Bara 3 av 21 polismyndigheter har rutiner för att skydda våldsutsatta kvinnor. Polisen följer inte sina egna föreskrifter – om de över huvud taget har några. De som jobbar med frågan är oftast eldsjälar.
Det menar Magnus Lindgren, generalsekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige. Stiftelsen har under våren 2010 gjort en undersökning där man intervjuat brottsoffersamordnare i landets samtliga 21 polismyndigheter. Resultatet är, enligt Magnus Lindgren, bedrövligt.
Endast polismyndigheterna i Västmanland, Dalarna och Örebro har rutiner, struktur och organisation för hur man ska arbeta med hot- och riskbedömningar när det gäller våldsutsatta kvinnor. I övrigt är det i stort sett upp till den enskilda polisens värderingar och magkänsla.
– Det är tragiskt att vi inte kommit längre. Vi har kunskapen, det har satsats massor på vidareutbildning och statsmakten har poängterat hur viktig frågan är. Ändå saknas ett professionellt förhållningssätt, säger Magnus Lindgren.
Rapporten presenteras samtidigt som Stockholm den här veckan står värd för The Stockholm Criminology Symposium, en internationell konferens med 600 deltagare från 40 länder. Årets tema är effektivt polisarbete.
– När det gäller våldsutsatta kvinnor ser vi hur polisens arbete skiljer sig mycket åt. Det kan fungera bra i ett närpolisområde, för att inte fungera alls i ett annat. Förutsättningarna att få hjälp och skydd beror på var man bor och vilken polis som tar upp anmälan, säger Magnus Lindgren.
Men det är inte resurs- eller utbildningsbrist som är problemet, menar han. Det är en attitydfråga:
– Statsmakten tror att ett strukturerat arbetssätt har slagit igenom, men det har det inte. Det handlar om att få tjänstemän att arbeta på ett nytt sätt och att öka trycket mot både polisen och politiker.