Adel Abdul Hakim, som är muslimsk uigur, satt fyra år i Guantánamolägret. Efter halva tiden frikändes han från alla misstankar, men fick ändå sitta kvar tills Albanien tog emot honom.
Nyheten om att president Barack Obama ska stänga Guantánamofängelset tog Adel Abdul Hakim emot hemma hos sin syster och hennes familj i Rissne.
Adel Abdul Hakim var i Paki-stan, på flykt från Kina där han som muslimsk uigur hade fängslats flera gånger, då han angavs som en misstänkt terrorist till den amerikanska armén.
I början av 2002 flögs han från Pakistan till Kandaharfängelset i Afghanistan där han först hölls fången i ett halvår. I samband med transporten fick han och de andra fångarna ligga på golvet i ett frysrum.
- De amerikanska militärerna visade sitt förakt genom att kliva på oss, minns han.
Fångarna hölls under ett tak med bara taggtråd som väggar. Strax intill startade och landade plan på den amerikanska flygbasen.
- Vi förvarades 25 personer i en cell. Förhören hölls på nätterna. Varje gång någon hämtades till förhör var alla andra i cellen tvungna att ställa sig upp. Samma procedur upprepades när fången kom tillbaka. Jag sov aldrig, säger han.
- De amerikanska militärer som vaktade i fängelset sparkade på oss och skrek. Förhörsledarna uppförde sig korrekt. Ganska snart sade de att det var ett misstag att vi blivit gripna. De sade att vi kunde ta det lugnt eftersom de inte tänkte skicka oss tillbaka till Kina, säger han.
Adel Abdul Hakim förstod därför ingenting när han blev bakbunden, fick färgade ogenomskinliga glas-
ögon och så en orange overall innan han fördes ombord på ett plan som lyfte mot Guantánamo-basen.
Först placerades han i en två meter hög cell, som var drygt en och en halv meter bred. På andra sidan gallret såg han andra fångar på rad som var placerade i andra lika stora celler.
- På Guantánamo blev jag aldrig slagen. Tortyren var att jag inte kunde prata med någon. De andra fångarna runt omkring var afghaner eller araber. Den första tiden fick jag bara lämna cellen under två 15 minuters pass i veckan.
Vissa vakter respekterade att
fångarna skulle få lugn på natten. Andra tände lampor och började mitt i natten spola vatten i korridoren. Han hade fått en koran, men den kunde han inte läsa eftersom texten var på arabiska. Efter ett tag krävde de 22 uigurerna som satt fängslade i Guantánamo att de skulle få koraner på sitt eget språk och bli placerade i celler nära varandra.
- Även när jag fick en koran på mitt eget språk så förstod jag inte vad där stod. Jag var alldeles tom i huvudet och kunde inte ta till mig ordens betydelse. Hela tiden funderade jag på varför jag satt här eftersom de sagt att jag var oskyldig. Jag litade inte på någon och visste inget om framtiden.
När misstankegraden sjunkit
placerades han tillsammans med andra uigurer i en bekvämare cell.
Redan efter halva tiden som
Guantánamofånge frikändes Adel Abdul Hakim tillsammans med fyra andra uigurer från alla misstankar. Ett drygt år senare fördes de fem bakbundna i flyg till Albanien där de tvingades söka asyl.
I tisdags stod Adel Abdul Hakim i Migrationsdomstolen i Stockholm och framförde sina skäl för att få asyl i Sverige. Hans syster kom hit som kvotflykting redan 2002. Hon och hennes familj är de enda anhöriga han har utanför Kina där han inte varit sedan 1999, men där hans fru och tre barn bor. Under en konferens för mänskliga rättigheter som hölls i Sverige sökte Adel Abdul Hakim asyl.
- I morse pratade jag på telefon med mina tre barn. De vill helst att vi ska prata varje dag. Men om vi pratar så ofta längtar de ännu mer, säger han.
Ann Persson