Sverige

Tonen i svensk politik hätskare än på Palmehatets tid

Illustration: Pia Koskela

För trettio år sedan svepte Palmehatet genom Sverige.

Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle.

I själva verket är politiken mer konfliktfylld i dag, men den hårda konfrontationen har flyttat ut på nätet.

Det var inget storartat ögonblick i svensk politik: En trasdocka kastades runt i publiken på ett moderat valmöte 1985. Den skulle föreställa Sveriges statsminister. Ungmoderaterna i Muf drev en hård kampanj mot Olof Palme den valrörelsen.

Det finns en kort film från när dockan skyfflas upp på scenen. Den har bland annat visats i den stora Palmedokumentär som gick upp på biograferna för några år sedan.

Stämningen i sekvensen är uppsluppen. Ingen kan ana vad som ska hända ett halvår senare.

Foto: Pia Koskela

I dag kan vi inte betrakta sådana filmer utan kunskapen om mordet på Olof Palme. Motivet för skotten på Sveavägen har aldrig klarnat och ingen kan slå fast att samhällsklimatet spelade roll för mördaren. Men ledarsticken, karikatyrerna, nidvisorna, piltavlorna, dockan – allt får en mörkare innebörd, för att vi vet att Sveriges statsminister mördades den 28 februari 1986.

Palmehatet förekom i flera vågor och på flera nivåer, från skitsnack vid fikabord till flygblad från extremhögern.

Under hela sin politiska karriär väckte socialdemokraten Olof Palme starka känslor.

Redan 1957, när han skulle kandidera till riksdagen för första gången, hette det i en ledare i Expressen att 30-åringen från kanslihuset var ”ett ovanligt starkt koncentrat av de egenskaper som under det senaste decenniet lett till socialdemokratins oavlåtliga försvagning: självgodhet, maktlystnad, arrogans”.

Henrik Berggren, författare till Palmebiografin ”Underbara dagar framför oss”, ser flera orsaker till att borgerligheten reagerade så hårt.

En var frustrationen över Socialdemokraternas långa maktinnehav.

– Palmes blotta ålder provocerade. Nu hade Erlander lyckats rekrytera detta politiska stjärnskott, det var som om sossarna skulle sitta för evigt, säger Berggren.

En annan orsak var den som så ofta lyfts fram i diskussionerna om Palmehatet: Han kom från överklassen och anslöt sig till arbetarrörelsens kamp.

– Palmes bakgrund kunde vara provocerande för folk i medelklassen. Det var människor som tyckte att de kämpat sig upp en bit, och gjort sitt bästa, och så kom någon från Östermalm och den absoluta eliten och propagerade för mer jämlikhet, säger Henrik Berggren.

Foto: Atlas bokförlag Författaren och skribenten Björn Elmbrant, som utkom med biografin ”Palme” redan 1989, hävdar att borgerligheten ständigt återkom till tanken att det någonstans fanns en annan Palme. En Palme som levde flott och umgicks med storfinansen.

– Man kunde inte riktigt ta till sig att han körde runt i en rostig Saab och bodde i radhus i Vällingby. Men för oss som grävt i Palme är det tydligt att det aldrig fanns en annan Palme. Han var det som han verkade vara, han var bråkstaken och den lysande talaren och den dåliga debattören, säger Elmbrant.

Allt runt Palme var inte vrede och vrångsinthet.

På 60-talet flockades journalisterna runt den lättillgänglige och verbale politikern. Han hade goda år i pressen under de tidiga ministeråren. Men när han tagit klivet upp i den absoluta partitoppen som partiledare och statsminister kom ryktesspridningen i gång. Han kunde inte besöka sin demenssjuka mor på Beckomberga sjukhus utan att det började florera uppgifter om psykisk sjukdom och missbruk.

Att radikala Olof Palme blev en måltavla för högerextremister är kanske inte så svårt att förstå. Men hans internationella engagemang väckte misstänksamhet i betydligt bredare kretsar.

Foto: Claudio Bresciani / TTMartin Klepke. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Martin Klepke, politisk redaktör på tidningen Arbetet, tycker att många har glömt hur de stora tidningshusen behandlade Palme under de sista åren före mordet. Själv minns han karikatyrer på DN:s ledarsida och negativa rubriker om Palme i Expressen.

