Alltför många känner sig kallade, som vi har fått läsa i annonser och tidningsartiklar de senaste dagarna. De tio män som faktiskt var utvalda i år steg ut på Konserthusets podium i en lång rad, med fysikpristagarna längst fram, precis som i Nobels testamente, och ekonomipristagarna som ju inte får något riktigt Nobelpris, längst bak.
1600 partysugna gäster, uppklädda i frackar, siden, sammet, guld och glitter, fyllde salen. Men innan det blev dags för festmiddag måste de göra sin läxa och påminnas om varför Nobelpriset delas ut. Det här är inte någon kändisfest i största allmänhet, utan en fest till konstens och vetenskapens ära.
Därför föregås varje pris av ett litet tal. En del ganska hårdtuggade, andra ett nöje att lyssna på.
I år råder tydligen en schism om vilket språk talen ska hållas på. Några vill bli mer internationella och tycker det är artigt om pristagarna begriper vad man säger om dem på scenen, andra tycker att priset ska bevara sin svenska särart.
Nobelstiftelsens ordförande, Bengt Samuelsson, som själv är Nobelpristagare, höll sitt inledningsanförande på engelska. Han passade på att göra reklam för Nobelstiftelsens hemsida på internet, nu när han hade en stor tv-publik att tala till.
Ett annat avsnitt av hans tal var mera riktat åt salens politiker. På raden längst fram satt både den nygifte statsministern Göran Persson (med fru i bröllopsvit klänning) och utbildningsminister Thomas Östros.
Bengt Samuelsson påpekade att fredspristagare och litteraturpristagare brukar komma från alla möjliga länder, men för de naturvetenskapliga priset är USA totalt dominerande. Det hänger bland annat samman med att USA satsar dubbelt så mycket per invånare på forskning som EU-länderna gör, och på att resurserna till universiteten delas ut efter kvalitet, sade Samuelsson.
Mats Jonsson talade svenska när han försökte förklara fenomenen supraledning och suprafluiditet för festpubliken, men det blev inte mycket lättare för det. Fysikpristagarna Alexej Abrikosov och Vitalij Ginzburg tog artigt emot sina pris, men de var mindre artiga mot varandra. Deras ovänskap är väl känd. Ginzburg applåderade ytterst sparsamt åt Abrikosov, som inte applåderade alls åt Ginzburg.
Kemipristagarna däremot klappade hjärtligt om varandra. Roderick MacKinnon slappnade av när han hade fått sitt pris. Han, som varit spralligast av alla pristagare tidigare under veckan, satt spänd och kapprak i ryggen, med hårt sammanpressade ben, under början av prisutdelningen.
Gunnar von Heijne höll ceremonins bästa tal (på svenska) när han förklarade vad kemipristagarna har uträttat. Om en hel konserthuspublik tänker i fem sekunder går det åt ungefär en näve salt, sade han med anspelning på MacKinnons kaliumkanaler. Väldigt mycket vatten passerar också genom vattenkanalerna i publikens njurar under samma tid, vilket Peter Agre har visat ned på molekylnivå.
Pär Wästberg kompromissade genom att först hålla om John Coetzee på svenska, och sedan hålla en nästan lika lång sammanfattning på engelska. Budskapet i talet var att man ska läsa böckerna. Som postmodernist vet Coetzee, sade Wästberg, att "romaner som inte försöker efterhärma verkligheten är bäst på att övertyga om oss att verkligheten finns".
Hans Ringertz från Karolinska institutet körde liksom Bengt Samuelsson på engelska. Han förklarade prestationerna runt årets mest kontroversiella pris, medicinpriset.
Som ett pedagogiskt grepp utnyttjade han de närvarande musikerna. Magnetresonansen i sina första versioner var som att höra en symfoniorkester på skiva, sade Ringertz. Men efter Paul Lauterburs och Peter Mansfields insatser blev det som att som att sitta i en konserthall och både lyssna och titta på levande musiker.
Och om kroppens vävnad är sjuk, kan det se ut som musikerna spelar falskt.
Några av de skickliga musikerna från Stockholms filharmoniska orkester lär ha protesterat förnärmat åt att de tvingades spela falskt på årets högtidligaste spelning.