är det sällan så svårt, och då kan man i stället känna att det är superlugnt och uppskatta sina torra strumpor, berättar han efteråt.

Vår kontaktperson Thomas förklarar hur viktig sjukvården är för specialförbanden. De tar stora risker och tvingas välja bort skyddsutrustning för att kunna röra sig snabbt och smidigt.

Han säger att förbandets chefer måste kunna se operatörerna i ögonen och säga ”vi gjorde allt som går att göra” om någon skulle stupa. Inget sänker stridsmoralen så mycket som att veta att allt inte görs för att rädda liv.

SOG:s huvudsakliga verksamhet sker utomlands. Sverige har två officerare på heltid i Natos specialförbandsstab i Belgien och en annan knuten till den nya amerikanska specialförbandsledningens internationella stab, som öppnade i oktober i Florida. Det senare bekräftas av försvarsminister Karin Enström (M), som besökte staben i somras.

– USA har förklarat att specialförbandsförmågan är viktig i dagens komplexa värld. Vi tycker också att den är viktig.

Karin Enström säger att platsen i den amerikanska staben ger kunskaper som kan öka de svenska förbandens militära förmåga.

– Det kan också vara så att man behöver samverka i en operation, säger hon.

USA håller på att bygga upp ett globalt nätverk av specialförband som kan samarbeta. När den internationella staben öppnade i oktober förra året ingick tio länder, Sverige och Australien är de enda som inte är med i Nato.

USA satsar sedan terrorattacken den 11 september 2001 stort på det som brukar kallas ”det hemliga kriget” med specialförband, drönare och cyberkrigare. Fram till att Usama bin Ladin dödades i Abbottabad i Pakistan i maj 2011 av SOG:s amerikanska motsvarighet Seal team 6, så verkade också de amerikanska specialförbanden i skuggorna.

Navy Seal är en av delarna i det amerikanska specialförbandssystemet, vars budget fyrdubblats sedan 2001. I år ingår 66 594 personer, både civila och militärer. Planen är att det ska växa ännu mer.

De verkar nu i över 70 länder.

– Trots att många länder drar ner på sitt militära försvar så ökar specialförbanden. Trenden är att arbeta mer proaktivt, att hjälpa andra länder att skapa säkerhet, strukturer och stabilitet, säger Urban Molin.

Satsningen på specialförband är en internationell trend som kritiserats för att sudda ut gränserna mellan krig och fred. En lördag i början av oktober i år genomförde till exempel ett annat av SOG:s amerikanska systerförband, Delta, en räd i Libyens huvudstad Tripoli. En al-Qaida-ledare som står på USA:s terrorlista, Abu Anas al-Libi, greps av amerikanerna på gatan utanför sitt hem, när han återvände från morgonbönen. Han fördes till New York där han ska ställas inför rätta.

De amerikanska specialförbanden har fått kritik för att riskera civila liv och reta upp lokalbefolkningen med sina natträder, ”kill/capture-operationer”. Men Sverige har inte arbetat med sådana, säger överbefälhavare Sverker Göranson.

– Varken du eller någon annan behöver oroa sig för hur det här förbandet fungerar. Amerikanska förband har varit mycket längre ut på spången än vad vi har varit. Vi rundar inte insatsreglerna, utan arbetar under regelverket, säger han.

Utrikesminister Carl Bildt (M) säger att gränsen mellan krig och fred blivit tunnare efter kalla krigets slut, med terrorism och sönderfallande stater. Han beskriver hur specialförbanden verkar i utrymmet mellan diplomati och stridsvagnsbataljoner.

– Men Sverige är alltid noga med folkrätten. Alla stridande insatser grundar sig på riksdagsbeslut, understryker han.

Under de tre större övningar vi ser så möter vi bara manliga operatörer. Den enda kvinnan jag ser är fotograferad naken på en affisch i deras omklädningsrum hemma på regementet. Men det finns också ett fåtal kvinnor i förbandet som vi inte träffar där, de är under utbildning eller är tjänstlediga.

– Det är ett av våra stora tillkortakommanden. Det har länge varit prioriterat, ändå har vi inte lyckats rekrytera tillräckligt många kvinnor, säger Urban Molin.

– För mig är det ingen jämställdhetsfråga, utan det är ett krav framför allt för att vår underrättelseförmåga ska fungera i alla miljöer. Det är ytterst prioriterat, säger han.

Att rekrytera kvinnor är inte Urban Molins enda problem, trots att han arbetar i det som sannolikt är försvarets mest gynnade del. Specialförbandens kärnuppgift är fritagning av gisslan, även om de aldrig genomfört något sådant i verkligheten. Brigadgeneralen säger att specialförbanden i teorin skulle kunna få i uppgift att frita den svensk som sitter kidnappad i Mali, om politikerna beslutade det. Nu är hans öde i stället en fråga för det svenska rättsväsendet.

– Det är en mycket svår uppgift, ytterst komplicerad, och jag vill inte yttra mig om sannolikheten för att vi skulle få en sådan uppgift, säger Urban Molin.

En fritagning utomlands skulle vara svår att genomföra om de som tagit gisslan får veta om planerna i förväg. Då kommer de troligen att göra allt för att försvåra för den svenska räddningsstyrkan. Men stridande insatser i andra länder kräver riksdagsbeslut, och sådana är offentliga.

