– Det kändes som ett hån, säger hon.

Våldtäkten inträffade på soffan i den lägenhet som Karin delade med sin pojkvän Tim och kompisen Andreas.

På morgonen hade Karin och Tim grälat och hon var ensam med Andreas. När hon sökte tröst hos honom utnyttjade han situationen, som slutade i ett övergrepp.

Karin ville först inte göra någon polisanmälan. Men med stöd av vänner ändrade hon sig. Efter anmälan hände i princip ingenting. Polisen tog inget initiativ för att undersöka om det fanns teknisk bevisning som kunde styrka Karins berättelse. Hon fick inget målsägarbiträde och ingen information om sitt fall. All kontakt med polisen fick hon ta initiativ till.

– Jag fick driva hela utredningen själv, utan att ha en aning om vad det var de ville ha. De fick mig att känna mig korkad.

Trots att ett flertal misstag begicks i förundersökningen och att polisen missade viktig information lades fallet ned med motiveringen att man inte kunde vara säker på vem gärningsmannen var.

Karin försökte få upprättelse för hanteringen av sitt fall, men efter ett år och flera överklaganden tvingas hon ge upp. I dag är förtroendet för rättsväsendet lågt.

– Jag avråder ofta vänner från att göra en polisanmälan.

Samhällets stöd till den brottsdrabbade anser hon är usel, och hon upplever att polisväsendet är genomsyrat av dålig kvinnosyn och avtrubbade tjänstemän som stoppar upp systemet.

Fotnot: Personerna har i verkligheten andra namn.