Vanita Schewale springer in i det turkosmålade klassrummet tillsammans med tio av sina kompisar. Egentligen har flickorna lov, men kommer till skolan i Arey Colony varje dag för att delta i ett sommarläger.

– Jag tycker om skolan, jag har inte missat en enda dag på flera år. Jag gillar att läsa. Matematik har jag svårare att lära mig, säger Vanita Shewale.

Hon har en gulblommig klänning på sig. Under sommarskolan slipper hon den annars obligatoriska blå- och vitrandiga skoluniformen.

Vanita Shewale är på gott humör. Hon har lekt och sjungit hela förmiddagen. Den 41-gradiga värmen tycks inte påverka henne det minsta.

Varje morgon går hon 15 minuter genom ett skogsområde till skolan tillsammans med fem andra flickor.

Vanita Shewale hör till Bombays många fattiga. Indiens största stad har den största slumbefolkningen i världen. Av 17 miljoner invånare lever 10 miljoner i kåkstäder med miserabel levnadsstandard. Vanita bor i ett skjul av korrugerad plåt i stadsdelen Adarsh Nagar tillsammans med sina föräldrar, två småsyskon och farmor. Hela familjen sover på tunna madrasser på golvet. Vanita och hennes syskon får bara frukost om det finns rester kvar från middagen.

– Mamma arbetar i en fabrik hela dagen, men hon hjälper mig med läxorna varje kväll. Vi brukar prata om att skolan är viktig. Mamma har gått sju år i skolan, pappa fick sluta efter bara några år. Jag kan redan läsa bättre än pappa.

Indien, som med 1,2 miljarder invånare är världens näst folkrikaste land, har en ung befolkning. Mer än 200 miljoner barn går i grundskolan. Förra månaden trädde lagen om åtta års fri utbildning i kraft. Sedan dess måste skolorna utan kostnad förse barnen med skoluniformer, böcker, pennor och lunch.

– För mig är skillnaden att jag får mat mitt på dagen. Ris, grönsaker, kex och juice. Jag har också fått fina färgpennor, säger Vanita Shewale.

Skolans rektor Jaywant Ramchadra Vaity ser den nya lagen som ett hjälpmedel när det gäller att fånga upp de barn som inte går i skolan. Även om nästan 95 procent av barnen går i skolan är det fortfarande tio miljoner barn som står utanför.

– Arey Colony-skolan ligger i ett område där det inte är självklart att skicka barnen till skolan. De senaste åren har vi åkt runt i slumområdena och informerat. Varje gång har det resulterat i omkring 50 nya elever, säger Jaywant Ramchadra Vaity.

– Den nya lagen har fått mycket uppmärksamhet i tv. Jag hoppas att fler föräldrar förstår att skolan verkligen är viktig och helt kostnadsfri. Många tror att de måste betala för böcker och skoluniformer. Familjer som lever på 100 rupier (drygt 15 kronor) om dagen klarar inga extrautgifter.

Statliga skolor som Arey Colony har dåligt rykte i Indien. Undervisningen anses ofta vara undermålig och de föräldrar som har råd skickar sina barn till privatskolor. De billigaste privatskolorna kostar runt tio kronor i månaden.

I Indien är de flesta överens om att den lagstadgade rätten till fri utbildning är ett viktigt steg framåt. Madhav Chavan som är chef för frivilligorganisationen Pratham är dock kritisk till lagens utformning.

– Kvaliteten på utbildningen har helt glömts bort. I stället fokuserar lagen på hur stora skolgårdarna ska vara och hur många kex barnen ska få till lunch. Lagen är skriven för ett land med perfekta förutsättningar. Det har inte Indien, säger Madhav Chavan.

Pratham gör varje år en översyn av de indiska skolorna. Rapporter innehåller många exempel som visar på stora brister. Det är inte ovanligt att barn som gått fem år i skolan inte kan läsa. I byar på landsorten kan lärare plötsligt vara borta i flera veckor utan att ersättas.

– En fjärdedel av eleverna har relevanta kunskaper för sin årsklass. Många kommer efter från början. Det Indien behöver är en skola där elevernas kunskaper mäts. Det är ingen vits att satsa pengar på något som i grunden inte fungerar, säger Madhav Chavan.
I Arey Colony avslutas sommarskolan med lunch. Barnen ställer sig i en kö bakom en stor järngryta med linser.

– När jag kommer hem ska jag hjälpa farmor att tvätta och laga mat. Sedan hoppas jag att jag hinner leka, säger Vanita Shewale.