Morgonsamlingen pågår. Det är okej att flickorna kommer sent eftersom de har så lång skolväg. Deras klasskamrat Ömer är böneutropare i dag. Han står i pojkarnas första led och sjunger och talar fram fraserna om att det är dags att be. Rektorn läser: "Vi har stigit upp och hela Guds herravälde har stigit upp att lovprisa Gud, utan att sätta något vid hans sida." Rektorn knäpper med fingrarna för att få tyst på några pojkar som tjafsar med varandra och fortsätter sedan:"Det finns ingen Gud förutom Gud och till honom sker återuppståndelsen".
Flickorna sitter längre bak, stillsammare, nästan alla med huvudduk.
Rektorn säger några ord om vikten av att göra ett bra jobb, att göra sin plikt. Tänk vad som skulle hända om inte kocken i skolmatsalen gjorde sitt jobb? "Det vill vi väl alla och på samma sätt ska vi göra vårt".
Smidigt lämnar hundratals barn bönerummet, sätter på sig skorna och springer i den ekande trapphallen upp till klassrummen.
Fröken, Linda Eskilsdotter, tar alla sina femteklassare i hand och välkomnar dem. Dagens första ämne är svenska och klassen diskuterar plakaten med vars och ens namn som sitter på väggen. Varje bokstav i namnet fortsätter i en fras med något som karaktäriserar eleven.
Amine har skrivit orden Artig, Modig, Inte dum, Nyfiken och Envis. Sara får ihop orden Så söt, Alltid snäll, Rolig och Omtänksam, Alltid en stor kämpe och duktig.
- Det är skönt att få veta bra saker om sig själv, säger fröken Linda.
Själv är hon Lång, Inte morgonpigg, Nyfiken, Duktig på multiplikationstabeller och Aik och Skellefteå är hennes favoritlag.
På väggen sitter ett brev där Linda och klassens andra lärare, Malin Davelius, ber elevernas föräldrar om ursäkt. De har lagt ett föräldramöte under
fastemånaden Ramadan som just pågår.
- Vi planerade att bjuda på kaffe och kakor, säger Linda, men ett barn frågade om vi verkligen ville vara så elaka när föräldrarna fastar. Då begrep vi och flyttade mötet. I de flesta klasser har en av lärarna muslimsk tro, men inte i den här.
Det blir prov på stavningsläxan med ord som "bråttom, begagnad och balkong". Linda Eskilsdotter säger att barnen stavar bra, men att hon kan märka en svårighet med läsförståelsen.
De flesta i skolan och i klassen har somalisk bakgrund. Rektor Bashir Aman Ali har flera förklaringar. Många föräldrar söker sig till skolor där ledningen har samma ursprung som de själva. Bashir kom från Somalia 1990. Somalier förknippar islam med något positivt, tror han, befrielse från kommunismen. Iranier däremot, menar han, har ofta flytt från religiöst förtryck och är inte så intresserade. Skolan angav ett år i sina intagningsregler att icke-somalier hade företräde, men den formuleringen underkände Skolverket.
Sara fastar den här dagen. Hon steg upp halv fem, före soluppgången, och åt dadlar, en smörgås och vatten och somnade om fram till klockan sju.
När fröken berättar vad det blir till lunch vill hon helst hålla för öronen, ångkokt lax, hennes älsklingsrätt. Men hon håller ut, fem i halv åtta på kvällen, när solen försvunnit tänker hon bryta fastan och äta mamma Eminas mat.
Saras mamma Emina är född i Sverige, med bosnisk pappa och mamma. Men sina mellanstadieår upplevde hon i en skola i Bosnien. Det var mycket positivt och det är därför hon och Saras pappa, som kommer från Egypten, vill att dotterns muslimska identitet ska stärkas genom att hon går i en speciell skola.
Emina anser att hennes barn har så mycket aktiviteter ute i samhället och så många kompisar i Bagarmossen att risken för isolering är liten. Hon vill att hennes barn ska ha en vardaglig kontakt med islam, också i skolan, och inte bara vid stora helger.
Det blir en dag med mycket islam.
I SO är det dags för islam efter att barnen läst om kristendom och judendom.
Amine säger att det var intressant att läsa om skillnader och likheter. Något som det kristna dopet finns inte i islam och det här som ungdomarna kan få göra, konfirmera sig, hade hon aldrig hört talas om.
Fröken ger barnen frågor på avsnittet om islam. De är ganska svåra. Skriv ner skillnaderna mellan shiamuslimer och sunnimuslimer!
Det är lektion i idrott och gymnastik. Flickorna är alltid för sig själva. Liksom när det är simträning. På det sistnämnda har skolan lagt ner mycket energi, hyrt simhallar och skjutsat flickorna. Och ovanligt många flickor har klarat simborgarmärket.
Både Saras och Amines mammor har slöja "på heltid". Båda undviker de allmänna bad på sommaren och badar bara på de speciella kvinno-
tider som finns i ett par av Stockholms simhallar.
