Svaret kan låta märkligt för utomstående, men motståndet beror främst på att vargarna hotar den speciella svenska jakttraditionen.

Mer förenklat kan man säga att konflikten bygger på det faktum att vargarna ibland dödar jakthundar.

Andra orsaker, som att vargarna ibland dödar får och kalvar, konkurrerar om viltet, eller väcker rädsla när de stryker förbi husknuten, har sannolikt inte spelat lika stor roll – även om de ofta lyfts fram i den massmediala debatten.

Jakten är en stor och viktig företeelse på den svenska landsbygden och i de allra flesta fall sker den med lösdrivande hund.

När en sådan hund springer in i ett vargrevir och blir dödad väcker det följaktligen ont blod. Vill man hårdra det hela skulle man kunna säga att vargarna står i konflikt med en specifik nordisk jakttradition. Utanför de nordiska länderna är nämligen jakt med lösdrivande hund inte alls en lika vanlig företeelse.

– Hundproblematiken har extra stor betydelse i Sverige, liksom i Norge och Finland. Här har hundarna en mycket starkare ställning än i andra länder. Löshundsjakten är stor, och hundarna är dessutom familjemedlemmar på ett sätt som inte är så vanligt på andra håll, säger Olof Liberg, koordinator för det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv.

För människor som inte jagar, eller inte har kontakt med jägare, kanske det här är svårt att förstå. Men utländska rovdjursexperter har nyligen påpekat att om man vill förstå den speciella vargproblematiken i de nordiska länderna är det viktigt att "bli medveten om den sociala och kulturella betydelse som fritidsjakten har på landsbygden i Skandinavien".

Det är därför som jägarna har varit den drivande kraften bakom kravet på vargjakt i Sverige. Utan deras ihärdiga kampanj hade vi sannolikt inte haft någon vargjakt i Sverige i dag.

Vargar jagas visserligen i merparten av de länder där arten förekommer, men orsaken är nästan alltid det hot vargarna utgör mot får, getter, kor och andra tamdjur.

– I Spanien, Italien, Frankrike och på Balkan handlar konflikten om att vargarna dödar tamboskap. Jakttraditionerna i de länderna är helt annorlunda jämfört med Sverige, säger Liberg.

I USA och Kanada är situationen mer lik den i Sverige. Där är fritidsjakten en stor företeelse, och jägarna ser ofta vargarna som svåra konkurrenter om viltet. Ändå finns en stor och avgörande skillnad.

– De har ingen stor hundkonflikt där borta. Jakt med lösdrivande hund är ovanligt i de områden där vargarna finns, säger Liberg.

Det har lett till att kravet på vargjakt i USA i första hand drivs av ranchägare och andra tamdjursägare, inte av jägarkåren. Situationen i Skandinavien och Finland är med andra ord speciell.

Det svåra dilemmat i sammanhanget är förstås att den svenska vargstammen är så liten och bräcklig, bara 200 djur. I Kanada finns 52.000–60.000 vargar, i USA 13.000–17.000. Även Italien, med drygt 500 vargar, och Spanien, med drygt 2.000, har långt större och tätare stammar än vi har.

I Italien är dessutom vargen totalfredad, trots att stammen där är betydligt större än i Sverige. Det går knappast att dra någon annan slutsats än att vargmotståndet är ovanligt hårt i vårt land.

Detta gör det svårt att få acceptans för en vargstam som är tillräckligt stor för att kunna vara livskraftig på egen hand, utan risk för inavel. För tillfället är den helt beroende av att vargar österifrån vandrar in med nytt friskt blod, en situation som kanske kommer att bestå om inte motståndet avtar. Vargens överlevnad i Sverige kan med andra ord sägas hänga på att det finns vargar i Ryssland i framtiden.