Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Nyheter

Två hundra ­tusen ­svenskar spelar ­poker ­regelbundet.

Någon blir rik, ­andra fattiga. ­Staten ­tjänar ­miljarder på spel­beroendet. När börjar man ­spela? Var slutar det? Tre spelare berättar hur det gick för dem.

TONY

Plötsligt händer det! Som för Tony Vestberg julaftonen 2004 när familjen och släkten samlats. De hade ätit och bytt julklappar och var alla dästa och lite uttråkade fastän kvällen var ung. Någon föreslog att de skulle spela kort och Tony, som hade sett ett teveprogram om ett pokerspel som hette Texas holdem, lärde stapplande ut reglerna. Det kom att bli en vild afton, med hög puls, tillbakahållen andning och arga vrål. När kvällen var över hade Tony spelat av en av sina äldre kusiner tusen spänn. Det var en enorm kick, både att vinna och att plötsligt ha en massa pengar. Särskilt för en kille på arton år som inte haft andra inkomster än studiebidraget.

- Ett par veckor senare, berättar Tony, sa en kompis att det fanns en pokerklubb här i Handen. Det skulle bli tävling, så jag gick dit, kollade läget och anmälde mig. De visste inte hur grön jag var. Vi var ungefär tjugofem spelare. Insatsen var tre hundra kronor och första pris fyra tusen. Jag tog det lugnt och spelade avvaktande, och vann hela turneringen. Det gjorde mig småchockad faktiskt. Vid nästa tävling kallades jag Mästaren!

Tonys intresse kom att bli en inkomstkälla, ett heltidsengagemang och en livsstil. I dag är han tjugo år, bor i en egen tvåa i Haninge och trivs med det. Han skulle inte tacka nej till ett lyxliv i Las Vegas, men är realist.

- Jag älskar själva sporten mer än pengarna. Det är det största frihetsjobb man kan ha. Men man ska inte ha bråttom. Då kan allt kollapsa.

I perioder har han kunnat försörja sig på spelet, men ibland får han ta ströjobb för att ekonomin ska gå ihop. Och en sak lovade han sig själv tidigt: att aldrig låna pengar till spel.

- Mamma var aldrig orolig för mig. Hon är inte insatt i vad jag gör, men hon vet att jag har kontroll. För andra föräldrar är det mer tabu. Många fördömer pokern, men jag tycker det finns mer positivt än negativt i spelandet.

Det är kanske inte så konstigt att vuxna har svårt att förstå tonåringar som sitter uppe och spelar nätpoker i stället för att sova. Som vägrar lyssna på förmaningar, blir vresiga, förlorar kontakten med gamla kompisar, slutar träna och struntar i skolan. Många ungdomar vet inte hur man spelar med måtta, och Tony hade också vissa problem.

- Det är svårt att kombinera poker och studier. Det gick inte bra för mig på gymnasiet, berättar han. Men jag hade nog slarvat ändå. Jag var skoltrött och tog studenten med medelmåttiga betyg.

Nej, plugga vidare är inget som lockar. Han vill satsa på pokern, tjäna pengar på det och i framtiden investera i företag. Mest tjänar han på att "grinda" (uttalas: grajnda), det vill säga spela på nätet, timme efter timme, vinna "cashgames" och "sit & go"-turneringar, förlora, komma tvåa, "casha" hem tre tusenlappar här och "losa" två där. Öva, nöta in händer, statistik, lära sig "reads" och "tilta".

Fast tilta är det man aldrig bör göra, det vill säga förlora omdömet och råtorska. Följden kan bli att spelaren kastar ut sin mammas laptop genom fönstret, krossar en spegel på pokerklubben, blir portad och går lös på parkerade bilar utanför, eller - värst av allt - lånar pengar och fortsätter att spela i tron att han kan vinna tillbaka det han förlorat.

Tony däremot tiltar på det föredömligaste av sätt: han stänger av datorn och gör något annat. Om alla spelare gjorde som han skulle det inte finnas något som heter spelmissbruk.

Om det är på nätpoker man tjänar pengar, så är det på live-turneringar man vinner prestige. Det är när spelare samlas på riktigt, man mot man, betalar en insats och spelar tills någon har kammat hem hela potten. Den enklaste formen är "homegame". Då träffas pokerkompisar hemma hos någon som har spelbord och marker, och kör en enbordsturnering med kanske hundra kronor som insats. Det är ett sätt att umgås, avspänt men med en udd av allvar. Den mest prestigefulla turneringen är World Series Of Poker (WSOP), som hålls i Las Vegas med tusentals deltagare. Etta i fjol blev Jamie Gold från USA som vann 12 miljoner dollar.

