Vid varje höstdagjämning samlas klubbens medlemmar till årsmöte och då upprättas en överlevnads- och en katastrofplan för den kommande vintern.
– Det finns två vägar att gå, säger Gunvor Sand Edwall.
– Antingen ignorera vintern eller vägra vinter.
Klubben får bara ha 15 medlemmar och bara kvinnor är välkomna. Den yngsta är 31 och den äldsta närmar sig 70.
– Vi försöker säkra återväxten, men var och en får förstås bilda egna klubbar.
– Blir vi tillräckligt många så bildar vi VCO – Vinterhatarnas Centralorganisation. Det har vi planer på.
Gunvor Sand Edwalls eget vinterhat grundlades på en dalsländsk landsbygd utan belysning och skottade vägar och två kilometer till järnvägsstationen och tåget till skolan.
– Jag har skottat och pulsat tillräckligt, säger hon.
Men kan det inte vara kul att åka skidor eller pulka?
– Nej. Nej. Nej.
Får ni överhuvudtaget ägna er åt vintersport?
– Absolut inte, det är förbjudet enligt stadgarna. Undantag ges endast om man riskerar att bli av med sitt arbete eller riskerar skilsmässa.
Vinterhatarklubben grundades redan 1987 efter en vinter liknande den nu rådande.
– De första åren därefter var vintrarna plötsligt väldigt milda. Det tog vi åt oss äran för, säger Gunvor Sand Edwall.
Klubbens katastrofplan är hemlig, men överlevnadsstrategin går ut på att skicka svavelosande brev till varandra där man således till likasinnade får klaga och gnälla så mycket man vill.
Och så handlar det om att träffas för att äta god mat, dricka gott vin och läsa goda böcker. Inomhusaktiviteter för hela slanten, alltså.
Men sol på orörd snö, iskristaller och blå himmel, visst kan vinter vara väldigt vacker?
– Jo, en månad om året. Årstiderna ska veta sin plats och inte dra i väg. I alla fall inte vintern.
– Sommarn kan möjligtvis få breda ut sig halvårsvis.
Klubbens medlemmar har till och med väckt tanken på ett vintermuseum i Dalsland.
– Där skulle vi kunna ha utställningar om hemska vintrar, fula vinterkläder, kläder som kliar och slickstolpar där man kan fastna med tungan.