Inget angrepp på det amerikanska rättssystemet, inget utdraget förlåt. Mer en summering över 28 år i fängelse för mord, en tid som Annika Östberg inte tänker skaka av sig, men som hon är oerhört tacksam för att den är förbi. Över det temat talade hon i ”Sommar” på söndagen.
När det i våras stod klart att den livstidsdömda och i april 2009 till Sverige överförda svenskan enrollerats som sommarpratare i Sveriges Radio väckte det blandade känslor. Var det lämpligt att låta en person fälld för mord tala ut i radio kort efter återkomsten till Sverige, där hon fortsatt var ett fall för kriminalvården?
Annika Östberg gav inte sin syn på detta i sitt program. Hon höll sig ganska strikt till att berätta om hur hennes liv gestaltat sig, med tyngdpunkt på de 28 åren i amerikanskt fängelse.
Än en gång beskrev hon omständigheterna kring dubbelmordet 1981 som hon och dåvarande pojkvännen Bob Cox begick (Cox avlossade skotten). Lågmält men tydligt talade hon om ånger och skuld kring det hon kallade en ”krasch”, ett oerhört brott som följde på år av heroinmissbruk.
– Bob sköt, jag minns hur högt det smällde.
Av hennes självmordsplaner – Cox skulle förse Östberg med ett rakblad när de fick tillfälle att mötas i rättssalen – blev det inget av; medbrottslingen begick självmord, som hon fick det beskrivet för sig, innan förhandlingen hölls.
Återstod för Annika Östberg att uthärda fängelsevistelsen, livstidsstraff utan någon slutpunkt satt.
Tråden i hennes program var begreppet ”hemma”. Och tacksamhet.
USA, dit 14-åriga Annika Östberg flyttade med sin mamma, blev aldrig någon plats där hon kände sig hemma. Språket tillägnade hon sig fullt ut, men ändå var Annika i utanförskap.
När hon fick beskedet att förflyttning till Sverige beviljats plågade det Annika Östberg att inte kunna berätta det för de medfångar i det kaliforniska fängelset hon betraktade som sina vänner.
Och det var först när Annika Östberg av piloten fick bekräftat att planet befann sig utanför amerikanskt luftrum, på väg mot Sverige via Island, som hon ”kunde börja leva igen”.
Att efter hemkomsten skaka av sig de 28 fängelseåren vill inte 56-åringen. Annika Östberg avrundade sitt program med att beskriva hur hon en dag ute på sjön utanför Nykvarn i Sörmland lät årorna vila, sänkte dem åter ned i vattnet och återgick till den lugna rytmen. Och så sade hon det igen:
– Tack!