– Jag jobbade på Expressen i ett par omgångar på 80-talet. Då kunde jag höra kolleger som på allvar diskuterade om Palme var KGB-agent som skulle sälja ut Sverige till Sovjetunionen. Det låter som en thriller från andra världskriget när man berättar om det. Men det fanns sådana tankar och det var ett sådant språkbruk, säger han.

Valåret 1985 skulle Socialdemokraternas partiledare traditionsenligt tala i Stockholm och Sundbyberg.

Olof Palme inledde med freden, neutralitetspolitiken och folkrätten. Sedan summerade han de borgerliga regeringsåren. Det blev en blinkning till Astrid Lindgren, som nio år tidigare hade skrivit satir om Socialdemokraternas skattepolitik.

”Inte ens den mest fantasifulla sagoberättare hade i förväg kunnat skildra långbänkarna, splittringen, borrhålsparlamentarismen, de ständiga regeringskriserna som de borgerliga utsatte oss för”, sa Palme.

Så riktade han in sig på Moderaterna.

”Det ligger något frånstötande i en människosyn som tillåter hänsynslöshet mot dem som allra mest behöver samhällets stöd och omtanke. Så har högerpolitik nästan alltid sett ut”, sa han.

Några år tidigare hade han brännmärkt arbetsgivarföreningens propagandister som ”hatets och illviljans kolportörer”. Kampen mellan höger och vänster var skarp på 80-talet, inte minst genom förslaget att överföra delar av företagens vinster till löntagarfonder.

Palme företrädde inte bara arbetarrörelsens intressen, han kunde också framställa dessa intressen som moraliskt överlägsna. Många i borgerligheten upplevde att han gick över gränsen.

Foto: Lennart Isaksson– Olof Palme fullständigt klöv landet. Människor var för eller emot, säger den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn.

Han kom till toppolitiken 1981 från Stockholms stadshus, och kämpade i fem år förgäves med att vänja sig vid Palmes konfrontativa stil.

– Jag har samarbetat med flera hundra socialdemokrater, men det var ingen som jag hade så svårt att komma överens med som Olof Palme. Han var så aggressiv och hånfull. Jag har en känsla av att han inte hade respekt för dem som hade motsatt uppfattning, säger Ulf Adelsohn.

Detta är också en aspekt av Palmehatet: Att Olof Palme själv stod för åtskilliga provokationer.

– Olof Palme stod för ett ganska kraftigt brott med tidigare debattraditioner. Jag tror att han hämtade inspiration från amerikansk politik. Han hade förmågan att med en drastisk formulering hitta en konfliktlinje. Men därmed blev det också en ökad polarisering, säger Fredrik Söderquist, som är lärare i retorik vid Södertörns högskola.

Palme väckte känslor, på gott och ont. Björn Elmbrant konstaterar att den socialdemokratiska partiledaren hade en förmåga att beröra:

– Det kunde vara fascinerande att stå längst bak på ett torg och lyssna på Palme en vanlig augustidag i valrörelsen. Folk kom förbi, kanske på väg hem från Ica. Det var inga Palmeanhängare. Men de stannade också och lyssnade. Det var alldeles knäpptyst. En sådan talare finns inte i dag.

Som debattör hade Olof Palme svårare att nå fram. Vittnesmålen är många om hur han hade svårt att hejda sina giftpilar.

– En debatt handlar mer om publiken. Åhörarna ska känna att man är sympatisk. Det smittar av sig om man tar heder och ära av folk, säger Fredrik Söderquist.

Problemet med att sätta Palmehatet i samband med Palmes aggressiva retorik är att man lätt hamnar i mobbningens logik. Om han bröt mot de sociala reglerna, var det då okej att ge igen på samma sätt? Eller snäppet värre?

– Man kan inte förklara hat helt och hållet. Då får man det att framstå som rimligt och rationellt. Palmehatet var delvis obegripligt. De grova ryktena om att han var galen eller KGB-agent var obegripliga, säger Henrik Berggren.

Sverige var polariserat under Palmeeran.

