Invånare i Amerikas förenta stater är amerikaner. Men finns det egentligen några européer? Fråga en invånare i något av Europeiska unionens 27 medlemsländer varifrån hon kommer, och chansen är ganska liten att hon svarar ”Europa”. Snarare säger hon ”Frankrike” eller ”Polen” eller ”Malta” eller vilket land det nu gäller.

I DN:s reportageserie från de 27 EU-länderna har vi mött en brokig samling européer: judiska diamanthandlare i Antwerpen, en imamstudentska med huvudduk i Paris, prostituerade i Tjeckien, papperslösa i Spanien, utsatta romer i Slovakien. Rumänska invandrare i Italien, irländska invandrare i Luxemburg, polacker som utvandrat till Storbritannien och återvänt hem. Irländska präster, finländska soldater och slovakiska bilarbetare. Pyrande konflikter vid språk- och statsgränser i Belgien, Cypern, Slovenien och Grekland.

Det enade Europa är en pyttipanna av språk, ett lapptäcke av nationaliteter och religioner med turkcypriotiska muslimer i öster och irländska katoliker i väster, ortodoxa kristna i söder och protestanter i norr.

Finns det egentligen något som förenar oss?

Jo, om vi lyfter på grytlocken i de europeiska köken kan vi känna doften av gemensamma erfarenheter. Cyperns ”fasolakia me kreas”, färska gröna bönor med fläskkött i tomatsås, liknar Luxemburgs ”judd mat gardeboenen” och Sveriges bruna bönor med fläsk – billig och närande husmanskost för ett samhälle där människor bara en generation tillbaka ännu arbetade hårt i jordbruket.

Det europeiska surkålsbältet sträcker sig från Baltikum till franska Alsace. Den irländska köttgrytan och den ungerska gulaschen är släkt där de står och puttrar på spisen tills köttet blir mört.

Och slår vi oss ner vid bordet med en kopp kaffe – turkiskt i Nicosia, espresso i Rom, filterkaffe i Bryssel – kanske vi ändå märker att det finns ett slags europeisk identitet, värderingar som förenar oss som bor i Europa och som skiljer oss inte bara från dem som bor i Afrika och Asien utan också från dem som bor i USA.

Dödsstraff? Det gillar vi inte. Är det viktigt att politiker tror på Gud? Absolut inte, säger svensken med eftertryck, och både fransyskan och estländaren nickar instämmande, för i Europa ser vi religion som en privatsak.

Inte så att alla européer tänker och tycker lika. Det finns skillnader mellan olika länder, mellan protestantisk nord och katolsk syd, mellan fattiga jordbruksregioner och rika hightechregioner.

Men ju mer de ekonomiska skillnaderna utjämnas mellan Europas länder, desto mer lika blir vi. Irländarnas värderingar har till exempel ändrats påtagligt efter den ”keltiska tigerns” ekonomiska framgångar på 90-talet. I början av 90-talet stack irländarna ut som det mest konservativt religiösa och traditionella folket i Europa.

Men i det moderna Irland vänder sig invånarna från kyrkan och biktstolen till att göra av med sina ökade inkomster på puben och lattebaren. De blir helt enkelt mer europeiska. Det räcker att ta en promenad på Dublins gator för att ana det, eller läsa intervjun med fader Mick Cullen i DN:s reportageserie. Men det kommer också fram i resultaten från det stora internationella forskningsprojektet World Values Survey, ett internationellt nätverk av samhällsvetare som sedan 80-talet regelbundet gjort studier av attityder och värderingar i 65 samhällen på alla de sex bebodda kontinenterna. Där har man funnit att irländarna inte går lika flitigt i kyrkan som förut och inte ber lika ofta.

Mindre än en tredjedel av dem tycker i dag att kyrkan har bra svar på livsfrågorna, medan närmare hälften tyckte det i början av 90-talet.

Och forskarna bakom World Values Survey har funnit en häpnadsväckande stor värderingsklyfta mellan européer och amerikaner. För européer, vare sig de bor i Estland, Litauen, Frankrike eller Finland tar enligt World Value Survey ganska lätt på värden som religion, fosterland och familj. Amerikaner däremot är patriotiska, religiösa och tror på det absolut onda och det absolut goda.