Det var i tisdags kväll som Johanna Koljonen satt på Twitter och diskuterade ditten och datten med olika kompisar. Bland annat om fallet Julian Assange och närmare bestämt om gråzonen mellan vad som är och inte är ett sexuellt övergrepp. Då kom hon att tänka på något som hände för kanske tio år sedan.
– Det var kort sagt dåligt sex med en taskig snubbe som började ligga med mig när jag sov, utan kondom fast vi hade kommit överens om att ha det. Jag blev visserligen inte skadad eller rädd, så i den meningen var det kanske inte särskilt dramatiskt. Det tog mig tio år att förstå att det här är ett övergrepp, ett jag dessutom kunde ha stoppat när som helst genom att säga något, säger Johanna Koljonen till DN.se.
Hon säger att motståndet till att skriva om det gick över så snart det var gjort och ”så tänkte jag inte mycket mer på det”. Men många av de som följer henne på Twitter reagerade och hakade på. Johanna föreslog att de som kände sig manade och hade möjlighet skulle skriva om den sexuella kommunikationens gråzoner i olika tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, City, Dagens Arena och Bang.
Den spontant påkomna hashtaggen #prataomdet var egentligen mest ämnad som ett hjälpmedel att hitta artiklar och blogginlägg i ämnet. Men hundratals twittrare hakade på och inom ett dygn bildades ett enormt och svåröverskådligt flöde av egna berättelser och personliga kommentarer på temat övergrepp.
– Idén är att dela med sig av sina erfarenheter i stället för att ordna ett upprop där man bara uppmanar folk att prata om det. På så vis bryter man en vall där det inte längre blir lika pinsamt att prata om det och människor verkar ha ett enormt behov av att berätta, säger Johanna Koljonen.
Hon återkommer flera gånger till ”kommunikation” och behovet av en förbättring av den mellan vänner och inom relationer. Hon tror att många övergrepp skulle kunna undvikas då, eftersom hon utgår från att de allra flesta inte har för avsikt att begå övergreppen. Därför, menar hon, upplever och minns de inblandade garanterat saken olika.
– Mycket av vår lagstiftning kring sexualbrott bygger på att partners kommunicerar med varandra. Det tycker jag är en extremt viktig princip, för vi kan inte stifta lagar som bygger på outtalade önskemål. Men det kräver också att vi faktiskt kan kommunicera med varandra. Av flera orsaker, ofta relaterade till skam, är det jättesvårt att tala helt uppriktigt om vad som är okej, säger Johanna Koljonen.
Förhoppningen är att #prataomdet också påverkar samtalet i den fysiska världen. Att vi i fikarum och andra offentliga platser talar med varandra om erfarenheter som man själv och med det allmänna klimatets hjälp har förenat med skam.
– Det handlar om att hitta ett språk, en terminologi, för vi har inte riktigt orden för det här. Att göra det okej att prata om det här är också i solidaritet med dem som utsätts för hot och våld och självklart inte alls kan bryta situationen bara genom att prata med förövaren. Kanske kan vi genom att bryta tystnaden göra det lite lättare att våga anmäla.
Man måste förändra kulturen kring det för att förhindra sådana situationer, för det finns en fråga om makt i sammanhanget. Jag tror att vi verkligen förändras och påverkas av verkliga möten, även med anonyma personer på nätet, säger Johanna Koljonen som redan hört om hur folk ”pratat om det” på exempelvis krogen.
”Fenomenet” #prataomdet är inte formellt organiserat i någon mening. Johanna Koljonen beskriver det i stället ”gjort på exakt det sätt som internet fungerar när det fungerar som bäst”. Eftersom flera av de personer som hamnat på den sändlista Johanna Koljonen fixade annars är konkurrerande redaktörer och journalister kan man hålla med henne om att det är ett unikt slags samarbete.
– Jag har läst mycket av bloggarna och texterna som kommer att publiceras i tidningarna. Det är väldigt intressant och mycket konstigt, för allt blir så extremt nyanserat och oerhört komplicerat. Ansvarsfrågan blir så mycket otydligare när inte faktorer som våld och tvång ingår i berättelserna. Det har jag aldrig sett förr, men ändå känner man igen sig så mycket att man blir mörkrädd, säger Johanna Koljonen.
– Även om det hela skulle dö i morgon, att vi då inte längre pratar om det, så har vi gjort det nu. Det innebär att samtalskulturen i alla fall har blivit lite bättre än förra veckan. Åtminstone för egen del kan jag säga att jag kommer att bli bättre på att säga ”nej” och ”stopp”. Det kanske låter som att jag eller vi har ambitioner om att förändra världen, men egentligen handlar det om att få en bättre relation till sina egna gränser, om något som finns inom var och en av oss.