Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Den har just dragit i gång ett projekt för att utvärdera skolans stöd till elever med funktionshinder. Detta efter hundratals samtal från föräldrar med barn som inte vill – eller får – gå till skolan.
– Vi har uppvaktat utbildningsdepartementet i frågan eftersom det är helt oacceptabelt att barn inte får gå i skolan. En växande grupp barn blir skolvägrare för att skolan inte anpassar sig efter deras behov, säger förbundsordföranden Anki Sandberg.
Hon berättar att problemet har eskalerat under hennes tio år i förbundet.
– Hur kan det tillåtas att man inte får gå i skolan? Det är helt orimligt.
12-årige Mikael fick diagnosen adhd för sju år sedan och när han började grundskolan fick han gå i en mindre elevgrupp. Mellan sju och åtta barn delade på tre lärare och skolgången fungerade väl. Vid bytet till högstadiet kom svårigheterna. Grimstaskolan i Upplands Väsby låg närmast till hands, en kommunal skola i området där Mikael bor, och föräldrarna träffade ett halvår före skolstart skolledningen för att diskutera förutsättningarna för fortsatt stöd. De gick därifrån med löften om att skolan skulle höra av sig med en plan för Mikael, men därefter hände – ingenting.
Hösten kom och Mikael började i en vanlig sjätteklass.
– Det var tur i oturen att jag var arbetslös hela hösten, så jag följde med Mikael till skolan och var med honom på rasterna, men inte på lektionerna. Av en ren händelse stötte jag ihop med biträdande rektorn. Han sa att de tyckte Mikael skulle börja med att försöka gå i en vanlig klass, säger Mikaels pappa Lasse.
Tiden gick. Ett gäng elever upptäckte att det gick att provocera fram ”roliga” reaktioner hos Mikael och fick efter ett tag med sig majoriteten av skolkamraterna. Mikael hade vid det här laget fått tillgång till en av skolans två elevassistenter, men denne kunde inte göra så mycket åt mobbningen. Fler än Mikael krävde hans tid.
– Mikael mådde dåligt och var väldigt ledsen varje dag, men varje morgon ville han ändå gå tillbaka till skolan och träffa sitt fåtal kompisar, säger Lasse.
Höstterminen slutade i moll. Mikael kände sig alltmer utstött och i skolarbetet låg han långt efter.
– Mikael blev arg och utåtagerande, han började hamna i konflikter. Biträdande rektorn kallade oss till ett möte, med en ny plan.
Planen gick ut på att Mikael sedan mitten på mars i år inte får komma till skolan. I stället ska han få hemundervisning, något som sker en timme om dagen lite då och då, enligt föräldrarna.
– Mikael beskrivs som ett arbetsmiljöproblem.
Nu inväntar skolan socialtjänstens utredning av ärendet. Under tiden går Mikael hemma och mår dåligt, så dåligt att föräldrarna förbereder sig för att flytta någonstans där sonen kan få den hjälp och det stöd han behöver.
– Föräldrarna kommer i kläm, hur ska de försörja sig när de måste vara hemma med sina barn som inte får gå i skolan? Och ska man skicka barnet till skolan när det blir mobbat eller vantrivs? frågar sig Anki Sandberg.
Bengt Greiff är biträdande rektor på Mikaels skola. Han säger att det finns ett fåtal elever på Grimstaskolan som ”av olika skäl inte kommer till skolan” men vill inte kommentera enskilda fall.
Är det rimligt att i så fall bara få sporadisk hemundervisning?
– Man kanske inte börjar med att sätta in jättemycket hemundervisning. Fortsätter problemen under en längre tid måste det ske varje dag.
Får skolan vägra elever från att komma dit?
– Ingen vägras undervisning.
Men man kan förbjudas att komma till skolan?
– Skolan är inte bara den geografiska byggnaden, skolan är också till exempel skogen eller så. Man får inte vara överallt och var som helst.
Fotnot: Mikael och Lasse är fingerade namn.