Vad är ett värdigt liv?

En för tidigt född flicka dog på Karolinska sjukhuset en lördag i höstas och för nästan två veckor sedan greps en barnnarkosläkare misstänkt för mord eller dråp. Den lilla flickan hade fått allvarliga hjärnskador till följd av en felbehandling. Åklagaren har inte ifrågasatt beslutet att avbryta respiratorvården av henne. Brottsmisstankarna gäller att flickan kanske inte dog av sig själv utan av mycket kraftiga doser av morfin och narkosmedel.
Händelsen ställer frågan om var gränsen mellan aktiv och passiv dödshjälp går, men i bakgrunden finns också frågan om vilka liv som sjukvården ska satsa alla resurser på att rädda.

Hugo Lagercrantz beskriver hur de allra minsta nyfödda, de som föds i graviditetsveckorna 23–24, brukar tas om hand.
– Vi tar hand om alla barn om de andas och visar livsförmåga när de föds men sedan får de ge sig till känna. Utvecklas de bra så satsar vi på dem och lägger dem till exempel i respirator, men är det så att de ger upp och vi ser svåra hjärnskador, då måste det finnas möjlighet att stänga av respiratorn eller ge smärtlindring, och då kan det ju bli överdoser.

Varför kan det bli överdoser?
– Det kan vara så att ett barn har väldigt svåra kramper, och då vill man stilla dem. Sedan är det ofta ett känsligt läge som är väldigt stressande som doktor, då kanske man inte hinner skriva upp alla doser man ger, säger han.
– Vi är försiktiga med smärtlindring och morfindoser. Den stora frågan är om man ska låta barnet ligga i respirator eller inte. Det är inte dödshjälp utan man tar bort det som håller livet i gång på de här barnen som man närmast kan betrakta som hjärndöda.

Carl-Magnus Edenbrandt är överläkare på Universitetssjukhuset MAS i Malmö och arbetar med hemsjukvård av vuxna cancerpatienter i livets slutskede. För honom är de doser av smärtstillande som ges oerhört väsentliga, för att aldrig riskera att passera gränsen till aktiv dödshjälp. Han är rädd för att rättsfallet mot barnläkaren på Astrid Lindgren ska skada männi­skors förtroende för vården.
– Ger man tusen gånger den rekommenderade dosen av narkosmedel är det ingen tvekan om att det är aktiv dödshjälp, säger han.

Madeleine Leijonhufvud är professor i straffrätt och har forskat om läkares ansvar i vården av döende patienter. Hon är däremot mycket förvånad över förundersökningen mot läkaren på Karolinska.
– Misstanken om mord eller dråp gäller efter vad jag förstått enbart det som skett efter det att respiratorn stängts av. Att i ett sådant skede ge smärtstillande medel är helt klart i enlighet med gällande rätt – också om det innebär att döden tidigareläggs. Även om det skulle vara fråga om en större dos än vad som varit nödvändigt för att säkra att barnet inte led – om nu detta skulle gå att fastställa – gör inte det att det förvandlas till ett uppsåtligt dödande. Uppsåtet har ju fortfarande enbart varit att säkra att barnet definitivt inte led, säger hon.

Hugo Lagercrantz efterlyser en debatt om vad som är mänskligt liv – ska sjukvården sätta in alla resurser på att rädda ett litet barn som föds 17–18 veckor för tidigt med skador så svåra att han eller hon inte kan tala, minnas eller tänka framåt?
– Det är en viss skillnad på ett barn som är född extremt mycket för tidigt – på gränsen till abortgränsen i 22:a graviditetsveckan – och en nioåring som kommer in efter en svår trafikolycka. I det senare fallet väntar man längre innan man stänger av respiratorn.

Hur lätt är det att bedöma hur skadat barnet är?
– Det händer att vi har fel. Och vissa har argumenterat att eftersom vissa barn överlever ska man satsa på alla. Problemet är att då räddar man väldigt många till ett svårt liv.
Hugo Lagercrantz berättar om en förälder till ett för tidigt fött barn som han mött.
– Pojken talade ganska normalt och spelade dataspel, men han led av ett svårt neurologiska handikapp och var väldigt klumpig och hjälplös. Mamman sade att hon älskade sin pojke, men att hon samtidigt kände att han förstört hennes liv. Pappan stack ifrån henne, hon fick inga fler barn och hennes yrkesliv förstördes.
– Samtidigt finns det förstås också föräldrar som trivs med situationen.

Han tycker att föräldrar själva måste få bestämma om de vill behålla ett extremt för tidigt fött barn med risk för svårt handikapp.
– Det gäller ju deras yrkesliv och andra barn också.

Elisabeth Rynning, professor i medicinsk rätt vid Uppsala universitet, efterlyser också en debatt om när sjukvården bör avstå från eller avbryta livsuppehållande behandling.
– I dag kan den bedömningen variera mellan olika professioner och vårdteam. Det behövs kriterier, och jag anser inte att man kan ha andra principer för dem som är små än för dem som är stora. Om man ska väga in belastningen för anhöriga med att ha en vårdkrävande och svårt handikappad anhörig, ska man då rädda en vuxen gift man om han kommer in efter att ha fått en stroke? Han kan ju bli en belastning för familjen han också.

Hon hänvisar också till FN:s barnkonvention, som säger att alla barn har rätt till hälso- och sjukvård, oavsett handikapp.
Carl-Magnus Edenbrandt anser att det är livsfarligt att börja resonera om vad som är ett värdigt liv.
– Alla patienter måste ha ett fullt människovärde. Jag har haft dödssjuka cancerpatienter som sagt till mig att den sista tiden i deras liv varit den bästa, trots all smärta och sjukdom. De har gjort en inre resa. För mig är det främmande att gradera människors värde.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut