Solen glittrar i Muonioälvens vatten - och kommunalråden ler i kapp där de står på bron, precis mitt på gränsen mellan Sverige och Finland.
- Nu står vi i meänmaa, vårt land, säger Bengt Niska (s), kommunalråd i Pajala, och sveper runt med armen.
När Sverige förlorade mot ryssen i Ratan norr om Umeå 1809, drogs den nya riksgränsen mitt i älven. Den kom att skilja ett folk som både delar kultur och språk, meänkieli.
Nu, två hundra år senare, håller byarna och städerna på var sin sida gränsen åter på att smälta samman.
Bengt Niska har sin vision klar: år 2020 ska Pajala och Kolari kommuner ha gemensamt kommunalval.
- Fast vi jobbar inte för att slå ihop två länder. Men enligt EU finns möjligheterna att utveckla samarbetet, säger Bengt Niska.
För Pajala och Kolari är samarbetet livsnödvändigt, förklarar Niska och hans finländska kollega Pekka Vaattovaara (c). Skälet är en planerad gruvetablering som, om den blir av, kommer att vända upp och ner på tillvaron i Tornedalen.
- De tre gruvorna behöver 1.800 gruvarbetare plus alla underleverantörer. Vi är bara 10.500 personer tillsammans - vi kommer att behöva arbetskraftsinvandring, säger Bengt Niska.
Nu har kommunerna ansökt om ett gemensamt projekt för att kunna utveckla sitt samarbete.
Några mil från Pajala ligger Kolaris stolthet, skidorten Ylläs med 20.000 bäddar. Sju små fjäll lockar varje vinter både inhemska och utländska besökare.
- Gruvnäringen och turismen kommer tillsammans att vara en framgångsfaktor här, säger Pekka Vaattovaara.
Söder om Pajala och Kolari ligger Haparanda och finska Torneå. Där har kommunerna samarbetat i årtionden och flera kommunala verksamheter har vävts ihop genom åren. Exempelvis har kommunerna gemensam fjärrvärme, avloppsreningsverk, språkskola, förskola och räddningstjänst.
Frågan om att bilda ett internationellt kommunförbund för att hantera det gemensamma har utretts. Men med nuvarande lagstiftning går det inte.
- Problemet är vilket lands lagstiftning som ska gälla, säger Erik Wångmar, historiker och statsvetare vid Växjö universitet.
De ekonomiska mellanhavandena löser kommunerna i stället genom att skriva avtal, dela
på investeringar och att sedan fakturera varandra för kostnader, exempelvis inom förskolan.
- Vi har inte räknat på vad vi sparar genom vårt samarbete. Men utan det skulle vi få dubbla kostnader inom flera verksamheter, konstaterar Raimo Ronkainen, borgmästare i Torneå.
Kommunerna har också bildat en samarbetsorganisation, Provincia Bothniensis, som har en "regering", ett sekretariat och sju arbetsgrupper.
- Men innan vi tar våra beslut tittar vi först på den svenska och finska lagstiftningen. Annars kanske vi måste göra något annat när vi kommer hem än det vi beslutat om, säger Sven-Erik Bucht (s), kommunalråd i Haparanda.
I Haparanda och Torneå ser man inte att det blivit just någon skillnad sedan länderna gick med i EU.
- Det har varit mycket prat om harmonisering, men vi tycker inte att det hänt någonting, säger Christina Lugnet, kommunchef i Haparanda.
Haparanda och Torneå går i stället sin egen väg. Och ibland svänger det ordentligt.
- Det händer att vi beslutar om det vi inte får. De brukar tycka att vi är olydiga, säger Christina Lugnet och ler.
Just nu pågår arbetet för fullt med den gemensamma visionen för år 2020. Haparandas och Torneås framtid växer alltmer samman - samtidigt som städerna gör det.
På gränsen mellan Sverige och Finland byggs nu ett gigantiskt shoppingområde med ett konferenshotell som står i båda länderna.
- När allt är klart år 2011 har vi byggt en gemensam stad. Vi kallar oss redan för Haparanda-Tornio, säger Christina Lugnet.