Urban Molin hoppas att riksdagen om så skulle krävas i framtiden kan fatta hemliga beslut. Går inte det så hoppas han att regeringen i stället skulle kunna göra det. Men försvarsminister Karin Enström ger honom inte mycket hopp.

– Jag har hört talas om att det någon gång på 1940-talet har fattats ett hemligt riksdagsbeslut. Men jag har inte kollat upp det. Jag har svårt att se det framför mig, säger hon.

Den sista gången vi träffar specialförbanden är en mörk och kall natt på övningsfältet i Kvarn vid Vätterns östra strand. Övningen går ut på att en beväpnad grupp har tagit civila som gisslan i en afrikansk by.

Vi hör två helikoptrar landa bortom skogen. Sedan är det bara mörker och tystnad. Efter ett par timmar lånar en av övningsledarna ut sin nattkikare och pekar. Prickskyttar smyger fram och lägger sig på tak och inuti byggnader. Jag hör hur de med hjälp av något verktyg öppnar en dörr. Det smäller till när låset ger sig. Hade jag inte fått ljudet förklarat så hade jag trott att det kommit från skogen, det kunde ha varit ett djur vars tyngd knäckte en gren.

Efter ytterligare någon timme kommer fler hukande män långsamt springande i mörkret. De bryter sig in i och söker igenom ett hus, men hittar inte det de söker. I stället förhörs två afrikanska rebeller, spelade av västgötska hemvärnssoldater. De medger under förhören att gisslan finns i en annan byggnad.

Väl framme möts de av skottsalvor. Två operatörer blir träffade. De skadade tas åt sidan när striden är avslutad och får sina sår omskötta. Sedan bärs de på bår till en helikopter.

Jag spejar genom nattkikaren och undrar om det är en viktig del av framtiden för världens militärmakter som jag ser. När budgetarna skärs ner är specialförband ett effektivt sätt att använda resurserna. De är flexibla och kan användas för både hemlig underrättelseverksamhet och väpnad strid. Förbanden kan kombineras med moderna förmågor som drönare (obemannade flyg) och cyberkrigare. Grannländerna satsar hårt på specialförband och här hemma blev Urban Molin, högste chefen, just befordrad från överste till general. Det var en markering av att verksamheten som vi ser här i mörkret blivit allt viktigare.

När resten av operatörerna har befriat fångarna springer alla tysta och hukande samma väg som bårbärarna försvunnit, mot helikoptrarna. Vi lämnar tillbaka våra mörkerseende kikare och blir nästan påsprungna av ett par operatörer med en stege mellan sig, som plötsligt lösgör sig ur mörkret.

Utan nattkikarna hade de sannolikt varit det enda vi hade sett av skuggkriget.

Särskilda operationsgruppen (SOG)

Bildades 2011

SOG bildades 2011 genom en sammanslagning av den särskilda skydds­gruppen, SSG, och den särskilda inhämtningsgruppen, SIG. SSG bildades i sin tur 1994. Förbandet har ständig beredskap. Huvuddelen av verksamheten sker internationellt. SSG förlorade två officerare i ett bombatten­tat i Afghanistan 2005, men sedan dess har ingen stupat under någon insats.

Uppgifter

Kvalificerade stridsinsatser såsom räder, fritagningsoperationer och evakuering.

Kvalificerad underrättel-setjänst, som dold övervakning och fjärrspaning.

Rådgivning och träning av andra länders säkerhets­styrkor.

Specialförbanden

Det finns åtta olika specialförband, varav SOG är ett, som lyder under specialförbandsledningen på försvarshögkvarteret. De sysslar med operationer, flygtransporter i plan, sjötransporter, helikoptrar, ledning, teknikstöd, logistik och sjukvård.

Kraven på operatörerna

Gott omdöme, empati, kontrollerad aggressivitet, initiativförmåga, psykisk stabilitet och social kompetens är de främsta egenskaper som förbandsledningen söker hos sina medarbetare.

Så grupperar sig SOG

Ett "team" utgör grunden för insatsförbandet.

Ett team består av en chef, en signalist, en fältarbetare ("sprängexpert") och en sjukvårdare.

Tre team utgör en tropp som leds av en chef och en ställföreträdande chef.

En tropp kan förstärkas med specialister, till exempel prickskyttar, flygkoordinator, eld- ledare och experter på spräng- och försåts­laddningar.

Varje medlem i teamet är utrustad med:

Automatkarbin

Pistol

Radio

Sjukvårdsutrustning

Överlevnadsutrustning

Nattkikare

Ammunition

Patrullen kan förflytta sig med fallskärm, flygplan, helikopter, markfordon, båt eller dyksim.

Vem är vem?

Urban Molin

Brigadgeneral och chef för specialförbandsledningen.

Sverker Göranson

General, överbefäl­havare och den högsta militärt ansvariga för förbanden.

Karin Enström

Försvarsminister med politiskt ansvar för specialförbanden.

Carl Bildt

Utrikesminister som i vissa situ­ationer kan använda förbanden i utrikespolitiken.

Martin

(fingerat namn)

Operatör som är specialist på räder och strid på nära håll.

Anders

(fingerat namn)

Operatör som är specialutbildad inom sjukvård och prickskytte.

Thomas

Vår kontaktperson från Specialförbandsledningen som följde med på resorna.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.