Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har i drygt 10 år angripit IV-programmet. Det ska bort, anser han, och kallar IV-programmet för det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Men med det uttalandet kan han ha målat in sig i ett hörn.
I debatten låter det ibland som om IV-programmet i sig är en potentiell fara för Sveriges ungdomar – bara genom att det finns. Och visst kan en utbildning med dåligt rykte stigmatisera elever. Men i flera statliga utvärderingar av IV hävdar många elever att de trivs och först där fått den hjälp de behöver i skolan. Så är det i själva verket IV-utbildningen som är problemet? Eller blir bara IV-ungdomarna besvärande många och synliga när de samlas under ett tak? Smetas eleverna ut i olika åtgärder som ett tionde skolår, preparandår, lärlingsprogram, språkintroduktionsprogram så kan problemen verka lösta.
Men varför pratar då utbildningsministern om IV-programmet som en enhet – ett strukturellt problem? I själva verket rymmer ju IV en mängd individer, som namnet antyder, med väldigt varierande skolbakgrund. Det handlar om allt från elever med ett ämne med icke godkänt till elever med svår social problematik och närmast obefintlig skolgång.
Det är elever som i grundskolan mobbats eller mobbar, skoltrötta elever, elever som vill byta gymnasieprogram, nyanlända utländska elever med höga ambitioner men obefintlig svenska eller engelska. IV-programmet är en smältdegel som i dag tar hand om alla individer som inte ”passar in” på vanliga nationella gymnasieprogram.
Men visst finns det strukturella problem på IV – även om de inte står i fokus. ”Utländska elever”, som antingen är födda i ett annat land eller har två föräldrar med annan etnisk bakgrund, är starkt överrepresenterade. Drygt 42 procent av alla IV-elever har utländsk bakgrund men bara 16 procent är nyanlända invandrare. Samtidigt utgör utländska elever bara 19 procent av det totala antalet elever i gymnasieskolan.
Vad beror överrepresentationen på? Varför visar internationella jämförelser som PISA att den svenska skolan lyckas sämre med utlandsfödda elever än genomsnittet av OECD:s länder? Har det att göra med lärarnas förväntningar på elever med utländsk bakgrund? Blir fokuseringen på svenskan så stark att elevernas styrka i andra ämnen lämnas därhän? Prioriteras inte tvåspråkig undervisning och studiestöd trots att forskning visar att det gynnar elevernas kunskapsinhämtning?
Det är komplicerade och känsliga frågor som är svåra att vinna snabba politiska poäng på. Men för samhället och enskilda elever har det stor betydelse. I slutet av år 2010 kommer niorna att söka till den nya gymnasieskolan som väntas starta hösten år 2011. Då väntas behörighetskraven vara ännu högre än i dag.
Vad ska politikerna göra med alla ungdomar som då inte ”platsar”? Blir det nya gymnasiet en utslagningsmaskin? Kanske slutar skrotandet av IV i slutändan bara i en ”make over” – ett namnbyte.