I min blekingska barndomsby kunde till och med en enande symbol som svenska flaggan markera splittringen. Somliga hissade flaggan på valborgsmässoaftonens morgon och halade den i god tid före majbålet. Andra gick ut till flaggstången på första maj i stället. Valhemligheten var det inte så noga med. De flesta visste var de hörde hemma.

Men bortom tydligheten fanns också möjligheten att mötas och göra upp.

Retoriken kunde under Palmeeran präglas av konfrontation. I praktiken är konfliktnivån i svensk politik betydligt högre i dag än för 30–40 år sedan.

– Samarbetsklimatet i riksdagen har försämrats väldigt kraftigt. Det är en polarisering också i frågor som inte varit polariserade tidigare. Till exempel skatterna. Tidigare slöt man överenskommelser mellan mittenpartierna. Men jobbskatteavdragen och skattesubventioner som rutavdraget har införts i någon typ av konflikt, säger Karl Loxbo, statsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Han har studerat förhandlingsspelet i riksdagens utskott sedan 1970-talet och framåt och ser en tydlig utveckling: Mindre och mindre av samarbetsparlamentarism, mer och mer av blockpolitik och konfrontation. Det märks i hur ofta oppositionen reserverat sig mot regeringens förslag och det märks i omfattningen på reservationerna. Det syns också i regeringspartiernas allt svalare intresse för att plocka upp förslag från oppositionen.

Vändningen kom redan mot slutet av Palmeeran, efter valet 1982 och kampen om löntagarfonderna. Moderaterna började skjuta fram positionerna för ett systemskifte från 1985, och därefter hårdnade blockpolitiken. Sedan dess har konfliktnivån i politiken ökat successivt. Den ökade tydligt under Göran Perssons tid och stegrades ännu mer när Fredrik Reinfeldt blev statsminister, enligt Loxbos studie.

– Vi har en föreställning om att det var starka konflikter mellan höger och vänster under Palmeeran. Men på den tiden löstes många av konflikterna via förhandlingar. Även under oppositionsåren var Olof Palme ganska konsensusinriktad, säger han.

Studien från Linnéuniversitetet förstärker den bild av Palme som Henrik Berggren försökte lyfta fram i biografin ”Underbara dagar framför oss”: Han var en person som ville få saker gjorda.

– Det är många som gillar Palme som mest minns hans fina tal och verbala förmåga. Men Palme var också en doer, en realpolitiker, säger Henrik Berggren.

Möjligen är tydliga politiska motsättningar inget hinder för förhandlingar och kompromisser. Kanske tvärtom en förutsättning.

Konfliktnivån i svensk politik har stigit samtidigt som partierna rört sig mot mitten och på olika sätt försökt omfamna varandras förslag. En teori är att partierna tvingas till allt hårdare tävlan – också om detaljer – eftersom de trängs ihop i mitten.

– Det är ju knappast en hård ideologisk kamp som pågår. Förklaringen kan i stället vara att det är trångt i mitten och att de lojala väljargrupperna försvunnit. Då blir det en hårdare kamp för den organisatoriska överlevnaden, säger Karl Loxbo.

 

På Palmes tid var det konflikt mellan partierna. Nu är det tvärtom konflikt mellan folk ute i verkligheten, medan partierna försöker lägga sordin på stämningen.

 

Även om det bitvis var ett konfrontativt debattklimat mellan Olof Palme och politiska motståndare som Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin, så präglades deras tid i politiken av en stark utvecklingsoptimism. Var och en av de tre visste vad de ville åstadkomma med politiken, och de trodde också att de kunde förverkliga sina politiska visioner, påpekar Björn Elmbrant.

– Skillnaden mot i dag är att i det nuvarande starka konfrontationsklimatet saknas framtidstron. Om man ska spetsa till det kan man säga att det politiska Sverige lider av en kollektiv utmattningsdepression. Man känner att allting går åt helvete. Den känslan matchas av en utbredd uppgivenhet hos medierna, säger han.

I december 2011 gjorde Martin Klepke en upptäckt hemma på tomten som fick polisen att spärra av hela kvarteret. Någon hade placerat en bomb – en riktig bomb – i hans friggebod. Det visade sig att den inte var apterad. Syftet var att skrämmas.

