moderator: Nu börjar chatten. Välkommen med dina frågor!
Anna: Hur ser ditt liv ut idag? Var bor du och lever du tillsammans med dina barn? Bästa hälsningar / Anna
Rita Mulbah: Ja, jag bor med mina två söner, 8 och 6 år gamla. I staden Banga i centrala Liberia.
Karl: Hej Rita. Jag undrar om du har kontakt med din mor eller andra familjemedlemmar i dag?
Rita Mulbah: Min mor bor tillsammans med mig i dag. Vi var ifrån varandra under tio år innan vi sågs igen. Jag träffar mina syskon också och vi har kontakt med varandra.
Hej rita: Bor du kvar i Liberia ?? Hur är Monrovia idag är El och vatten tillbaka eller är det generatorer och tankar med vatten Jag är en äldre man som har arbetat i Monrivia jag grät när kriget bröt ut -90 Liberia var på något sätt ett framtidhopp och bara Doe försvann skulle allt bl bra
Rita Mulbah: I Liberia och Monrovia pågår reparationer av byggnader och elektriciteten är på väg tillbaka i vissa delar, det finns också rinnande vatten men inte samma standard som innan kriget. Vägarna repareras också. I dag bor det fler folk i Monrovia, 1,2 miljoner, än någonsin. Staden byggdes för 200-300 tusen personer. Men det blir gradvis bättre.
Rebecca: Vad är det viktigaste vi kan göra i mötet med barn och ungdomar som har varit barnsoldater? Är det att ställa frågor eller bara behandla ungdomen som vem som helst, vilket är mins påfrestande i det vardagliga mötet?
Rita Mulbah: Jag vill bli bemött som vem som helst, inte som någon som har varit med om det jag var när jag var barn. Jag vill bli bemött som någon som har börjat ett nytt liv.
Christoffer: Hello Rita, thank you for sharing your story. My question is: what kind of help did you recieve from the red cross? How do you feel today? Kind regards, Christoffer.
Rita Mulbah: Röda korset gav mig utbildning, skickade mig till skolan och hjälpte mig i skolan. De har varit till stor hjälp, jag var helt själv med mina två barn när jag träffade dem. Jag fick hjälp med mat, kläder och fick även psykologisk hjälp.
Katarina: What kind of dreams do you have for the future? /Katarina
Rita Mulbah: Jag vill bli en sjuksköterska, om jag får pengar kan jag bygga ett litet sjukhus där jag kan hjälpa andra.
Trine: Tänker du mycket på det som hände dig?
Rita Mulbah: Ibland tänker jag på det för att du kan förlåta, men inte glömma. Det dyker upp som minnen, men det är normalt att man tänker på sådant som hänt i det förflutna. Men jag har gått vidare nu och lever ett nytt liv.
Erik L: Is the recruitment of child soldiers still going on in Liberia? In that case: what can be done to stop it? / Erik
Rita Mulbah: Nej inte som man vet om i alla fall. Kriget är slut och vi hoppas att det fortsätter att vara lugnt i landet och i relationen till grannländerna.
Piroz: Hur kändes det att vara en kvinnlig barnsoldat? Utsattes du för mobbning bland pojkarna eller fanns det många andra kvinnliga soldater?
Rita Mulbah: Till en början var det ovanligt att man rekryterade kvinnliga soldater det var mest flickor med hos soldaterna som blev utnyttjade. Men senare 2001-2003, blev det allt vanligare med kvinnor i striderna. Istället för att bli våldtagna och slagna ville de bli involverade i kampen.
Victor Fors: Hur reagerade du och de runt omkring dig på våldet? Vad var den vanligaste mentala reaktionen på att döda?
Rita Mulbah: Det var våldsamt, men gjorde man misstaget att reagerade så blev man hotad. Så vi reagerade i tysthet. De kallar det för det galna kriget, alla gör som de vill. Det finns ingen lag eller ordning.
Anders: Vad kan vi Norden och EU göra för att bygga upp infrastrukturen och förhindra att liknande konflikter försiggår i Afrikanska länder? Om man bortser från bistånd d.v.s.
Rita Mulbah: Vad länder i Europa kan göra är att bistå med finansiell och teknisk hjälp. De lokala organisationerna, som Röda korset, hjälper barnsoldater och andra barn som lever med ärren, och det är viktigt att svenska Röda korset och andra nordiska organisationer hjälper till i det arbetet.
moderator: Nu slutar chatten. Tack alla som medverkat!