– Här är det annorlunda. Mina föräldrar känner sig trygga när jag är här, säger Emmelin Youssef, 14 år, på Verdandis föreningslokal i Tensta.
Om de fjortonåriga flickorna i innerstan väljer bort fritidsgården för andra aktiviteter, har deras jämnåriga systrar i de invandrartäta förorterna ofta inte något val över huvud taget.
– Har man en familj som inte bejakar idrotten är det ofta svårt för de fjortonåriga tjejerna att syssla med någon fritidsverksamhet. Problemet är att många av de tjejer som stannar hemma gör det för att de är tvungna och inte för att de vill, säger Eva-Britt Leander, chef för fältassistenterna i Spånga-Tensta.
Stig Nilsson, chef för Verdandis ungdomsverksamhet i Tensta, håller med.
– Stadsdelens kulturella och religiösa prägel gör det knappast lättare för de unga tjejerna i området att finna sig tillrätta. På många ställen tar killarna över ungdomsgården och gör den till sin. Då blir det lätt så att föräldrarna säger åt sina flickor att inte gå dit, särskilt i ett invandrartätt område som det här, säger han.
Den egna verksamheten har lyckats nå en hel del flickor genom att etablera kontakt med deras föräldrar.
– Alla som vill vara med här regelbundet måste teckna ett familjemedlemskap för 300 kronor per år. Dels är det för att vi ska kunna hålla alla försäkrade på våra utflykter, dels är inbetalningskortet en bra förevändning att få träffa föräldrarna, säger Stig Nilsson.
När föräldrarna fått veta lite mer och sett hur lokalerna ser ut försvinner ofta en del av deras oro. Flickor som på sin höjd får träna basket med flicklaget efter skolan, får tillåtelse att gå till ungdomslokalen och träffa andra. Tjej-kvällarna på måndagar har också hjälpt till.
– Egentligen ska det inte behövas någon renodlad tjejverksamhet. Men vi ville starta den för att hjälpa tjejerna att bli lite tuffare. Så att de vågar ta för sig i den vanliga, blandade verksamheten, säger Stig Nilsson.
Fjortonåringarna Emmelin Youssef och Daniella Gabriel kommer till lokalen flera dagar i veckan. För att titta på tv, spela spel, surfa på nätet eller bara prata.
– Man kan göra sina läxor här också. Det är alltid någon äldre här som kan hjälpa en. Det är bra. Då är mamma inte orolig, säger Daniella.
Emmelin uppskattar särskilt de gemensamma bio- och restaurangbesöken som alltid innebär en utflykt till andra delar av Stockholm. Sådana kanske det inte skulle bli så många av utan föreningen för hennes del.
– Killar kan göra mer grejer än tjejer, de får vara ute längre och så. Tjejer är lite hårdare hållna. Men här får jag vara till klockan nio, tills det stänger, säger Emmelin.
Båda talar också varmt om den kursgård i Dalarna där föreningen ordnar läger för medlemmar tre gånger per år. Både Emmelin och Daniella har varit i väg flera gånger utan föräldrar.
– Det är superkul. Jag har varit där flera gånger. Jag skulle aldrig åkt till Dalarna om jag inte var med här, säger Emmelin.
Gada Ibrahim är 25 år och en av verksamhetens ideellt arbetande ungdomsledare. Hon tror stenhårt på riktad tjejverksamhet som ett första steg till att leda in fler i den mixade gruppen.
– Jag talar av egen erfarenhet när jag säger att invandrarföräldrar ofta är väldigt stränga när det gäller döttrar. För många tjejer är tjejkvällar och liknande enda chansen att få komma ut. Och jag vet själv att det kan vara ett väldigt stöd för självförtroendet att få komma till ett ställe som det här. Där alla får vara den de egentligen är, säger hon.