I en ny bok, ”Tackla hatet” av Rebecka Bohlin, berättar Martin Klepke om de mardrömmar som följde honom en lång tid efter bomblarmet.

Han ser paralleller mellan 1986 och 2016.

– Visst finns klara likheter. Vi har ett hätskt debattklimat, säger han till Dagens Nyheter.

Återigen är samhället polariserat. Den stora skillnaden är fragmentariseringen.

I dag är det inte givet vem som håller i pilen, och vem som är måltavlan. Etablerade medier har inte heller samma position som tidigare. Ena stunden kan en DN-skribent drabbas av hatsvansen med anklagelser om mörkläggning. I nästa stund kan en kritisk ledare från DN få i gång ett drev mot Martin Klepke som en representant för arbetarrörelsens press.

– Jag kan skriva tio artiklar som passerar obemärkt. Sedan är det någon som delar den elfte, det säger pang, och jag har Twitter och hatmejl och det piskas upp en extrem stämning mycket snabbt, säger han.

För människor i offentligheten kan hat vara en del av vardagen 2016. Tidigare i februari berättade flera kvinnliga politiker och opinionsbildare i SVT:s ”Uppdrag granskning” om hur de får leva med trakasserier och hot – de ska skjutas, mördas, våldtas …

Det är inte särskilt djärvt att påstå att debattklimatet i Sverige påminner om väderprognosen för Stockholm i februari 2016: Iskallt duggregn i två plusgrader. Däremot är det kontroversiellt att peka ut vem som ligger bakom de mentala klimatförändringarna. Somliga lägger skulden på Sveriges snäva åsiktskorridor. Andra menar att debatten flyttat ned i mörka kulvertar, där det går an att säga vad som helst.

Foto: NORA LOREK / TTFoto: Nora Lorek/TT

När Olof Palme höjde tonläget, flyttade han debatten i Sverige närmare USA. Möjligen lever vi återigen i en tid med tydliga amerikanska influenser.

– Man kan nästan befara en tendens som i USA, där en grupp tittar på tv-kanalen Fox News, medan en annan följer CBS. Man når inte ut till varandra, utan man vänder sig främst till likasinnade, säger retorikläraren Fredrik Söderquist.

Det var Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap och föreståndare för SOM-institutet i Göteborg, som lanserade uttrycket åsiktskorridoren för några år sedan: ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Oscarsson beskrev zonen som mycket smal i Sverige. Huvudstrategin för opinionsbildare tycktes i stället vara fördömande: att högröstat beskriva motståndarna som jubelidioter, och sekundsnabbt avfärda avvikande verklighetsuppfattningar.

Detta skulle kunna gälla toleransen för många olika slags uppfattningar. Men debatten om åsiktskorridoren har ofta kommit att handla om vad man fått och får säga om svensk migrationspolitik. Peter Esaiasson, också professor i statsvetenskap, hävdade nyligen på DN Debatt att den generösa flyktingpolitiken blev ett ”elitprojekt” utan tydlig folklig förankring. Esaiasson anser att det politiska etablissemanget satte lyhördheten på undantag. Andra politiska experter har haft omfattande invändningar mot den bilden. Möjligen kan man säga att debatten på elitnivå blivit betydligt bredare under det senaste året. Flera borgerliga ledarsidor har intagit en mer konservativ hållning till invandring. Samtidigt har begrepp som plikt och dygd gjort comeback i svensk politik. Statsminister Stefan Löfven (S) har själv lanserat begreppet ”utvecklingsmoral”.

Inom statsvetenskapen talar man om nya dimensioner i politiken. Den traditionella socioekonomiska högervänsterskalan utmanas av en sociokulturell skala, där identitet är en viktig markör, och där liberala, frihetliga och gröna värderingar ställs mot auktoritära, traditionella och nationalistiska värderingar. Det är en ganska ny konflikt i svensk politik.

– Polariseringen när det gäller den så kallade kulturella konfliktdimensionen har ökat mycket kraftigt. Men det beror inte på att de etablerade partierna har bytt positioner, utan att vi har fått in nya partier som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Under Palmes tid fanns knappt någon sådan konflikt, så det är helt klart en nyhet, säger statsvetaren Karl Loxbo.