Tony håller sig på hemmaplan, förutom när han som yngsta deltagare for på Pokerforums Cruise 2006 på en Finlandsfärja för några månader sen. Han är medlem i ett par klubbar i Stockholmstrakten, där turneringar ordnas med jämna mellanrum. Men homegamen betyder också mycket, att spela med gamla och nya kompisar hemma i vardagsrummet. Snacka, tracka varann, vinna respekt och garva.

- När vi började för två år sen spelade vi varje dag, utan paus. Nu blir det ett par gånger i veckan. Några jobbar och pluggar, så man får anpassa tiden lite.

En onsdagskväll sitter de där igen, i vårskymningen med öppet fönster och påslagen teve. Sju killar med keps runt ett grönt filtbord. Markerna rasslar och stämningen är trött men koncentrerad.

De "foldar", "checkar", synar och snackar fotboll, som om de inte har gjort annat i hela sitt liv. Det är ett språk ingen annan förstår. Någon utnämner sig till "neighborhoodfish", en annan "längtar efter att floppa", en tredje hade "öppet på turnen". David tror att han bluffar, men sitter på stege. Oliver ruvar med musik i lurarna och hoppas på "hattrick". Han har vunnit två gånger i rad, men det är Robin som tar det. Tony blir tvåa och det har gått fem timmar. När de sista har dragit packar Tony ihop markerna, plockar bort läskflaskorna och tar nåt att äta. För de flesta lider dagen mot sitt slut, för andra har den precis börjat. Det är bara att slå sig ner vid datorn och sätta i gång. Utbudet är hur stort som helst. Tusentals spelare över hela världen har loggat in. Det är bara att välja sajt och köra.

MICKE

En vinterdag för två år sedan drabbades Micke och Jessica Norinder av ett tungt besked. Deras yngsta dotter Alice, som bara var sju månader gammal, led av en obotlig sjukdom som heter Krabbes sjukdom. Det är en ärftlig och snabbt fortskridande hjärnsjukdom, som både Micke och Jessica ovetande varit bärare av. Livet tog en ny vändning. Vardagen som butiksägare och småbarnsföräldrar sattes ur spel. Allt handlade om att ta in det som hänt, att hjälpa de större barnen att förstå, orka med frågorna från anhöriga och vänner, och att leva med och vårda ett barn som alltför snabbt skulle försämras och gå bort.

- Vi sörjde på väldigt olika sätt, berättar Micke. Jessica blev inbunden och ville inte träffa folk. Det var hon som till största delen tog hand om Alice. Jag var den som skötte butiken, träffade personalen och hade kontakt med alla när de frågade hur det var. Vi skapade en hemsida (www.krabbes.se) där vi skrev dagbok och nådde andra familjer som drabbats av det här. För mig underlättade det att prata om det.

- Det blev bara så. För mig var det inget alternativ att lämna henne en sekund, förklarar Jessica. Micke var mer ute. Det var då han började spela poker på kasinot. När man befinner sig i en sån här kris & Man måste överleva, båda två, på bästa sätt.

Jessica och Micke tar emot i den stora, ljusa villan i Sundbyberg. Från en inhägnad på tomten kikar hundarna Charlie och Chico nyfiket fram mellan spjälorna och i garaget sticker baken på en skinande Mercedes CL 600 fram med registreringsskylten HOLDEM.

I vardagsrummet lyser vårsolen in genom den öppna altandörren. Alice har varit död i snart ett år, och på en spiselkrans står mängder av fotografier, hälsningar och små nallar som minner om henne och hennes sista tid i livet.

- Vi skaffade faktiskt Chico dagen innan Alice dog, berättar Micke.

- Fast jag egentligen inte ville, inflikar Jessica.

- Nej. "Aldrig en hund i det här huset!" sa du, men sen var det du och din mamma som hittade Charlie på nätet. Och det blev faktiskt väldigt bra, en tröst för vår andra dotter. Och för oss.

