Paula: Jag spelade på Dramaten samtidigt som jag höll på med min första egna pjäs. En tidning gjorde ett reportage om mig och om pjäsen, som handlade om kvinnofrigörelsen. Det blev lite halvkaxigt och efteråt fick jag ett brev från en kille som hette Jonas Almquist och ville äta lunch med mig. Han skrev att han spelade i ett band som hette Lädernunnan, som jag aldrig hade hört talas om. Alla jag pratade med sa att han var en galen rockstjärna och att jag skulle hålla mig borta så jag ignorerade honom. Men i en månads tid skrev han långa brev till mig varje dag och skickade en röd ros till varje föreställning.
Oj, vilken uppvaktning!
Jonas: Paula verkade helt enkelt skitspännande. Och nu tjugo år senare är hon fortfarande lika spännande för mig. Med teatern representerade hon en helt annan värld än den jag kände till. Jag såg beröringspunkter i det där reportaget som kändes oerhört intressanta och pusselbitar som triggade någonting i mig.
Paula: Jag blev kär i Jonas innan jag ens hade träffat honom, han förförde mig med sina fantastiska brev, som var mer som romaner. De var otroligt välskrivna och intelligenta och talade rakt till mitt hjärta.
Var träffades ni till slut?
Jonas: Utanför Dramaten, en lördagskväll tror jag.
Paula: Jag hade förträngt att jag skulle flytta så Jonas fick hjälpa mig att packa hela natten. Sen så följde han med till den nya lägenheten och åkte aldrig därifrån. Efter det skildes vi aldrig åt igen.
Hur ser er kärlek ut?
Paula: Vi är väldigt olika och vi har aldrig tråkigt ihop. Jonas har alltid varit väldigt stöttande och en väldigt närvarande och bra pappa, det är nog ganska ovanligt och jag tror faktiskt inte att det hade gått annars. Han har stöttat mig i att plugga, starta egen teater och en massa annat. Det har kanske snarare varit så att Jonas fått sköta mycket av markservicen.
Jonas: Vi har ju våra duster och vi är båda väldigt starka och envisa och har stor integritet vilket betyder att ibland så gör det ont. Vi tycker olika och drar åt olika håll. Å andra sidan har vi heller aldrig tråkigt. Vi är konstnärligt lagda och har ett stort uttrycksbehov. Det är viktigt att få ha en frizon och vi kan ge varandra det.
Är ni tajta som par?
Jonas: Nej, vi är snarare någonstans mellan Artur Lundqvist/Maria Wine och Richard Burton/Elizabeth Taylor. Väldigt starkt. Men det är svårt att sätta ord på det vi har ihop, det går inte riktigt att förklara utan att det känns klyschigt.
Paula: Men sen handlar det ju mycket om att vara mamma och pappa, det går inte bara att tala om parrelationen utan att nämna familjerelationen. Vårt första barn föddes med ätstörningar vilket var oerhört traumatiskt och vår relation påverkades mycket av det. Vi kom närmare varandra, men samtidigt hamnade allt fokus på barnen.
Hur håller man ihop?
Jonas: Om man ska vara frank så när barnen en dag flyttar hemifrån och det plötsligt blir ett vakuum och man börjar upptäcka varandra igen, då vet man inte vad som händer. Man kanske har utvecklats parallellt eller var och en för sig. Men det behöver inte heller vara negativt.
Paula: Den historia vi har ihop tycker jag är väldigt värdefull och inget som man lätt vill kasta bort. Men det gäller att hänga med i varandras utveckling, ens behov förändras ju under tjugo år. Som kvinna taggar man snarare upp i min ålder medan män ofta taggar ner. Framför allt tror jag det är viktigt att fortsätta hitta gemensamma projekt annars dör relationen. Om det så bara är att skaffa en hund ihop, resa eller se en pjäs och fylla på det gemensamma upplevelsekontot.