Mycket talar för att konflikter om identitet påverkar debattklimatet negativt.

Även om motsättningarna mellan höger och vänster kan vara hårda, är det mycket enklare att kompromissa om hur högt skattetrycket ska ligga än att förhandla om vem som egentligen borde klassas som svensk.

Det ena går att sammanfatta i procentsatser. Det andra bottnar i känslor.

– De stora partierna ser att det är farligt att politisera de här frågorna. Och de är djupt splittrade internt. Om man tar Socialdemokraterna så vill ena halvan ha öppna gränser medan den andra står grabbarna på bruket och Sverigedemokraterna nära, säger Karl Loxbo.

En global flyktingkris har obönhörligen placerat invandringen högt på den politiska dagordningen. Vår tid påminner om Palmeeran genom att händelser i andra delar av världen kan påverka opinionen på hemmaplan. SOM-institutets mätningar inleddes 1986, samma år som Olof Palme mördades. Då handlade samhällsdebatten om det kalla kriget mellan öst och väst, apartheidregimen i Sydafrika och konflikten Israel–Palestina. Nu påverkas Sverige av EU:s kris, krigen i Syrien och Ukraina och debatten om svenskt Natomedlemskap. Därför har forskarna valt att ställa om några av frågorna från den allra första mätningen. Resultaten kommer senare i år.

1986 fick jag vara med i ungdomspanelen när Radio Blekinge efter Olof Palmes död skulle göra en sällsynt stillsam sändning av nöjesprogrammet. Jag tror att vi pratade om freden. Vad jag definitivt minns är vår spontana avrundning med ”We shall overcome”. Det var sex år före folkpartisten Birgit Friggebos allsångsförsök i Rinkeby, och ungefär lika långt innan den ironiska generationen slog igenom. Vi hade ingen aning om huruvida vi var pinsamma.

Inget hamnade på Facebook. Ingen kommenterade på Twitter. Ingen bevarade en länk.

Hur ska den som blev 15 år 1986 förklara hur världen fungerade då för någon som fyller 15 år 2016?

På Olof Palmes tid fanns ett fåtal mycket stora medier som dominerade opinionsbildningen totalt. Sedan dess har ny teknik och sociala medier på ett genomgripande sätt förändrat samhällsdebatten.

Foto: Magnus Bergström– Vi har fått en massrörelse av åsikter och en demokratisering av hela det offentliga samtalet. Samtalet flyttas också runt mellan olika medier och mellan den kommersiella sfären och den privata sfären, säger Ulrika Kärnborg, ledarskribent på Dagens Arena och författare till boken ”Klickokratin”.

Hon hänvisar till forskning i USA som visar att själva tonen i samhällsdebatten hårdnar på grund av den teknologiska utvecklingen. Nya plattformar och nya medier skapar nya uttryckssätt.

– För att debattinlägg ska spridas i sociala medier krävs något speciellt. Det ska vara personligt och konkret och innehålla starka känslouttryck. Någonting ska vara väldigt bra eller väldigt dåligt. Resonerande mellanlägen fungerar inte, säger hon.

På nätet slåss olika grupper mot varandra. Man markerar sin tillhörighet genom att fördöma ”dom andra”. Oavsett om ”dom” är socialdemokrater eller sverigedemokrater, moderater eller muslimer, husockupanter eller holländare.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren tycker sig se en dubbel polarisering. Dels mellan ytterligheterna i samhällsdebatten. Dels mellan folk som gillar de hårda tongångarna och folk som vantrivs med det hätska debattklimatet. Det är de senare som ger upp och lämnar samtalet.

Förr fick folk nöja sig med att ventilera vreden framför tv:n eller vid köksbordet. Sedan försvann alla hårda ord ut i rymden.

Foto: LENNART ISAKSSONStig-Björn Ljunggren. Foro: Lennart Isaksson

– Möjligen uppfattar vi debattklimatet som mer aggressivt för att det är så mycket lättare att delta i dag. Förr behövde du åtminstone en stencilapparat. I dag graviterar tröskeln mot noll för den som vill ge sig in i den politiska debatten på Facebook. Alla elakheter skrivs ned, allting protokollförs, säger Stig-Björn Ljunggren.