Man kan undra hur de orkar, med tomrummet efter Alice, med dagisbarn och tonåringar, en stor klädbutik, en nyöppnad inredningsaffär, en reklamfirma och två hundar. Micke är dessutom en av Sveriges mest framgångsrika pokerspelare, vilket innebär att han spelar nätpoker upp till sextio timmar i veckan och live tre kvällar i veckan.

- Det började precis innan Alice blev sjuk. Jag har alltid spelat kort och så, och mycket på Solvalla, och hängde med några till Casino Cosmopol för en pokerturnering. Och så vann jag! Det var mycket pengar. Så jag gick dit igen. Jag vann två tävlingar av tre, och på den vägen är det. När sen Alice blev sjuk blev det en kanal för mig, ett sätt att fly verkligheten. För när man sitter vid pokerbordet, då tänker man inte på det där andra. Samtidigt är det en social grej. Man snackar medan man spelar och lär känna varandra. Jag fick nya vänner. Många pokerspelare handlar kläder i vår butik nu och två av dem kom på begravningen.

Jessica får dra ett tungt lass när Micke tävlar utomlands. Själv följer hon aldrig med fastän hon blir erbjuden. Hon har aldrig spelat poker och vet knappt hur det går till.

- Vad ska jag säga? Jag är ingen spelare, köper aldrig en lottorad, men jag har väl sett på teve som alla andra, förklarar hon och slår generat ut armarna.

- Du kom inte ens och tittade när jag satt vid finalbordet på SM! utropar Micke.

- Nej, om vi ska resa vill jag att det ska vara semester, betonar Jessica. Jag skulle bara bli irriterad av att åka med och sitta där, och känna att vi ändå inte kan umgås.

Till vardags kan det också bli svårt med umgänget.

- De som spelar poker tror att de är närvarande när de har en dator i knäet. Men det är de inte. Då kan jag lika gärna vara ensam! Eller som när vår stora dotter vill något, och Micke svarar, så är han ändå inte där. Nu har vi bestämt att han inte ska spela förrän hon har gått och lagt sig.

Poker tar tid. Det är det svåra. Mängden tid och att spelet pågår på så udda tider. De lever två parallella liv. Hon sover på nätterna. Han på dagarna. Ändå har de allt gemensamt, sorg, glädje, umgänge, städning, vardag. Det är tur att de båda är entreprenörer, så att de kan anpassa sina arbetstider och sköta mycket på distans. Det enda som verkligen skiljer dem åt är pokern.

- Jag tycker det är positivt att Micke får göra det han vill, får leva sin dröm. Det är bra för oss båda, om han mår bra, men det blir lite mycket ibland. Sen är det förstås positivt att det genererar pengar.

Poker och pengar hör ihop. Nästan alla förlorar, bara en bråkdel kan leva på det. Framgång bygger på kunskap om sannolikhetsprinciper, på psykologi, uthållighet, disciplin och tur. Det är det där sista, turen, som skapar charmen med spelet. Man blir inte mästare av en tillfällighet, men vem som helst kan vinna över en mästare.

- Jag är en utpräglad tävlingsmänniska, men självklart spelar jag för pengarna. Jag skulle aldrig göra det för tändstickor. Jag har förstås förlorat också, haft oflyt, men aldrig någon längre period. Jag har disciplinen som krävs, till skillnad från många av de yngre spelarna man kan se på nätet.

Kvällen innan har Micke sett en nätspelare kamma hem 269.000 euro mot en annan spelare. Ingen av dem var över 22 år.

- De spelar om miljoner! Och de har aldrig haft ett jobb i hela sitt liv! Hur ska killen som förlorade klara sig? Har han pengarna, eller ska han låna dem? Och hur ser hans framtid ut? Det är det som är läskigt med nätpoker, jämfört med live. Man ser inte pengarna. Man trycker bara på en knapp.

Mickes tonårsgrabbar går inte i sin fars fotspår.

- Man ska inte spela poker förrän man har en fast inkomst, tycker Micke. Fast ­ibland spelar vi på skoj när de tar hem kompisar. Jag har ju varit med några gånger på Pokermiljonen i teve och det tycker de är kul. Då satsar alla en tjuga.

