New York.
Ishmael Beah, 29 år, tvingades att bli soldat i Sierra Leones regeringsarmé när han var 12 år gammal. I dag lever han i New York och arbetar för barn som är krigsdrabbade för Human Rights Watch och FN-organet Unicef. Han har skrivit en bok om sina upplevelser – i svensk översättning ”Lång väg hem” – och han reser runt i länder som är särskilt utsatta.
Ishmael Beah berättar: ”Regeringen i Sierra Leone började med att använda barn i inbördeskriget därför att en stor del av befolkningen är barn och ungdomar. Kriget hade lett till att familjer splittrades och barn kom ifrån sina föräldrar. Barn är också lätta att manipulera. En annan ”fördel” är att man kan få barn att göra saker som inte går att få vuxna att göra. De är också lätta att göra sig av med om det behövs, det är inte så många som saknar ett försvunnet barn. Och så är det billigare att använda: man behöver inte avlöna barn och de har inga krav på att de ska få regeringsposter efter striderna.
Jag växte upp i en liten stad, livet var mycket enkelt, vi hade till exempel ingen el. Jag ägnade mig åt att spela fotboll när jag inte gick i skolan. Det var ett samhälle där alla tog hand om varandra. För mig som barn var det svårt att förstå att dessa människor plötsligt kunde förändras från normala till blodtörstiga.
Jag var mellan 12 och 13 när jag började uppleva strider, och vid 13 tvångsrekryterades jag till armén. Det gick till så att jag hade kommit ifrån min familj. Båda mina föräldrar och två bröder dödades i kriget – och de var civila, inte soldater. Jag och en kamrat flydde undan gerillans anfall till ett militärförband, och där tvingades vi att bli soldater. Redan efter en vecka var jag i strid och sköt själv flera rebeller.
Inbördeskriget berodde inte på religiösa eller etniska motsättningar, utan det var ren politik och maktkamp med en korrumperad regering.
Jag har många hemska minnen. Människor som dödades omkring mig och sönderslitna kroppsdelar som flög omkring mig vid explosionerna. Men första gången jag hamnade i strid var nog det allra värsta. Det var då jag också förstod att mitt deltagande i kriget var ett sätt att överleva, även om jag stred mot andra barn.
När jag hade deltagit i kriget i några år kom det folk från FN. De gick in vårt djungelläger för att tala med befälhavarna om att ta oss därifrån, till ett rehabiliteringscenter. Jag vet inte hur de lyckades övertyga militären om det, de kanske köpte ut oss. I vilket fall togs jag och många andra barn ifrån kriget. De avväpnade mig, placerade mig i en lastbil. I början var jag upprörd över det, kände mig förrådd.
De här fruktansvärda minnena kommer alltid finnas kvar i mig. Jag har gått i mycket terapi. Länge kunde jag inte sova. Befälen hade gett oss olika former av tungt knark för att öka vår prestationsförmåga och bli mer våldsbenägna, bland annat ”brown-brown”, en blandning av kokain, heroin och krutpulver. Det gav en stark kick. Så jag var narkoman, vilket försvårade min rehabilitering väldigt mycket. Det tog flera år att bli fri från det.
Jag kommer aldrig att helt slippa dessa minnen, ibland får jag flashbacks, även om de blir färre med åren.
När jag skrev min bok var det för att ge problemet ett mänskligt ansikte och berätta om att det finns en väg ut. Ingen kunde tro då jag var krigare att jag några år senare skulle gå på universitet och vara en aktiv samhällsmedlem. Jag ville också sätta det i ett sammanhang, så att Sierra Leone blev begripligt och inte bara ytterligare ett exempel på ”dessa tokiga afrikaner”. Min historia är bara en liten sak bland allt det stora, men kan ge begriplig bild av vad som händer med ett barn som deltar i krig.”