Adel var således både muslim och arg. Så långt stämde möjligen bilden. Men hans vrede riktades mot Kina och mot arresteringarna och avrättningarna av uigurer i Xinjiangprovinsen.
Definitivt inte mot USA.
Adel Abdul Hakim visste inte mycket om världen och storpolitiken. Den dag då han tog farväl av sin fru och sina småflickor vid grinden i Ghulja hade han i alla fall en sanning klar för sig. Han visste var i världen de förtryckta uigurerna hade sina vänner. Och han visste att det förlovade landet hette USA.
- Jag kommer snart tillbaka, så fort jag hittat någonstans där vi kan leva i frihet och där jag kan arbeta, lovade han sin familj.
Hade någon i det ögonblicket berättat att han skulle tillbringa fyra år i det amerikanska fånglägret Guantánamo, hade han förmodligen skrattat högt.
- Det måste i så fall vara ett misstag, skulle han säkert ha svarat.
Det är en kulen tisdag i december och i en lägenhet i Rissne utanför Stockholm står nu trettiotreårige Adel Abdul Hakim och ser ut genom fönstret.
Han gillar kylan och mörkret, säger han, för det påminner honom om livet hemma i Xinjiang. Eller Östra Turkistan, som uigurerna kallar den kinesiska provinsen på gränsen till Kazakstan.
Han är hemma hos sin storasyster Kavser Hakamjan, som kom till Sverige som FN:s kvotflykting 2002. Adels egen nyss postade asylansökan ligger i internposten på Migrationsverkets tillståndsenhet i Uppsala.
Åtta år har gått. Det närmaste han kommit familjen han lämnade i Kina är ett telefonsamtal. På soffbordet hemma hos systern ligger ett foto av två nu tio- och elvaåriga flickor i vita strumpbyxor och rosa sandaler. De ler lite stelt in i kameran och håller om en sjuårig skrattande lillebror i randig tenniströja.
- Min fru var gravid när jag reste. Så min son har jag aldrig träffat, berättar Adel.
Han har fått veta att han har en officiell grav där hemma, att familjen i Kina till slut gav upp när de aldrig hörde något från honom.
- Barnen var väldigt blyga när jag ringde. De känner mig inte. De frågade bara varför jag försvann, jag som är deras pappa, säger Adel.
När han en dag får träffa dem ska han förklara att situationen i Kina hade blivit ohållbar för honom. Han ska berätta att han då, 1999, hade blivit arresterad och torterad av kinesisk polis tre gånger på kort tid. Detta trots att han inte hade deltagit i den stora uiguriska demonstrationen 1997, då kinesisk polis svarade med öppen eld och dödade minst tio personer.
Han ska förklara att han inte ville möta samma öde som sin svåger, som fängslades under demonstrationen och avrättades i kinesiskt fängelse.
Adel ska säga till barnen att han inte ångrar sig, trots allt det häpnadsväckande som sedan hände.
- Visst, jag har haft många svåra år i Guantánamofängelset, men jag är i alla fall här nu, livs levande. Det hade jag kanske inte varit om jag fängslats i Kina, säger han med ett trött, men varmt leende.
Adel Abdul Hakim hade köpt ett pass och kunde därför flyga lagligt från Kina till Kirgizistan den där novemberdagen 1999. I huvudstaden Bisjkek sökte han upp en uigurisk basar, där han fick sälja ryska klockor och väskor på dagarna - och lägga ut sin madrass på nätterna.
På marknaden träffade han en jämnårig kinesisk uigur, Abu Bakker Quassim, som befann sig i exakt samma situation. Tillsammans harvade de på i nästan ett och ett halvt år, innan situationen hårdnade ordentligt även i Kirgizistan. Runt omkring dem greps uigurer och utlämnades till Kina.
De bestämde sig för att ta sig till Turkiet. Uigurer är ett turkiskt folkslag och Abu Bakker Quassim hade en bekant, som drev en turkisk skinnfabrik utanför Istanbul där de säkert kunde få jobb. Tyvärr räckte pengarna inte till direktflyg. Adel Abdul Hakim och Abu Bakker Quassim köpte i stället en billig biljett till Pakistan och beslöt att ta bussen genom Iran därifrån. I början av juli 2001 landade de i Islamabad.
- Hade vi haft råd att åka direkt till Turkiet hade vi aldrig hamnat på Guantánamo, konstaterar Adel.
På iranska ambassaden i Islamabad fick de veta att de inte kunde söka visum förrän de skaffat sig visum till Pakistan. Det var ett streck i räkningen. Adel och Abu Bakker hade varken pengarna eller modet att driva omkring laglösa i Pakistan i månader. I stället fick de tips att ta sig över till Afghanistan, till en uigurisk by uppe i bergen. Där kunde de vänta in besked om visumen.
I den lilla byn hjälpte de till att lägga tak och bygga kök. Veckorna gick utan nyheter från Pakistan. En dag i september kom en av uigurerna i byn störtande. Han hade hört på radio att flygplan flugit in i två höga hus i USA och att det säkert skulle bli bråk mellan talibanerna i Afghanistan och USA.