En av skolans biträdande rektorer, Jane Almquist, förklarar att också män bör täcka sina intima delar och bära löst sittande kläder mellan vristen och någonstans ovanför naveln. Hon visar på ett ställe i Koranen som säger att både män och kvinnor "bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet".
Rektor Bashir Aman Ali formulerar det så här: "Om kvinnor och män klär sig som Gud vill blir det bra för alla, ett lugnare samhälle."
Amine har glömt sina gymnastikkläder hemma och är bara med på delar av gymnastiken. Det blir orientering och idrottsläraren Malin Wincrantz undervisar först om skalor och höjdkurvor. Flickorna får värma upp i en konditionskrävande sluttning, hoppa på ett ben, låtsas att de är slalomåkare och så ta sig uppför backen baklänges med högsta belastning på lårmusklerna.
Efter orienteringen spelar båda tjejerna fotboll, det roligaste av allt.
Efter lunch är det bön. Fröknarna, Linda Eskilsdotter och Malin Davelius, som oftast båda är i klassen samtidigt, påminner om wudu, tvagningen före bön. Munnen, näsan, underarmarna, håret, öronen och fötterna ska tvättas. I princip, i verkligheten blir det inte så ambitiöst.
Sara sätter på sig sin slöja innan hon går till bönesalen. Nu är det viktigt att gå på ett flickled och ett pojkled. Ömer har fått en smäll på näsan under fotbollen men vill ändå sjunga böneutropet. Det uppstår ett vinddrag när alla kroppar böjer sig samtidigt och snuddar med pannan i golvet. Och det hörs en mjuk duns som av en gemensam kropp. Den ständigt stimmiga skolmiljön stillnar i upprepningens ro, några minuter av tyst bön.
Det är tid för ett av skolans profilämnen, arabiska. Sara är trött. Det känns motigt. Hon har ingen lust att delta i den entusiastiska frökens uppspel av små dramer på arabiska.
Det är halvklass och bara nio barn. Dialogen handlar om mat, om restaurangbesök. Kanske tycker Sara det är jobbigt att bli påmind om sin hunger. Salahuddin briljerar med att veta vad vindruvor och vattenmeloner heter. Några killar tappar koncentrationen och leker med en tennisboll som fröken snart tar hand om.
En timme per vecka är det profilämnet religion, det vill säga islam.
De sista tio dagarna av fastemånaden Ramadan är extra viktiga, förklarar läraren Shiraf Sebaie, som förutom lärare är imam i moskén på Södermalm i Stockholm.
Hon berättar för eleverna att under en av dessa sista tio nätter, någon med udda kalendernummer, så befriar Allah den som dyrkat honom extra flitigt från helvetets alla plågor. Man kan bli förlåten för sina synder denna Allmaktens, Ödets natt, Laylat ul-Qadr. Det var natten då den absolut viktigaste händelsen i mänsklighetens historia inträffade, menar hon, ögonblicket då Koranen sändes ner till jorden.
- Det kan vara klokt att passa på att anstränga sig, säger fröken. Vi vet aldrig om vi får någon mer chans, om vi befinner bland de levande nästa år.
Shiraf Sebaie säger att det är lyckat att pricka in rätt natt. Bön under Allmaktens natt är värd lika mycket som trettiotusen vanliga nätter av dyrkan, eller tusen månader, det vill säga 83 år och fyra månader. Bönen kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet. Fröken uppmanar klassen att lära sig ett par verser om fastan ur Koranen utantill. Ömer protesterar, han tycker inte det räcker med två. Han reciterar som ett rinnande vatten och det gör också Salahuddin och Amines kompis Rumeysa.
Nästa vecka ska klassen göra ett pussel inför fastemånadens avslutningsfest Eid al Feitr, säger fröken. Och klassen ska bjudas på en överraskning.
- Det blir nog fiskdamm och godis, säger Amine. Eller Tobbe trollkarl som förra året.
- Bättre än så, säger fröken hemlighetsfullt.
Dags för hemresa. Saras minibuss går i riktning Bagarmossen. Amine ska ta en större, abonnerad buss som det står Botkyrka på. Amine har ansvar för buss-kön och leker en handklappslek med småbarnen. Nu längtar hon hem till sitt egna rum, målat i rosa, och till boken hon håller på att läsa, "Förortsungar", och som hon också sett som film. Och till att leka med alla kusinerna som bor i närheten.
Snart snirklar sig bussen genom södra Stockholms invandrartäta miljonprogramsområden och barnen släpps av efterhand. Längst bak sitter Ömer, Amine och Rumeysa. Ömer har hittat en slöja på skolgården som han fnittrande provar.
Jag frågar varför pojkar inte har slöja.
- Profeten har sagt att kvinnor inte ska visa håret, säger Selda som också sitter längst bak. Det är normalt.
Ömer åmar sig.
- Du ser ut som en tjej, säger Amine och fotograferar honom med sin mobil.