Det verkar som om dagens toppolitiker har svårt att finna sig tillrätta i den snabba diskussionen. Om svensk politik under Palmeeran präglades av ömsom hård konfrontation och ömsom dialog, kan en debatt på 2010-talet snarare bestå av en lång serie minimonologer.

– På Palmes tid var det konflikt mellan partierna. Nu är det tvärtom konflikt mellan folk ute i verkligheten, medan partierna försöker lägga sordin på stämningen, säger Stig-Björn Ljunggren.

Toppolitikerna vill få ut de så kallade talepunkterna till varje pris: Korta, kärnfulla meningar, formulerade för snabba referat och Twitter.

Retorikexperten Fredrik Söderquist tycker att sådana budskap förstör det politiska samtalet:

– Både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra är praktexempel på att det kan bli väldigt misslyckat. Man möts inte och man granskar inte varandras argument.

Vårvintern 1986 utkom tidningar en gång om dagen, utan nätupplagor. Det var en kombination av slump och skicklighet som gjorde att en lokal nyhetsförmedlare som Blekinge läns Tidning kunde berätta om mordet på Olof Palme på förstasidan.

Nyheten nådde min familj via postlådan ute på gårdsplanen. Min pappa väckte mig och berättade, och sedan gick han ut till flaggstången.

Den 1 mars 1986 var Sveriges statsminister mördad. Hemma i byn spelade det ingen roll om man var moderat eller socialdemokrat. I trädgårdarna vajade flaggan på halv stång.

Foto i text: Pia Koskela, Lennart Isaksson, Magnus Bergström, Atlas Bokförlag

Om reportaget

Så gjordes jobbet

Intervjuer med retorikern Fredrik Söderquist, expolitikern Ulf Adelsohn, statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, den politiska redaktören Martin Klepke, statsvetaren Karl Loxbo samt författarna Henrik Berggren, Björn Elmbrant och Ulrika Kärnborg.

Lästips om Palme: ”Underbara dagar framför oss” (Berggren), ”I takt med tiden” och ”När vinden vände” (Kjell Östberg), ”Palme” (Elmbrant) och ”Palme och kvinnorna” (Annette Kullenberg).

Tre röster om Palme.

”Olof Palme fullständigt klöv landet.”

Ulf Adelsohn, före detta moderatledare.

”Olof Palme stod för ett ganska kraftigt brott med tidigare debattraditioner. Jag tror att han hämtade inspiration från amerikansk politik.”

Fredrik Söderquist, retorikexpert.

”Det kunde vara fascinerande att stå längst bak på ett torg och lyssna på Palme en vanlig augustidag i valrörelsen.”

Björn Elmbrant, författare.

Fakta. Olof Palme 1927–1986

Partiledare för Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) från 1969 och fram till sin död. Sveriges statsminister 1969–1976 samt 1982–1986.

Avlade juristexamen vid Stockholms universitet 1951 och blev senare ordförande för Sveriges förenade studentkårer. Arbetade några år i försvarsstaben och värvades 1954 som sekreterare åt den dåvarande statsministern Tage Erlander i statsrådsberedningen.

Hade ett stort internationellt engagemang och väckte uppmärksamhet utanför Sveriges gränser när han som utbildningsminister deltog i ett fackeltåg mot Vietnamkriget ihop med bland andra Nordvietnams Moskvaambassadör.

Åren 1973–1976 ledde han landet under den så kallade lotteririksdagen, där det vägde exakt jämnt mellan de båda blocken.

1976 fick de borgerliga majoritet i riksdagen. Under oppositionsåren tjänstgjorde Palme som särskild FN-medlare i kriget mellan Iran och Irak. 1982 återvände han som regeringschef.

Från 1983 uppstod slitningar med de borgerliga partierna, främst Moderaterna, i synen på ubåtskränkningar och nedrustning med påståenden om att Palme var för undfallande mot Sovjetunionen.

Den 28 februari 1986 sköts Olof Palme till döds i Stockholm. Christer Pettersson fälldes i tingsrätten för mordet, men friades i hovrätten.