- Jag förbannar den dag då jag köpte tv-spelet till min son, som då var sex år. Det var inne då, och jag trodde att det var vilken leksak som helst, säger Elisabeth Junttila.
Nu har Martin blivit 17 år. Men han har inte tröttnat på att spela. Tvärtom. Mellan sjätte och åttonde klass började han spela mer och mer. Ofta blir det mer än fem timmar per dag.
- Det här är den nya tidens "spelberoende". Ungarna får abstinens om de inte spelar. De blir rastlösa och aggressiva, säger Elisabeth Junttila, som är förbundsordförande i Hem och skola och nu försöker hjälpa föräldrar att sätta gränser.
Det hon vill att alla föräldrar ska veta är följande: Barn och ungdomar som spelar så här mycket tappar tidsperspektivet. De kan till sist inte skilja på natt och dag. Skolarbetet blir lidande om hjärnan aldrig får vila.
Ofta möts hon av argumentet att varje tid har sin egen moralpanik. Förr var det Sigge Stark-böcker, nu är det tv-spel.
- Då svarar jag att de som bekymrar mig är en liten del av alla barn. Men de är tusentals om man räknar i individer. Jag har själv sex barn, men det är bara den äldste sonens spelvanor som oroar mig, säger hon.
Det finns en beroendetendens hos vissa killar. De kan inte slita sig.
- Min son säger alltid "jag måste bli färdig först". Och det kan ta flera dagar innan han är färdig. Vi har våldsamma konflikter. Det är ett evigt kämpande. Jag möter föräldrar som tycker att man ska vara tacksam för att ungarna sitter hemma. Men, herregud, det är ju inte det man vill, säger hon.
- Det är skrämmande att så många barn sitter ensamma, inlåsta på ett mörkt rum i timmar. Om de går hem till kompisar är det oftast för att få fortsätta spela om föräldrarna uppmanat dem att sluta.
Elisabeth Junttila har inte svårt att förstå spelens attraktion. Det ger en kick att lyckas klara av allt svårare spel.
- Jag ser på min son att han blir salig av klara ett spel. Extasen stiger för varje spel.
Denna söndag är sonen Martin Junttila hemma hos en kompis. Han svarar på sin mobiltelefon.
- Vi sitter här och spelar, säger han.
Nu försöker han spela mindre.
- Då känner jag mig lite rastlös och har svårt att hitta på något annat att göra. Men jag har börjat med att ta pauser.
Mellan sexan och åttan spelade han så mycket att det började värka i pannloben och i bakhuvudet. I stället för att göra sina läxor spelade han.
- Nu går jag om nian. Men jag är inte säker på att det enbart är spelandets fel. Jag har alltid haft svårt för matte, säger han.
Även om han är medveten om att han spelar för mycket kan mammas förmaningar vara irriterande.
- Man kan ju inte sluta när man är mitt uppe i ett spel.
Föreningen Fair Play har gjort en stor enkät med 2.143 ungdomar mellan 11 och 16 år. Bland dessa svarade sex procent att de spelar mer än 35 timmar i veckan.
- Det här är ingen vetenskaplig undersökning. Men resultatet är nog ganska representativt. Siffrorna är så starka, säger Per Hamid Ghatan, hjärnforskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet och styrelsemedlem i Fair Play.
- Siffrorna visar inte minst att vi behöver forskning på det här området, fortsätter han.
Det finns japansk forskning som visar att tv-spelandet stärker barnens intellektuella förmåga. De lär sig att hålla flera bollar i luften och tränar sig inför framtidens yrkeskrav.
- Så kan det säkert vara för vissa barn. Men vi måste samtidigt ta reda på vad som händer med hjärnan om ett barn spelar väldigt mycket. En trött hjärna har svårt att ta emot andra saker, som undervisningen i skolan, säger Per Hamid Ghatan.
Ännu finns inga vetenskapliga bevis för att tv- och datorspel är beroendeframkallande.
- Eftersom det finns snarlika symtom bör det här utforskas.
Ett första krav på spelbranschen är att alla spel bör ha tydliga åldersgränser.
- Jag undrar hur framtiden människor skulle bedöma vår civilisation om de hittade alla dessa spel där det inte finns några gränser för mänsklig ondska, säger han.