Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Vår längtan efter auktoriteter: Fler vill styras med fast hand

Vill du helst att ditt barn är väluppfostrat eller upproriskt? Lydigt eller nyfiket? Synen på barn har hamnat i hetluften och sägs förklara en av 10-talets största politiska rörelser: auktoritarianismen. Matilda Gustavsson går till botten med vår tids längtan efter ordning och reda.

Mamma pappa barnvagn. Solen strålar medan de går längs kullerstensgatorna mot Domkyrkan i Uppsala. Alla i centrum har slängt jackorna och tempot är segt. Årets första varma dag gör alltid folks rörelser lite förvirrade eftersom kroppen automatiskt minns sina gamla somrar och skapar flashbacks. Men hon som sitter i barnvagnen har aldrig upplevt årstiden förut. Hon föddes i höstas. Små ögon kisar mot ljuset. Hennes pappa Stefan Phillipp kommer från Österrike och träffade Caroline under en semester på Gotland. Han pratar trevande. Hon är mer bestämd.

– Jag som kvinna och mamma har huvudansvaret för hemmet och barnet. Sedan har det varit rätt svårt efter förlossningen. Så det har blivit att han ibland gör mer. Men principen är viktig oavsett, om hemmet som min största uppgift.

Han invänder.

– Jag håller inte med helt och hållet. Jag är pappaledig och känner ett stort ansvar för vårt barn. Sedan ska jag börja plugga. Så jag kommer inte alltid kunna vara mannen som drar in pengar.

Foto: Hilda Arneback ”Föräldrar har slutat uppfostra sina barn. Ungdomar kastar sten mot polisen. Men jag tycker att man ser en motreaktion nu”, säger Caroline Phillipp. Foto: Hilda Arneback 

Caroline Phillipp konstaterar att hennes åsikter kring de här frågorna är starkare än Stefans – och ”mer traditionella”. När den nya sommarvinden blåser syns en tatuering i nacken som föreställer svarta änglavingar runt ordet freedom. Hennes egen uppväxt var en helt annan än den hon hoppas ge sin dotter.

– Utan något fast att förhålla sig till blir man förvirrad och liksom försvunnen som människa. Och ensam, utan sammanhang. Jag vet det från min barndom. Men även som vuxen mår jag dåligt om jag hamnar i ett nytt land där jag inte vet vad som gäller. Eller på en arbetsplats, innan jag känner hierarkin.

Caroline Phillipp är snart färdig hemkunskapslärare men ska vara hemma med sitt barn så länge ekonomin tillåter.

– Skolan är oroande. Att ha betyg i ordning och uppförande vore ett första steg men problemen bottnar i en grundsyn. Att vi inte längre erkänner någon auktoritet. Men jag tycker att man ser en motreaktion nu. Människor är trötta på att föräldrar slutat uppfostra sina barn. Att ungdomar kastar sten mot polisen. Och politikerna säger att vi måste ta itu med problemet. Men ingen kan berätta hur det konkret ska gå till. Vad vi ska göra. Vi är många som vill ha tydlighet. Handling.

Alla som blir föräldrar har önskningar för sina barn. Idealbilder av hur de ska vara, och hur de ska uppträda mot andra människor. Och om du måste välja: vill du helst att din unge är väluppfostrad eller upprorisk? Visar respekt för den äldre generationen eller ifrågasätter den? Lyder eller är nyfiken?

Om du konsekvent väljer de strängare alternativen värderar du troligen också ordning och reda i samhället. Du tycker inte om ambivalenta lägen och om du upplever att världen som du känner den är hotad vill du att någon sätter ned foten. Visar sig vara redo att agera.

De här sambanden mellan politiken och det till synes mest personliga – attityden till barn – har under flera decennier studerats av psykologer och statsvetare. De har funnit en psykologisk profil. En kombination av arv och miljö. En personlighetstyp som år 2016 slungas runt i amerikanska och europeiska medier i form av två suggestiva ord: de auktoritära.

De auktoritära har rest sig.

I land efter land samlas de kring ledare som domderar och pekar med hela handen. Och framför allt är det Donald Trumps succé som har gjort ”auktoritarianism” till tidens stora ord.

År 2009 hävdade en forskargrupp att vad som i första hand splittrade amerikanska väljare inte var synen på skatter eller statens storlek – utan en auktoritär tendens. Om en ledare lyckades attrahera den gruppen skulle hela det politiska landskapet komma att förändras, konstaterade de i en bok som i dag har fått status som ett förebud.

Slutsatsen styrks av nya studier.

 

I dag kan man höra vuxna på stan fråga sin treåring vad den vill ha till lunch. Att vi är så besatta av individens val gör oss osäkra och stressade.

 

Människorna som i massor sluter upp kring den blonde miljardären förenas inte främst av kön, utbildning, ålder eller klass. Utan av det auktoritära: Värderandet av starka och tydliga ledare. Oviljan inför sociala förändringar. Önskan att möta det avvikande eller hotande med kraft.

Och det är en grupp som snabbt växer om den kommer samman, säger Nazar Akrami, docent i psykologi vid Uppsala universitet.

– Trumps hets mot till exempel muslimer får i sin tur den gruppen att reagera mer aggressivt. En rå retorik kan väcka tendensen hos människor som annars har den mer ”latent”, säger han och det låter som om de auktoritära är zombier. Eller åtminstone ett symtom på en tung diagnos.

– Ja, det är ett laddat begrepp. Särskilt då forskningen föddes efter andra världskriget, och viljan att förstå uppslutningen kring fascistiska ledare. Men det är inte något patologiskt. Vi är alla auktoritära i någon mån. Vi förnimmer vår omgivning i form av hierarkier. Vi vill ibland vila mot något större än oss själva. Inom psykologin har vi ett gränssnitt, men egentligen är det en skala.

Hur formas mina politiska värderingar av min personlighet? Hur påverkar mitt temperament vilket parti jag röstar på?

I Nordamerika är politisk psykologi en livaktig tradition, och den tar allt större plats i Sverige. Nya sorters frågor har ökat i betydelse och många talar i dag om den liberal-auktoritära dimension i politiken. I den ryms människors inställning till sådant som brott och straff, jämställdhet, traditioner och normer.

Och ett sätt att beskriva den axeln är psykologiskt, säger freds- och konfliktvetaren Ralph Sundberg.

– Den handlar om värderingar. Om attityder till andra dimensioner än samhällets ekonomiska organisation.

Maria Sandgren på Södertörns högskola leder ett mångårigt projekt om politiskt tänkande som under våren undersökt relationen mellan just värderingar, människosyn och politisk orientering.

I studien framträder att optimismens ytterlighet är Miljöpartiet där en majoritet av väljarna uppfattar människan som i grunden god. I andra änden av det psykologiska spektret finns en grupp på ungefär 30 procent som i högre grad tror att folk innerst inne är egoister. Som har en mörkare syn på samhället, och de dominerar hos Sverigedemokraterna (och i mindre grad hos KD, S och M).

Och den historiska konflikten kring barn – de två ytterligheterna – landar i samma existentiella fråga, om vad som är en unges sanna natur. Är hon en självisk vilde som måste tyglas? Eller något oskyldigt som ska få blomma fritt? Artur Nilsson har studerat auktoritarianism i Sverige, och hur vår syn på barnuppfostran hänger samman med politiska värderingar.

– Sambanden är ungefär desamma som i USA. Den ena ytterligheten uppmuntrar känslor och impulsivitet och värderar rättigheter och omsorg i politiken. Den andra betonar disciplinär fostran – och lag och ordning i samhället.

Han vill göra två distinktioner:

– Det auktoritära är en psykologisk disposition och handlar inte om att vara ”vänster” eller ”höger”. I de kommunistiska länderna fanns tendensen tydligast åt vänster. Men i vår tid har viljan att hålla fast vid traditionen oftast placerat de auktoritära till höger.

– Man behöver också skilja på att vara auktoritär och att bara betona disciplin. Att till exempel Liberalerna vill ha ordning och reda i skolan betyder inte automatiskt att de är auktoritära.

Men vad ska man kalla vår tids rörelse mot ”hårdare” frågor? Att man tycker om Anders Ygemans tydlighet, talar om vikten av värnplikt och om att vi måste bort från ”flumskolan”.

– De som tycker så behöver inte ha en auktoritär personlighet. Men en tuffare retorik kommer att attrahera den gruppen. Och sådana politiska frågor kommer gynnas när det finns en tendens, en auktoritär tendens i samhället.

Foto: Hilda Arneback Maria Elementar på Södermalm i Stockholm är grundskolan som har kritiserats av Skolinspektionen för sina ”auktoritära förhållningssätt”. Foto: Hilda Arneback

Antalet elever som söker sig till Maria Elementar ökar. Skolan på Södermalm i Stockholm som har kritiserats av Skolinspektionen för sina ”auktoritära förhållningssätt”. Deras lokaler är de öppna planlösningarnas motsats. När Annika Ingemarsson går genom de trånga korridorerna reser sig eleverna omedelbart upp och hälsar: ”God morgon, rektor Annika.”

– Varje dag ringer föräldrar till mig och säger att deras barn skulle behöva mer struktur och disciplin. Om vi mot förmodan har plats är jag mycket noga med vilka krav vi som skola ställer på dem: att de följer våra regler och sköter läxorna. Och vi har mycket läxor, säger Annika Ingemarsson.

– I dag kan man höra vuxna på stan fråga sin treåring vad den vill ha till lunch. Att vi är så besatta av individens val gör oss osäkra och stressade. Ja, man kan lära sig av egna misstag, men det sparar mycket ork om någon kan lära mig att göra rätt från början.

Eleverna ställer upp sig på led och går in i klassrummet. Hälsar i kör innan de sätter sig: ”God morgon, magister Antonio.”

Före lektionen berättar läraren vad de ska kunna innan veckan är slut. Vad de ska göra. Två elever håller en redovisning om de slavsamhällen som skildras i Gamla testamentet, och sedan leds en diskussion om vilka hierarkier som finns i vårt samhälle.

– Vi är inte jämlika mot flyktingar som inte släpps in, säger en tjej.

– Om det är stökigt på skolgården kan en lärare säga att ”det är killarna, så klart”. Vissa killar stökar, men inte alla. Det är … generaliserande, säger pojken.

Alla elvaåringarna är välformulerade. Ingen talar som inte har fått ordet och jag minns mitt eget mellanstadieklassrum.

Ett vagt grupparbete som ständigt pågick. Ett stirrande ut genom fönstret.

Min upplevelse kan förklaras av att jag var håglös, men när jag i 20-årsåldern plötsligt blev motiverad och läste humaniora på universitetet hade vi sällan mer än två lektioner i veckan. Så oändligt mycket egen tid.

Och när jag lyssnar på barnens diskussioner om politik och historia tänker jag plötsligt att den här skolan kanske hade varit bra för mig. Att jag hade kunnat bli en annan och mer effektiv person som talat olika språk och spelat piano med rak rygg.

Om jag fick barn: skulle jag kunna sätta dem i den här typen av klassrum?

Om jag var tvungen att välja: skulle jag vilja att de satt ned i sin bänk eller började protestera och säga emot?

Foto: Hilda ArnebackI Göteborg håller David Eberhard sitt populära föredrag om ”hur barnen tog makten”, vilket också är namnet på en av hans böcker. Foto: Hilda Arneback

Inför ett fullsatt Folkets hus i Göteborg håller psykiatrikern och författaren David Eberhard ett föredrag om ”hur barnen tog makten”. Han har listat allt som svenskar är rädda för och kommit till finalen:

– Det absolut farligaste av allt är … Håll i er nu … Auktoritär uppfostran! Har ni hört talas om en herre som heter Jesper Juul? Då vet ni också att när ens treåring kastar gröt omkring sig så ska man sätta sig ned och möta barnet på barnets nivå.

– Men vet ni vad som händer om vi inte uppfostrar våra barn? Har ni läst ”Flugornas herre”?

Till stora delar är David Eberhards show en standup om svensk välvillighet. Om samhällets mjukhet. Han förställer sin röst så att den låter som en kvinnlig myndighetsperson och ger en sammanfattning av kommunernas föräldraskapskurser: om du låter bli att ta konflikt så blir det ingen konflikt. Och så peppen av medelmåttiga tonåringar om att du kan bli precis vad du vill.

– Åh, det är så fint. Jag menar det. Sverige, Sverige. Var kommer alla dessa fina människor ifrån?

Andra världskriget var en vändpunkt även för pedagogiken.

– Hur kunde en hel generation av tonåringar begå brott och sedan skylla på att de bara lydde order? Många psykologer ansåg att det bottnade i en auktoritär fostran. Sedan dess har de skandinaviska länderna gått allra längst i att barn ska lära sig kritiskt tänkande, säger Catharina Hällström, fil dr i pedagogik och verksam på Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet.

 

Det här är ingen ny avancerad vetenskap. Det handlar om sunt förnuft. Man får göra det som känns rätt.

 

Under 60- och 70-talet var den liberala barnsynen uppbackad av en kollektiv kamp för dagis och bidrag. Med 80-talet kom ett större fokus på det enskilda barnets känslor och Nordens största föräldraskapsförfattare Jesper Juul betonade deras särart och relationer.

Under 90-talet formade frihetsidealen den utbildning som av sina kritiker kallades flumskola – samtidigt som delar av välfärden nedmonterades. Fritidsgårdar stängde. Och medan stödet från samhället minskade skruvades individualismen upp.

– Vi har de senaste åren haft vuxna som ska förverkliga sig själva, och ge sina barn de bästa förutsättningarna att göra detsamma, säger Catharina Hällström.

Hon menar att det öppnat en oöverskådlig marknad av experter och teorier. Trådar på Familjeliv som är så långa att ingen sett slutet.

Om man vill förstå David Eberhards lockelse är det mot bakgrund av den sortens stressande frihet.

Under pausen går folk ut i skymningen. Ställer sig i klungor. En försenad kvinna möter upp sina vänner och säger att hon känner sig helt överklädd.

Hur upplever ni vår tids syn på barn?

– Man känner mycket skuld över att något ska ha gått fel. Något man missade som påverkade anknytningen.

– Jag får panik över alla insatser som ska manifesteras på Instagram. Smoothies med frön till mellanmål.

– Och man får inte bli arg. Och om man råkar säga att de ritat en fin teckning kan de bli prestationsinriktade.

Att läsa om auktoritär fostran var befriande, säger Sara Sundelius.

– Jag har börjat testa att bestämma: Nu gör ni så här! Nu går ni dit! Och jag märker att mina barn mår bra av det. Vilket inte är konstigt. Jag önskar det för egen del nästan varje dag: att någon kom in och sa ”gör så här så blir det bra”.

Foto: Hilda Arneback När föredraget fortsätter berättar David Eberhard (bilden) att ett barns personlighet till stor del är genetisk. De som skyller sina problem på uppväxten har ofta fel och det är nästan omöjligt att förstöra en unge. Visst är det skönt? Visst är det befriande? Och när han säger så andas hela publiken lättad ut ur en enda lunga.

Slutsatsen är att en förälders viktigaste uppgift är praktisk. Man ska lära sina ungar att cykla, diska och uppföra sig i olika sociala sammanhang och det är raka rör – inget krångel.

Men David Eberhard håller inte med om att han skulle vara en pedagogisk populist.

– Det här är ingen ny avancerad vetenskap. Det handlar om sunt förnuft. Man får göra det som känns rätt. Jesper Juul har inte fler referenser än min gamla mormor, säger han efteråt.

Foto: Hilda Arneback Annika Ingemarsson (bilden) uttrycker sig också krasst om skolans auktoritära drag. Att de nu ska återuppta undervisningen i bordsskick är en fråga om smidighet.

– Vi vet inte var de kommer att hamna sedan. Och i vissa sammanhang är det viktigt att veta vad som gäller kring olika sorters knivar och gafflar.

Innan jag lämnar skolan pratar jag med en pojke som går i fyran och varje dag pendlar till Södermalm från en söderförort.

– Jag kunde nästan ingen svenska när jag började och fick plugga en massa grammatik. Nu har jag blivit duktig på nästan alla ämnen.

Vad beror det på, tror du?

– Jag gör mycket läxor. Mina kusiners skola är helt annorlunda, för de har Ipads på lektionen och alla spelar i smyg. De tycker att det här är konstigt. Att jag blivit tråkig.

Jag frågar bland eleverna hur lärarna får dem att lyda alla regler.

– Annars får man extraläxor som man måste redovisa för klassen – så att man får känna på hur det känns om ingen lyssnar. Eller så åker man ut.

– Eller får kvarsittning.

– Och om det inte hjälper måste man sluta på skolan. Tyvärr.

De auktoritära blir allt fler i tider av kris – eller i tider av farofyllda stämningar och känslan av kris.

Nazar Akrami undersökte den processen genom att låta några grupper läsa en fiktiv skildring av Sverige om tjugo år – i tron att det var en minnesövning. I landet som skildrades var arbetslösheten stor och brottsligheten hade ökat. Medborgarna tvekade inför att ringa den korrupta polisen. Strax efteråt ombads de vara med i en helt annan studie och fick göra auktoritära personlighetstester. Där hamnade de betydligt högre på skalan än de som inte hade läst den dystopiska Sverigeskildringen.

Nazar Akramis team har också studerat de auktoritära väljarnas koppling till olika partier.

– Tidigare var det här en spridd grupp. Vad som hänt nu är att de fångats upp, synliggjorts och blivit en röst i politiken, säger han om det faktum att de rört sig mot Sverigedemokraterna.

