En majoritet av unga flickor har oönskade sexuella erfarenheter. Även bland killar är det många som uppger att de haft sexuella kontakter som de inte samtyckt till. Ofta handlar det om jämnåriga som utnyttjar varandra och många drabbade tiger om vad de varit med om. Det visar ny svensk forskning.
Två tredjedelar av flickorna och en fjärdedel av pojkarna i årskurs tre på gymnasiet har varit med om någon form av sexuell kontakt mot sin vilja. Det handlar om allt från att ha utsatts för blottare till fullbordade våldtäkter.
Gisela Priebe, psykolog och forskare vid Lunds universitet, har ställt frågor om sexualitet till drygt 4.000 ungdomar som går sista året på gymnasiet. Förutom att antalet ungdomar som har haft oönskade sexuella kontakter är så pass högt är resultatet av forskningen slående på en punkt: oväntat stor andel har utsatts av någon i sin egen ålder.
– Från början frågade man oftast om förövare som var minst fem år äldre än offret. Det fanns en gråzon mellan det som betecknades som sexuellt utforskande och oönskat sex, säger Gisela Priebe.
Eva Zachrison, terapeut och behandlare vid Vasa BUP (barn- och ungdomspsykiatri), välkomnar forskningen eftersom hon och hennes kolleger länge känt på sig att unga ofta kränker varandra. Många gånger handlar det om så kallat ”tjatsex”, där tjejen eller killen övertalat den andra om att ha sex. Hon menar att vuxna måste våga tala med unga om sexualitet och vad som är ok och vad som inte är ok.
– Man måste börja från dagis. Lära barnen att ”Jag har rätt till min egen kropp och när jag bjuder in någon ska vi vara överens”, säger Eva Zachrison.
Avhandlingen, som presenteras på torsdag, visar också att många av de ungdomar som utsatts för sexuella kränkningar håller detta för sig själva. Varken vänner eller vuxna omkring dem får någonsin reda på vad de varit med om. Enligt Gisela Priebe har det tidigare funnits en tro att unga tar skada om man frågar dem om de utsatts för sexuell kränkning, men så är det inte.
– Det finns en rädsla för att om man ställer frågan mår de dåligt, men det finns inga belägg för det. De behöver en medmänniska som lyssnar, säger Gisela Priebe.