– Yellow… blue… green…, mumlar Gabriela medan hon knappar in de för henne främmande orden på sin lilla leksaksdator.
Hon sitter på en avsats i den gränd som leder fram till familjens port i staden Oaxaca i södra Mexiko. Väggarna runt henne är målade i starka, klara färger.
Att Gabriela Antonio, vars modersmål är spanska, nu vill lära sig dessa färger på engelska har en förklaring som på intet sätt är ovanlig i denna del av Mexiko.
– Pappa bor i Wisconsin, i en liten stad utanför Chicago. Han brukar säga att det är viktigt att jag lär mig engelska. Så jag försöker lära mig några fraser och ord på egen hand, även om det är svårt, berättar Gabriela.
Hennes far är en av de omkring 12 miljoner mexikaner som lever i USA. Bakom sig har de ofta lämnat familjemedlemmar som det kan dröja år eller årtionden innan de får återse. Särskilt om de har tagit sig över gränsen illegalt, som fallet är med Gabrielas far.
Han heter Joel och tog sig genom Arizonaöknen för snart tio år sedan i jakt på ett någorlunda välavlönat jobb. Sedan dess har han inte återvänt. Men han försöker ändå hålla kontakten.
– Ibland ringer pappa på fredagar.
Ibland på lördagar. Då brukar han säga att jag ska vara snäll mot mamma och att jag ska göra mina läxor. Och att han älskar mig, säger Gabriela, som bara sett sin far på de fotografier som han skickar då och då.
Hon berättar att han arbetar som mekaniker några dagar i veckan. Och att han brukar skicka hem pengar regelbundet.
Dessa försändelser är, vid sidan av oljeintäkterna och turismen, Mexikos främsta källa till utländsk valuta. Men det senaste året har den ekonomiska krisen gjort att försändelserna minskat. Det gäller även för Gabrielas familj.
– I vintras tvingades pappa ta jobb som snöskottare. Han säger att det kom väldigt mycket snö, vilket var tur, för på så sätt fick han ändå jobba en del, säger Gabriela.
Men eftersom Joel lever illegalt i USA – liksom miljoner andra mexikaner – kan han inte resa hem på semester. I stället försöker familjen ordna visum för att kunna åka och hälsa på honom i USA. Det är dock lättare sagt än gjort. Visumreglerna är stränga och hittills har alla deras försök varit förgäves.
– Ibland blir jag väldigt ledsen när jag tänker på att han är så långt borta. Jag vill att han ska komma hem nu, för den där stunden varje vecka när han ringer är den enda gången då jag känner att jag är riktigt, riktigt glad, säger Gabriela.