Att landets yrkeskriminella får veta vilka av dem som står på polisens ”most wanted”-listor är inte hela världen. För de flesta som finns med på listorna är det ingen nyhet – de har haft polisen i hasorna sedan tonåren.
Att de hemliga uppgifterna ändå blivit en handelsvara kan delvis förklaras av en mix av nyfikenhet, paranoia och fåfänga. En ledande medlem i Hells Angels MC som jag pratat med är en av många som skrutit med att de minsann sitter på exempelvis Rikskriminalens Alcatraz-lista.
Vad som däremot är illa är ifall polisuppgifterna används för att komma åt en fiende. DN:s avslöjande visar att även adresser, bilar och uppgifter om anhöriga är på avvägar.
Polisledningen har också skäl att fråga sig vilken annan hemlig information som får fötter. Och framför allt: varför?
Ibland är svaret säkert slarv. För ett par år sedan lämnade en spanare i Stockholm kvar en lista över misstänkta rånare i sin bil. Det blev inbrott och listan hittades senare uppkopierad hemma hos olika kriminella.
Bland kriminella sägs att man med rätt kontakter och 20.000 kronor kan få ut ett dagsfärskt utdrag ur spaningsregistret ASP. Så sent som i juni i år dömdes en ung polis i Stockholm för att ha slagit fram uppgifter om personer i sin närhet.
Att det är just Stockholmspolisen som misstänks ha läckt de aktuella listorna är inte helt oväntat. Myndigheten har plågats av skandaler om dataintrång, mutor och samarbeten med grova brottslingar.
Utmaningen för Stockholmspolisens ledning är att medge att det kan finnas särdrag som innebär särskilda risker – och att fila ner dessa.
Annars kan följden bli att hela Polis-Sverige drabbas, liksom bekämpningen av den grova brottsligheten i stort. Krav om skärpta sekretessregler och ökat integritetsskydd känns inte långt borta.