Vem vet om inte de också fastnar en dag. De flesta killar gör, en kort period eller för alltid. Micke var fyrtioett år när han började. Han kan inte se sig själv sluta. Så mycket i hans liv har kommit att handla om det här spelet. Han sitter i Pokerförbundets styrelse. Han ansvarar för Poker-SM som äger rum i Tallinn i april. Han jobbar med ett spelbolag, har egen sponsor och producerar kläder åt pokersajter.

- Jag ser mig som pensionär på hemmet, och det kommer vara samma sak där. Jag är helt enkelt en pokerspelare. Och det är härligt!

KALLE

Härligt, är nog det sista Kalle Åslund skulle beskriva sitt spelande som. Nej, fyrtio års helvete är en bättre benämning. Hans blick försvinner en stund i fjärran, innan han samlar sig.

- Man levde som en tryckkokare, berättar han. Att vara spelberoende är som att vara heroinist. Det är en drog, samma saker händer i huvudet. Och det är samma typ av jakt. Jakt på pengar, jakt på kick, och abstinens och sömnlösa nätter när man försöker ta sig ur det.

Nu jobbar han på Spelberoendes förening i Stockholm och svarar i telefon, samtalar med andra spelberoende, deras anhöriga, med skolkuratorer, lärare och journalister. Och han brygger kaffe, renoverar lokalerna och förbereder de viktiga onsdagsträffarna. Han har varit spelfri i mer än fyra år och varje dag är en gåva.

- Jag var väldigt ung när jag började hemma i Östersund. Hela familjen spelade. Jag följde med på bingohallar, vi spelade poker för småpengar, sen blev det större pengar. Jag drog på stan, spelade på enarmade banditer, hittade svarta spelklubbar och började stjäla pengar till spel. Sen åkte jag fast. Jag var fjorton år och bestämde mig för att sluta med kriminaliteten.

Men spela, det fortsatte han med. På verkstadsskolan lirade de kort hela nätterna, och när han fick jobb på Saab Scania i Södertälje öppnade sig Stockholms alla spelmöjligheter för honom.

- Man var ute jämt. Det var galet spel. Man satt vid blackjackborden och drog på stan till pokerturneringar mitt i natten. Pengar var spelmarker. Man kunde sitta vid en bandit och spela bort halva lönen och så vann man jackpot på hundratjugo spänn. Där satt den liksom! Alla kollade, grattis, grattis. Vad är det för jävla matematik?

En spelberoende döljer sitt spelande för de anhöriga. Han lånar pengar ur hushållskassan, han tömmer gemensamma bankkonton, men vad gör det? Han ska ju snart vinna, och betala tillbaka med råge. Han kan till och med tro att han gör en god gärning, eftersom han snart ska komma hem med en storvinst som alla ska få glädje av.

Och så gör han det, han vinner! Men inte lämnar han tillbaka något till hushållskassan för det. Han kan ju vinna ännu mer, och så är han där igen, spelande, fast med ännu högre insatser. Skulderna blir större. Han spelar på kredit och tar banklån. Till slut hamnar han i händerna på lånehajar, som hotar att klippa fingrarna av honom eller kidnappa barnen. Tillvaron blir en mardröm, men han tror fortfarande att det är pengarnas fel, inte spelandet i sig. Till slut kanske han inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig.

- Det var tack vare min fästmö som jag fick hjälp. Jag hade gjort slut igen, som jag brukar när jag blir trängd, men hon sökte upp mig och övertalade mig att ringa hit till föreningen. Det blev min räddning, berättar Kalle. Om någon hade sagt till mig innan, att spelandet var en drog, då hade jag inte förstått vad det handlade om. Den kunskapen fick jag här. Och som spelberoende finns det bara ett sätt att ta sig ur missbruket. Att sluta spela.

Att bygga upp förtroendet hos de anhöriga, få ekonomin på fötter och att motstå abstinensen, är en mycket svår och ömtålig process. För att det alls ska vara möjligt, krävs insikt om att ens spelande har blivit sjukt. Och det behövs terapeuthjälp, samtal och i vissa fall medicinering. Åratal av lögner och bortförklaringar ska övervinnas. Ekonomin syns utom räddning. Skuldkänslorna är överväldigande, och impulsen att börja spela igen är oerhört stark. Om inte annat så - paradoxalt nog - som en sista utväg för att rädda ekonomin.

