”In the jungle, the mighty jungle” säger Buhle Rasimani och gungar lätt i takt för att visa hur han nynnar för sig själv när han känner sig sorgsen. Han vet inte hur länge han har bott på barnhemmet i kåkstaden Alexandra, och han kan inte riktigt beskriva vad han minns av sin mamma. Men han tänker på henne ibland.

– På de snälla saker hon brukade göra när jag var liten, berättar han.

Han delar sitt sovrum med fyra andra småkillar, och på andra sidan matrummet bor lika många små tjejer. De turas alla om att hjälpa till med städningen, och i sovrummen och matrummet är det skinande rent och prydligt. I lekrummet i en byggnad intill står två gamla
madrasser, och det ligger några få leksaker utspridda på det vinterkyliga golvet.

Barnen har alla förlorat sina föräldrar i aids, ett öde de delar med 1,4 miljoner sydafrikanska barn. I stort sett alla barnen på hemmet i Alexandra är också själva hiv-smittade. Deras släkt kan, eller vill inte, ta hand om dem.

– Släktingarna tycker illa om dem, och kastar ut dem på grund av skammen som fortfarande omgärdar sjukdomen, berättar Peggy Chauke, som driver barnhemmet.

Aidsfrågan har alltid varit kontroversiell i sydafrikansk politik. Förre presidenten Thabo Mbeki förnekade nästan virusets existens, och lät dåvarande hälsominister Manto Tshabalala-Msimang, känd som Doktor Rödbeta, yra fritt om vitlök och sötpotatis som alternativa botemedel. Nuvarande president Jacob Zuma har fått hård kritik för sitt eget vidlyftiga sexuella leverne, och för okunniga uttalanden om hur man skyddar sig mot smitta.

Vid lanseringen av regeringens nya anti-aidskampanj nyligen gick Zuma ut och meddelade officiellt att han testat sig och inte är hiv-smittad, ett besked som nästan bara väckte ilska.

– Vad sänder det för signaler, så som han beter sig, undrar Peggy Chauke.

– Vi borde inte behöva tala om aids längre, det har gått så lång tid. Det är sorgligt, så sorgligt, tillägger hon.

Hon är också kritisk till att de föräldralösa och hiv-smittade barnen tvingas växa upp på barnhem. Det finns ingen garanti alls för att de blir väl omhändertagna, påpekar hon. I dagsläget är dock det enda alternativet för många föräldralösa barn att bo med sina syskon, utan vuxen närvaro alls.

Buhle Rasimani har fem syskon.

– Jag träffar mina systrar och bröder ganska ofta, berättar han. Alla syskonen bor med en moster några gator bort.