Mattias Nilsén är en av Sveriges cirka 400.000 bloggare. Mattias är småbarnspappa, bor på Södermalm i Stockholm och arbetar med webbaserad reklam. På bloggen Söderfamiljen skriver han om sin passion för att baka surdegsbröd och om pappalivet med sonen Vidar. När Mattias och hans fru bjuder hem goda vännerna Kattis och Robban, med sonen Alexis, blir det gårdsproducerad chorizo och portugisisk bönsoppa. Efter maten leker Vidar och Alexis ”att de bestämmer på Rosenhills äppelmusteri”.
Dock är Mattias Nilsén rimligen ett fantasifoster. (Den lilla procenten tvivel kommer sig av att Nilsén, trots de halsbrytande satiriska svängarna i bloggen, envist hävdar att han är ”på riktigt”.)
Men med största sannolikhet är hans självupptagna Södertillvaro och förnumstiga funderingar fritt uppfunna av en ännu så länge okänd upphovsman. Just nu spekuleras det vilt på bloggar och debattforum om vem som ligger bakom Söderfamiljeöverhuvudets snusförnuftigheter – Killinggängets Johan Rheborg har nämnts, liksom krönikören Alex Schulman och Aftonbladets Fredrik Virtanen. Under tiden rusar besöksstatistiken för Söderfamiljen i topp.
Mattias Nilsén är långtifrån ensam. Rektor Leif Waldemark, som leder den kristna friskolan Mullbergaskolan återfinns i en annan populär fejkblogg. Mullberga-Leif fick mycket publicitet för ett par månader sedan, när han lyckades få ett inlägg med kritik mot utvecklingsläran publicerat på debattsajten Newsmill.
På Apans lilla blogg kan man följa Praktikanten, Lena på ekonomin, ”hon i receptionen” och de andra anställda på det uppenbart påhittade kontoret Skogen.
Fejkbloggar är förvisso ingen ny företeelse. För fem år sedan satte fotbollsbloggaren Mats Hård myror i huvudet på sportintresserade, med initierade och skruvade interiörer ur sportjournalistikens värld i bloggen Thefineartoflosing. Efter några månader trädde upphovsmannen fram – det visade sig vara TT-journalisten Olle Svalander, som senare gav ut bloggen i romanform.
I våras seglade bloggen Sanningen måste fram upp som den mest lästa kristdemokratiska webbplatsen. Men bloggaren Inger ”Pling” Johansson var ett fantasifoster, skapat av reklammannen Ulf Wickberg som ville väcka debatt om kristdemokraters syn på homosexualitet.
Ungefär samtidigt kunde man följa den unga bloggerskan Erika Ascot och hennes depraverade Östermalmstillvaro. Hon visade sig vara ett led i Malmö Operas pr-arbete för deras uppsättning av ”Vanessa”.
Bloggförfattarna tog livet av Erika genom att låta henne hoppa ut genom ett fönster.
Varför vill vi nätsurfare låta oss förbryllas av fejkbloggar? Johan Hedberg, pr-konsult på kommunikationsbyrån Springtime och expert på sociala medier, tycker inte att det är så konstigt:
– Bloggen som uttrycksform har blivit mer allmänt spridd, och ironin, satiren och det fiktiva verklighetsskapandet har flyttat efter. När andra medier uppmärksammar fenomenet märks fejkbloggarna bättre i bruset.
Johan Hedberg tror på en ökning av fejkbloggar som används för att nå ut med opinionsbildande budskap.
– Ja, det kommer vi säkert att få se i den kommande valrörelsen.
Annika Bergström är studierektor på Journalisthögskolan i Göteborg och forskar kring nya mediers publik. Hon påpekar att det finns olika sidor av fejkbloggande:
– Till en del handlar det om ren underhållning, många gånger harmlös sådan. Men det finns ju andra exempel också. Som när Forum för levande historia fick en ”systersajt” som förnekade Förintelsen. Bägge sajterna hette www. Levandehistoria, men de hade olika domännamn. Det belyser vikten av bra medie- och källkritik, säger Annika Bergström.
Artikelförfattaren bloggade från familjens semesterresa i USA sommaren 2009. Bloggen nådde sällan över tvåsiffrigt antal unika besökare.