Flytten av Kiruna

Våren 2004 fick Kiruna kommun ett överraskande brev från LKAB. Det blev starten på något stort, kanske lika stort som när staden började byggas i ödemarken för drygt hundra år sedan.

I brevet skrev LKAB att sprickorna i marken, som beror på gruvbrytningen, breder ut sig snabbare än man tidigare hade beräknat.
Nu hade LKAB gjort en karta med nya linjer. De såg ut som årsringar på ett träd.

Zonen närmast gruvan åt sig in mot staden. Människor måste flytta, byggnader måste rivas eller flyttas. För så småningom skulle en stor del av området där staden nu ligger vara osäker mark och förvandlas till en industrizon.
Den 8 januari i år tog kommunen det historiska beslutet; Kirunas centrum ska flyttas åt nordväst, till berget Luossavaaras sydsluttning. Där finns nästan ingenting i dag.

Redan nu har flytten börjat, utan att det syns. Huvudledningen för avloppet läggs om. Nya ledningar för vatten och fjärrvärme och kablar för el, telefon och IT måste också dras om, eftersom det som ligger nere i marken drabbas först av sprickorna.

Men ganska snart kan man se vad som är på gång. Om fem år måste en ny järnväg stå klar och järnvägsstationen vara flyttad. Ett helt kvarter ska jämnas med marken.

Om cirka femton år måste det berömda stadshuset flyttas och om så där 25 år är det kyrkans tur.

Redan nu har kommunen hört sig för med olika firmor om hur man ska göra den dagen, och funnit att allt går. Trots att stadshuset är en jättelik byggnad kan man köra in trailrar med hjul under huset och medan tjälen ligger i marken rulla i väg det. Alla möbler, allt som finns inne i huset, kan stå kvar medan huset glider bort och sätts ner på sin nya plats. Men det kostar, omkring 50 miljoner kronor.

Förmodligen flyttar man också de så kallade bläckhornen, LKAB:s bostäder som en gång i tiden byggdes för arbetarna. De ser ut som gammaldags bläckhorn, breda och satta. De är målade i gult med svarta tak, i rött med gröna tak och i grönt med röda tak. De är en del av det mönstersamhälle som Hjalmar Lundbohm, gruvans förste disponent, lät bygga i början på seklet. I detta arktiska klimat kunde inte mycket växa, men färgerna på husen skulle ge området rytm och variation.

Kanske var det dessa hus Nils Holgersson såg när han från Akkas rygg blickade ner över Kiruna. "En hel liten stad med glada och trevliga hus", skriver Selma Lagerlöf.

Inom 30 år måste ungefär 2.000 personer flytta och om hundra år har mer än hälften av stadens bebyggelse försvunnit. Kanske hela. För vem kan säkert veta något om den tid som ligger så långt fram? Kan man planera för en framtid som man inte själv får uppleva? Kan man bry sig om den? Inte ens de som är barn i dag lever ju då.

- Det är väldigt speciellt att planera så här långt fram och det kan vara svårt att engagera människor, säger Thomas Nylund, biträdande stadsarkitekt.

Men kommunen har ändå fått en bild av vad Kirunaborna vill, för i somras frågade man sina invånare vad de tycker är vackert och fult, vad de vill bevara och hur de vill bo.

- Unga och äldre vill att de gamla husen ska flyttas och användas på sin nya plats. Man önskar sig alltså inget Skansen. Man vill bo nära marken och att det ska finnas många gröna ytor i stadens kärna, berättar Thomas Nylund.

I zonen, den som äter sig in mot staden, får ingen bebyggelse finnas. Men på LKAB målar man upp en vacker framtid för detta öde område. Här ska bli grönområden, kanske skidanläggningar.

Vem betalar kalaset för att flytta Kiruna?
Det är i dag osäkert. LKAB ska stå för de kostnader som gruvbrytningen orsakar. Men var går gränserna? Det blir så småningom en förhandling mellan kommunen och LKAB.

En kamp mellan kommunen och det stora bolaget, som kommunen är så starkt beroende av. En kamp mellan David och Goliat.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut