Tre månader för tidigt födde Jenny Sands sin son Jack Evan Sands. Under förlossningen tvingades läkarna söva ned henne för att rädda hennes liv till följd av komplikationer. Sex dygn senare fick hon för första gången hålla i sin Jack. Han var då död.
Det var redan i vecka nio under graviditeten som Jenny Sands och hennes man, engelskfödde Callan, insåg att det var något konstigt. Graviditeten var inte som när hon väntade storebror Luke, som föddes 2005. Hon blödde ofta på grund av att moderkakan satt lågt placerad och hon åkte ofta akut till Karolinska universitetssjukhuset i Solna för att få hjälp. Vid ett besök i vecka 23 kunde läkarna inte höra några hjärtslag från bebisen. Nu var det bråttom.
– De sade till oss att de var tvungna att göra ett akut kejsarsnitt inom tre minuter för att barnet inte skulle dö av syrebrist. Läkaren frågade oss rakt på sak: ”Vad ska vi göra om ert barn inte visar livstecken? Vill ni att vi försöker återuppliva barnet?” I det ögonblicket stod tiden stilla. Vi tittade på varandra och visste att med största sannolikhet så skulle ett barn fött i vecka 23 som haft syrebrist i magen få mycket allvarliga hjärnskador och då var valet att låta barnet dö det enda rätta, hur smärtsamt beslutet än var för oss som redan älskade vårt barn.
En ny koll av hjärtljudet gjordes med en annan apparat, och då hördes hjärtslag. Krisen var för tillfället över.
I januari 2008 drabbades Jenny av en stor blödning. Den här gången blev det kejsarsnitt. Jack föddes tre månader för tidigt och vägde drygt 1,1 kilo.
– Jag var vaken under kejsarsnittet och barnsköterskan gjorde allt hon kunde för att jag skulle få en glimt av vår bebis. Hon sa att det var en pojke och att han skrek själv och var rosa och såg jättestark ut. Det enda jag såg av Jack var hans lilla ben. Det var problematiskt att stoppa blödningen så läkarna sövde mig.
Under tiden som läkarna opererade Jenny Sands lades Jack i en kuvös och fördes till neonatalavdelningen på KS. Hans pappa Callan var med hela tiden och de första rapporterna var att deras nyfödde son var stark men att han kämpade, precis som alla för tidigt födda barn, med andningen.
– Läkarna på neonatalen på KS gjorde ett fantastiskt jobb. De gjorde allt som gick att göra för att hjälpa Jack. Jag hade fullt förtroende för deras förmåga att fatta snabba och korrekta beslut, berättar Callan Sands.
Samtidigt som tillståndet för Jenny Sands på intensivvårdsavdelningen sakta förbättrades blev Jacks kamp med det för tidiga livet utanför livmodern alltmer påfrestande. Callan vakade dag som natt vid Jacks kuvös på neonatalavdelningen och vid Jennys sida på intensiven.
– Jag kallades ned till Jack tidigt på morgonen för att han hade fått en blödning i lungorna. Han hostade upp blod och jag såg på instrumenten vid kuvösen hur syrenivån i Jacks blod sjönk mot noll. Det var fruktansvärt. Till slut kunde inte läkarna göra mer för att rädda hans liv. De tog upp Jack ur kuvösen och han dog sakta i mina armar, berättar Callan Sands.
Kort efter det att Jack avlidit begav sig Callan tillsammans med sin döde son och Luke till intensiven där Jenny nyss hade vaknat upp. De lade Jack i hennes famn.
– Det var första gången jag höll i Jack. Han var klädd i fina kläder som en sjuksköterska sytt och han var fortfarande varm, säger hon.
Det var nu, när allt såg som mörkast ut för familjen Sands, som de fick det stöd som de inte trodde var möjligt.
– Vi blev liksom infångade av vårdapparaten på KS. Vid min säng stod läkare, sjuksköterskor och kuratorer med empati och kärlek beredda att göra allt för att hjälpa oss. De lät oss leva ut krisen på sjukhuset, vilket var en helt överväldigande upplevelse. De lyssnade på oss och uppmuntrade alla våra känsloutbrott. De var en fast hand i början på vår sorg och det kommer vi aldrig att glömma. Vi kan inte tacka dem nog för den äkta medkänsla och empati vi kände.
Hemma i Upplands Väsby hänger ett familjefoto på hela familjen Sands i vardagsrummet. Det är taget av en sköterska på KS och där sitter Jenny med Jack i famnen och bredvid Callan och Luke Sands.
– Jack finns fortfarande med oss i familjen. Inte rent fysiskt, men minnet kommer alltid att finnas kvar. Så snart vi kan besöker vi kyrkogården här intill där han är begravd.
Jenny Sands berättar att hon och Callan på olika sätt vill ge tillbaka något av allt de fått från KS.
De har bland annat engagerat sig i stiftelsen Tummeliten.se (som bildades 1998 efter en donation av Astrid Lindgren) som delar ut medel för forskning och vidareutbildning av personal på neonatalavdelningar samt stöttar föräldrar till barn som vårdats på dessa avdelningar.