Benjamin Mangar Mapour berättar: ”Det var strider även mellan folkslagen i södra Sudan och jag flydde med min familj från Rumbek till Malual. Det var där soldaterna tvångsrekryterade mig till armén. Det var soldater från SPLA, södra Sudans Befrielsearmé, som kallade till möte med hövdingen och sade att alla barn måste gå med i armén. Folk var inte glada, min mamma försökte till och med säga ifrån.

Jag tyckte det var otäckt för jag visste inte vad vi skulle ta vägen. Jag visste ingenting om hur man krigar. Jag var väldigt liten och tvingades lämna mina föräldrar för att leva med folk jag inte kände alls. I tre månader fick vi militär träning i ett läger, en halv månad övade vi oss på att skjuta. När jag för första gången fick mitt eget gevär, en AK47:a, kände jag mig stolt för att jag skulle försvara vårt land.

Det kändes annorlunda från när jag hade hämtats från byn, för jag att ändrat mitt sätt att tänka från att vara civilperson till militär. Två dagar efter att jag fick mitt gevär skickades vi ut i strid. När vi närmade oss stridsfältet var jag väldigt rädd, men så snart man börjar skjuta så försvinner rädslan och man känner sig fri. Det var som att leka. Vi dödade varandra, men det var som om det var på lek.

Första gången vi attackerade en by vet jag inte om jag dödade någon, för vi sköt framför oss och det var massor av folk som dödades. Jag vet inte vems kula som träffade vem. Senare vet jag att jag dödade för jag hade bättre koll. Nu känner jag mig stolt över vad jag gjort för jag försvarade vår nation. Även om man har dödat folk så är det inte olagligt, för man har rätt att försvara sig.

En gång blev jag sårad och jag förlorade en massa blod och blev så svag att jag inte kunde gå. Då hade jag ingen lust att strida igen. Efter att vi vunnit slaget om Raja 2005 fick jag eskortera ett sårat befäl till sjukhus på gränsen till Kenya. När jag kom tillbaka var det ingen som frågade efter mig och jag hoppade av. När man är med armén ser man inte sin familj på många år, och jag ville träffa mina föräldrar igen.

Min familj blev väldigt glad när de såg mig. Några av dem grät till och med, för de trodde att jag var död. Jag skulle inte vilja bli soldat igen, jag vill leva i byn. Jag är gift och har tre barn. Jag vill inte att mina båda söner ska bli militärer, för de skulle få det lika tufft som jag har haft det. Jag vill att de ska utbilda sig. Inget av det jag lärde mig i armén har jag nytta av som civil. Jag går en kurs nu för att bli murare.

Jag tänker aldrig på kriget, jag tänker bara på hur jag ska göra livet bättre för mig själv, min fru, mina tre barn, mina föräldrar och byn som jag växte upp i.”