- Det rör inte oss. USA är våra vänner, tänkte uigurerna.
De var lugna, för i den uiguriska byn fanns varken talibaner eller afghaner, än mindre något al-Qaida. De hade ingen aning om att de befann sig i utkanten av Tora Bora-bergen, där en man som hette Usama bin Ladin påstods gömma sig.
Men en natt i december 2001 väcktes de av att bomber föll över byn. En uigurisk man dödades och de övriga flydde upp i bergen.
De höll ut i några veckor och lyckades sen vandra över bergen och ta sig in i Pakistan. Utmattade och hungriga togs de emot av en vänlig pakistansk bondefamilj, som gav dem husrum. Dagen därpå slaktade familjen till och med en kalv att bjuda gästerna på.
Detta inträffade under den period, då den amerikanska militären erbjöd 5 000 dollar i belöning till dem som hjälpte till att fånga misstänkta al-Qaida-terrorister. På flygblad som spreds i nordöstra Afghanistan och i västra Pakistan upplyste amerikanerna att summan var tillräcklig för att "försörja hela din familj och hela din by resten av ditt liv".
- Flygbladen regnar som snöflingor i Chicago i december, som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld beskrev initiativet i december 2001.
De pakistanska välgörarna förklarade att de skulle föra uigurerna till en säkrare plats. Därefter hämtades Adel och de andra av en militärbil på torget i byn. Till sin förvåning upptäckte de att bilen körde in bakom murarna i ett pakistanskt fängelse, där de försågs med ögonbindlar och handklovar.
- I det ögonblicket insåg vi att vi blivit lurade, säger Adel Abdul Hakim.
Livrädda för att utlämnas till Kina ljög de för de pakistanska poliserna och sa att de var uzbeker. Men när amerikanska soldater dök upp och de hörde talas om amerikanskt fängelse slappnade de av. Nu skulle allt ordna sig. Amerikanerna var ju uigurernas vänner. Att de skrek åt dem, slog och sparkade dem, var ett missförstånd grundat på språksvårigheter.
De var nu ett tjugotal uigurer som kedjades fast i ett flygplan, trots vinterkylan endast iklädda tunna blå overaller. De fick var sin säck över huvudet och flögs därefter till Kandaharfängelset i Afghanistan.
- Innan amerikanerna tog över fick vi höra av de pakistanska poliserna att de sålt oss för 5 000 dollar styck, säger Adel Abdul Hakim.
Det tog en vecka innan amerikanerna hade skakat fram en uigurisk tolk i Kandaharfängelset. Då berättade Adel hela sin historia om flykten från Kina. Han märkte att de amerikanska förhörsledarna blev vänligare stämda.
- I så fall är det här ett misstag. Vi jagar inte er, vi jagar afghanska terrorister. Ni blir nog släppta snart, minns Adel att en av förhörsledarna sa.
Men så blev det inte. Sex månader senare väntade nästa flygtransport. Nu var det orange overall och hårdare tag som gällde. Uigurerna kedjades vid golvet i militärplanet, fick ögonbindlar och bands till både händer och fötter. De lyfte mitt i natten och landade inte förrän vid fyratiden på eftermiddagen i mitten av juni 2002.
I Afghanistan hade uigurerna hört talas om fånglägret Guantánamo på Kuba. De insåg att det förmodligen var dit de hade kommit. De visste att det var där amerikanerna placerade "de värsta av de värsta" fientliga kombattanterna. De kunde inte för sitt liv förstå hur detta kunde gälla dem.
- När vi landade var kroppen helt bortdomnad, så de fick hjälpa oss av planet. Jag minns att jag kände småsten under fötterna och att en stark värme slog emot oss. Jag såg ingenting, för jag hade fortfarande ögonen förbundna, berättar Adel.
- Men på Guantánamo var militärerna vänligare. De gav oss vatten så fort vi kom av planet.
Adel Abdul Hakim fick fångnummer 293 och cell 36. På hans armband uppgavs att han kom från Afghanistan, inget om Kina. Han fördes till en cell med galler, som var mindre än två gånger två meter och rymde en järnsäng, en toalett och ett handfat. Även här tog det några dagar innan en tolk kunde skakas fram.
- När jag berättade min historia förstod jag det som att vi snart skulle bli släppta. Militärerna som förhörde oss bad ju om ursäkt och sa att det inte var oss de egentligen var ute efter.
Men månaderna gick och inget hände. Inga anklagelser formulerades, inga processer inleddes. De var nu totalt tjugotvå uigurer, som väcktes i sina celler varje morgon klockan åtta, fick frukost och därefter rastades på en minimal gård, där de fick springa i värmen i tio minuter. Klockan tolv var det lunch. Resten av dagen och kvällen fick de tillbringa ensamma i sina celler, med ett kort avbrott för middag klockan 18. Några böcker på uiguriska fanns inte på Guantánamo. Bara Koranen.