- Det är därför det är så viktigt att gå på de här onsdagsträffarna, berättar Kalle. Här träffas vi och pratar i grupper, spelberoende för sig och anhöriga för sig. I grupperna finns utbildad personal, så kallade resurser, som har varit spelare själva, eller är anhörig om det är en sån grupp. Det vi pratar om är just spel, ångest, hur jävla illa man gjort andra. Man behöver inte säga nåt om man inte vill. Man kan sitta och lyssna bara. Man hör andra säga det man själv känner, och man får en bild av sig själv. I början är det jätteviktigt att gå varje vecka, konstant i en två- till tremånadersperiod. Man behöver hela tiden bli påmind om att beroendet sitter i kroppen. Speldjävulen tvärvägrar alla försök till avhysning. Har man gått över gränsen är man speltorsk för resten av livet.

Bara en person kan få spelaren att sluta, och det är han själv. Ingen annan. Men som vän, anhörig eller arbetskamrat kan man pusha, påtala att spelandet är fel och visa att det finns hjälp. Även förebyggande åtgärder behövs, och Kalle besöker skolklasser och tar emot kuratorer för att informera om riskerna med spel. Om man ändå fastnar i det, ska man veta att det finns hjälp att få den dag man vill sluta.

Att det aldrig är för sent är Kalle ett levande bevis för. Om livet i dag säger han:

- Det är en livlina för mig att jobba här, och hjälpa andra som är i samma situationen. Och jag har fått bra kontakt med min son, som jag aldrig har varit pappa till. Det, och att han har börjat träffa sin syster, är den största vinsten för mig.

Svenska Pokerförbundet bildades

Svenska Pokerförbundet bildades 2004 i syfte att främja pokerspel i Sverige. Förbundet är en politiskt obunden och ideell förening som drivs utan vinstintressen.

En av förbundets främsta uppgifter 2007 är att arrangera Poker-SM, vilket äger rum i Tallinn 9–14 april.

En annan uppgift är att stödja anslutna pokerklubbar eller enskilda medlemmar med juridisk hjälp.

På frågan om varför pokerklubbar behövs i städer där det finns statliga kasinon, svarar Pokerförbundets sekreterare, Leif Klingemo:

– På kasinona har poker ett begränsat utrymme och så är det för dyrt. Klubbar kan erbjuda ett trevligt och socialt umgänge för några hundralappar för en hel kvälls spelande. Där står kamratskap i fokus, inte bara pokerspel.
Svenska Pokerförbundet har i dagsläget drygt 4000 medlemmar. Fem procent av dem är kvinnor.
En del av förbundets intäkter går till stöd för seriösa företag och föreningar som arbetar mot spelmissbruk och dess negativa konsekvenser.

Texas Hold’em – Den i dag populäraste

Texas Hold’em – Den i dag populäraste formen av poker, förutom Omaha och 7 Card Stud.
Cashgame – Spelbord man deltar i och lämnar när man själv vill.
Turnering – Man betalar en fast avgift som läggs i potten, sen spelar man med marker som är poäng. När en deltagare förlorat alla sina marker åker han ut och kan inte köpa in sig i spelet igen.
Heads up – Spel en mot en.
Giv, hand – En spelrunda
Folda – Lägga sig. Man tror inte på sina kort, kastar in dem och förlorar det man satsat i given (om man hunnit göra det).
Checka – Om ingen har satsat kan man slå eller knacka i bordet, vilket betyder att man är med i fortsatt spel utan att satsa.
Syna – Man begär att få se motspelarens kort, vilket sker efter att det sista kortet läggs på bordet, satsningsrundan är avslutad och minst två spelare kvarstår.
Höja, raisa – Satsa mer än vad som behövs för att stanna kvar i spelet.
Re-raisa – Först checka och sedan, efter en höjning, höja ännu mer.
Rake – Avgift till spelarrangören.
Tells – Omedvetna (eller medvetna) beteenden som avslöjar om spelaren bluffar eller sitter på bra kort.
Reads – Omedvetna (eller medvetna) bettingmönster som avslöjar om spelaren bluffar eller sitter på bra kort.
Fisk, donk – Dålig spelare, förlorare.
Bully – En som spelar aggressivt, offensivt.
Hustler – En lurendrejare.
Shipleader – Spelaren som leder, som har mest marker.
Grinda – Spela länge (gäller nätpoker).
Whina – Gnälla.
Tilta – Tappa kontrollen över sitt spel, spela bort sig
Klonka, skopa – Vinna givar.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.