Samma tendens syns i en studie om förstagångsväljare som följts sedan de var 13 år gamla. De som på valdagen år 2014 lade sin röst på SD hävdade mer än andra att det finns bättre sätt att styra ett land än genom demokrati och att en icke-demokratisk regering kan vara att föredra under vissa omständigheter.

Om man talar om auktoritär uppfostran handlar det oftast om hur föräldrarna ska agera. Vilken sorts skola som är bäst. Men Artur Nilsson beskriver ännu en nivå – som synliggör vår tids auktoritära.

– Då anser man att människans destruktiva sidor behöver kontrolleras och civiliseras av kollektivet. Med disciplin och bestraffning. Genom att hon ges en identitet utifrån med hjälp av seder och traditioner som skapar en känsla av gemenskap. Det kan vara i religiösa grupper. Men också i politiken. Och i dag kanske särskilt inom nationalismen.

I våras publicerade den före detta SD-toppen Erik Almqvist en text om barn. Om att familjebildning är det bästa sättet att hedra sitt folk. Han skrev att ”när Viktor Orbán talar om att göra allt som står i hans makt för att öka barnafödandet i syfte att säkra att det ungerska folket kan existera även om tusen år – det är nationalism”. Texten delades av bland andra den tidigare SD-profilen William Hahne. Han är mitt uppe i sin militära utbildning när jag ringer.

– Du vill prata med några som delar mina familjevärderingar, men som också är föräldrar? Hur många namn vill du ha?

Foto: Hilda ArnebackStefan och Caroline Phillipp tycker att det är problematiskt att människor ”inte längre erkänner auktoriteter”. Foto: Hilda Arneback

Mamman pappan och barnvagnen är framme vid Domkyrkan dit de går ibland om söndagarna. När familjen ska fotograferas kastar Stefan Phillipp upp babyn i luften.

– Hon är en symbol för Caroline och mig. Hon representerar oss. Men att skaffa barn är också att bidra till sitt land. Vi skapar framtida generationer. Vi tror på en nationell gemenskap där man delar värderingar och har familjen i centrum. Tyvärr blir samhället allt mer splittrat. Men vi har många vänner.

Stefan Phillipp hade en trygg barndom på landet i Österrike.

– Vi firade alla traditioner. Julen, påsken. Och vi bjöd hem andra familjer. Vi hade stora kalas.

Medan han talar om sin uppväxt nickar Caroline Phillipp som om hon instämde i en bön.

– Ja. Ja. Så ville jag ha det. Min skola var kaos. Och man visste aldrig vad man kom hem till. Mina värderingar har jag inte direkt fått från min familj utan mer på grund av dem. Hur rörigt allt var.

Men ändå är det du som har brutit dig loss från din bakgrund och hittat en egen väg.

– Ja. Jag har alltid varit väldigt självständig.

Ser du det som en revolt?

– Nej, jag vill inte kalla det för en revolt. Men jag har velat visa dem hur fel de gjort. Och hur ett riktigt familjeliv ser ut.

Jag frågar vad hon tycker om den sortens auktoritära politiker som dykt upp i flera länder.

– Hillary är så mjäkig att jag mycket hellre hade valt Trump. Jag håller inte med om exakt allt han säger men han har lösningar.

Tror du att en variant av Trump skulle vara möjlig i Sverige?

– Ja. Jag kan tänka mig en liknande rörelse. Om det kommer en person som inte bara pratar om vad den vill utan om hur vi ska nå dit. Som talar om vad vi ska göra. Det skulle vara spännande om en sådan dök upp som gubben i lådan. Så som Donald Trump var gubben i lådan.

Foton i text: Hilda Arneback

De auktoritära – påkostad forskning

De auktoritära – påkostad forskning 
inom socialpsykologin

Forskningen om de auktoritära är socialpsykologins mest påkostade någonsin och föddes ur andra världskrigets vilja att förstå hur människor har kunnat rusa ut på torgen och hylla auktoritära ledare. Den kanadensisk-amerikanske socialpsykologen Bob Altemeyer sammanfattade den auktoritära personligheten som bestående av tre aspekter: underkastelse inför auktoriteter, en förkärlek för konventioner och en aggression mot det avvikande.

I Sverige har forskning om politisk psykologi i perioder varit känsligt.

– Vi har präglats av en syn på att allt – från missbruk till rasism – kan förklaras med ekonomiska och sociala förutsättningar. Men det börjar ändras nu. I dag vet vi att sådant som arv och personlighet också spelar roll. Att det är viktiga pusselbitar, säger freds- och konfliktvetaren Ralph Sundberg.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.