Månaderna blev till år.
- Vi hade fin havsutsikt och luften kändes inte lika dammig som i Kandahar. Vi blev inte slagna eller torterade. Men det var väldigt långtråkigt på Guantánamo, berättar Adel Abdul Hakim.
I slutet av 2003 började det röra på sig. Högsta domstolen i USA beslutade då att fångar på Guantánamo hade rätt att få sin sak rättsligt prövad. Kongressen rev visserligen upp beslutet, men amerikanska försvaret backade och inrättade under 2004 särskilda militärtribunaler, som skulle höra fångarna.
- Inför tribunalen sa jag som det var, att jag alltid hade tyckt bra om USA och att jag aldrig hade gjort något fientligt mot USA, säger Adel.
- Vi uigurer har mer än en miljard fiender i Kina. Vi behöver inga fler, sa hans vän Abu Quassim.
De tillhörde båda de fem uigurer, som redan i mitten av 2004 friades från alla terroristanklagelser av militärtribunalen. Problemet var bara att ingen berättade det för dem. De fick sitta kvar kedjade i sina celler och inte förrän i maj 2005, sedan de utnyttjat rätten att kontakta en amerikansk advokat, fick de veta att de var frikända.
- Det finns förmodligen inte några mer proamerikanska muslimer i hela världen än de kinesiska uigurerna, konstaterade deras amerikanska advokat, Sabin Willett, när han försökte få dem släppta från Guantánamo under 2005.
Men det dröjde ett år till. USA har nämligen beslutat att inga fångar på Guantánamo är välkomna på amerikansk jord. Det spelar ingen roll om de är skyldiga eller ej. Därför kunde uigurerna inte friges förrän USA hade ett land som ville ta emot dem. Kina var inte aktuellt, eftersom uigurerna riskerade dödsstraff i hemlandet. Över hundra andra länder nobbade, däribland Sverige.
Under väntetiden flyttades Adel Abdul Hakim och de fyra andra till Guantánamos mest anständiga fängelse, Camp Iguana. Adel kunde ringa sin syster i Sverige, som bara grät när hon förstod att han levde.
De var fortfarande inlåsta, men slapp kedjorna och fick rätten att se på film.
- Det fanns bara en film. Så vi tittade på "Harry Potter" hela dagarna. Till slut blev vi galna och bad dem byta. Det gjorde de aldrig, berättar Adel.
Inte förrän våren 2006 var saken klar. USA hade äntligen hittat ett land som mot ersättning tackade ja till de fem uigurerna - Albanien.
I handbojor och fotbojor flögs uigurerna tillbaka över Atlanten, även denna gång eskorterade av soldater i militärplan. De hade ingen aning om vart de var på väg och fruktade det värsta - Kina.
På eftermiddagen den 6 maj 2006 landade de på Moder Teresas flygplats i Tirana. De drog en suck av lättnad när de såg europeiska ansikten.
Men de hade aldrig hört talas om landet Albanien förut.
Uigurerna fördes till en "flyktingförläggning" i ett slumområde. Sveriges Radios Randi Mossige-Norheim, som följt uigurernas öde i flera dokumentärer, besökte dem och beskrev miljön som en samling ruckel med gallerförsedda fönster. Hon noterade att Adel och de andra bevakades av uniformerade vakter.
Historien om de misshandlade uigurerna började sprida sig i världspressen. Flyktingarna blev också albansk förstasidesnyhet och ett hett debattämne. I Albanien gick det inte att uppbringa en enda människa som talade uiguriska.
- Varför skickar USA sina terrorister hit? undrade den albanska oppositionen.
- De är inte terrorister!
- Så varför tar inte USA hand om dem då?
Decembermörkret lägger sig allt tätare över Rissne. Adel Abdul Hakim har pratat oavbrutet i timmar. Nu reser han sig ur soffan och lyfter upp sin systerson Amin, sju månader. Han pussar honom på kinden och båda ser lika lyckliga ut.
Efter ett och ett halvt år bakom taggtråd i det albanska flyktinglägret fick Adel chansen. Han blev inbjuden att berätta sin historia på ett seminarium i Stockholm. Den 18 november landade han på Arlanda och träffade sin syster.
Till äppelträden och det blå huset i Ghulja kommer Adel Abdul Hakim aldrig att kunna återvända. Nu är hans högsta önskan att få stanna i Sverige och kanske återförenas med sin familj.
Han säger att han tänker mycket på de uigurer som fortfarande är kvar på Guantánamo. Deras historier är nästan identiska. Möjligen hade de andra otur att möta en militärtribunal med mindre civilkurage.
Hur ser du på USA i dag?
Adel skrattar till inför frågan.
- Jag vet inte. George Bush har erkänt att det var ett misstag, att uigurerna är oskyldiga. Ändå behåller han de andra kvar i fängelse.
- Jag förstår att det var ett misstag, att de sålde oss. Jag tycker det var orättvist att vi fick sitta i fängelse utan orsak i fyra-fem år. Men det som har hänt har redan hänt.