Minnesstörningar är en oönskad — men vanlig — biverkning när folk vill ta sig ur depressioner med hjälp av elchocker i hjärnan. Men en tredjedel får behandlingen utan att bli upplysta om riskerna.
– Jag skulle aldrig ha gått med på behandlingen om jag fått veta mer om de hemska biverkningarna, för mig har det inneburit minnesstörningar i över ett år. Det har inkräktat på mitt jobb, säger Jonas Andersson som fått så kallade ECT-behandlingar 16 gånger.
Han är inte längre deprimerad, men tycker ändå inte att ECT var värt priset.
Och Jonas Andersson är inte ensam. "Jag hade ingen aning om att det kunde komma minnesproblem efteråt" har flera patienter sagt till psykiatriexperten och utredaren Mårten Gerle i samband med Socialstyrelsens granskning av sju psykiatriska verksamheter med ECT. Metoden används främst vid svåra depressioner med hög självmordsrisk.
– Som ansvarig läkare måste man övertydligt förklara för patienterna att det finns goda effekter, men också oönskade biverkningar som minnesstörningar. Därefter kan doktorn bedöma om nyttan är större än risken, säger Mårten Gerle till TT.
Bristfällig uppföljning är en anledning till att läkarna har svårt att överblicka minnesstörningar. I undersökningen var 36 av 127 patienter drabbade. Men i dag är det ingen som vet i vilken grad patienternas minnesstörningar blir bestående.
– Vissa kvällar satt jag och grät på jobbet eftersom jag inte kunde sköta mitt arbete. Jag fick tjata länge för att läkarna skulle göra en uppföljning och utreda mina minnesstörningar. Det kändes som att läkarna tog lätt på det, säger Jonas Andersson.
Redan 2010 vittnade patienter och anhöriga om dålig information och uppföljning för de som får ECT. Därför har Socialstyrelsens granskat patientjournaler och därefter gått ut med ett nytt direktiv.
– Vi var tvungna att påminna om att det faktiskt finns en informationsskyldighet, säger Gerle.
Stora brister i vårdplanerna har också avslöjats i granskningen — det innebär att verksamheter även brutit mot lagen om tvångsvård.
– Det är illa, en fjärdedel av alla tvångsvårdade saknar vårdplan. Detta är både en rättslig fråga och en patientsäkerhetsfråga. Om patienterna överklagar vården måste verksamheterna kunna visa vad som gjorts, säger Mårten Gerle.
Förhoppningen är att bristerna ska kunna åtgärdas genom ett nationellt kvalitetsregister.
– Det ska resultera i bättre statistik om effekterna av behandlingarna. Dessutom ska vi förtydliga indikationerna för minnesstörningar.